Inget Alpi 4000 för herr Mölleborn
Allt kan ju inte bara tiptop och bästa någonsin. Någon gång måste man ju också stöta på patrull utmed livets smala och slingriga väg. Nu kom jag just fram till ett sådant hinder. Jag har ju peppat över Alpi 4000 de senaste två åren. Förra upplagan som skulle gått 2020 blev inställd pga Corona. Nu i sommar skulle det äntligen bli av. Peppen var total! Cyklingen har gått bra under vintern och jag har gått ner 8 kilo sen nyår. Från 70 till 61,5 kg. Målet var 60 kg innan starten.
För någon vecka sedan hoppade Calle av. Han har inte haft tid eller lust att lägga den tiden det tar för att komma i form för ett sånt här lopp. Inget konstigt med det. Det här loppet lär inte vara någon höjdare om man inte har haft tid att förbereda sig. Jag var inställd på att åka ner själv men sen kom Linda på den briljanta idén att vi skulle åka ner hela familjen.
Vi fick ihop en riktigt bra plan som hela familjen skulle gilla. De skulle inte behöva lida för mycket i Bormio de dagarna som jag skulle vara ute och cykla. Sen slog verkligheten till. Italien kräver att alla över 6 år är fullvaccinerade, antigen 2 sprutor som är yngre än 9 månader eller 3 sprutor. Både jag och Linda har 2 sprutor som är äldre än 9 månader och ungarna är ovaccinerade. Enligt reglerna skulle vi behöva visa negativa PCR-test i Italien och sedan sitta 5 dagar i karantän och därefter uppvisa negativa PCR igen. Det var lite för många PCR-test och karantändagar för att kännas rimligt för en semester så vi ställde in alltihop. Avbokade hotellen och vaskade startplatsen på loppet.
Så som det ser ut nu så kommer jag istället köra Södertäljes 100-milare eller Midnight sun Randonné som går veckan innan midsommar. Sen avslutar jag förhoppningsvis semestern med Uppsala-Trondheim-Uppsala. Vi får se vad det slutar med. Jag har även hoppat på ett nytt projekt. Att ta mc-kort. Med lite tur är det klart under sommaren. Sen får vi verkligen se vad som händer. Kommer jag lägga randonnéandet på hyllan och bli en knutte med skägg och isterbuk eller kommer motorcykeln bli ett bra komplement till långcyklingen? Fortsättning följer..
Hur äter man en elefant?
- Ät inte hela elefanten i en tugga. Dela upp loppet i delar.
- Belöna dig själv.
- Sätt rimliga mål. De kan ändras från gång till gång.
- Ha en plan B, även om du inte har en plan A.
- Bryt inte när du är som tröttast. Du kan faktiskt bli tröttare.
- Ut med det onda, in med det goda.
Anmäld till Alpi 4000
Hoppla. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr när anmälan öppnades för Alpi 4000. Hur skulle jag kunna låta bli 145 mil och 23500 höjdmeter runt alperna och dolomiterna? Start och mål i Bormio med slutspurt i Stelvio.
Rundan har dragits om sedan sist. Nu har man lagt fokus på klassiska backar från Girot. Vi kommer bland annat besöka Passo Gavia, Mortirolo, Ghisallo, Passo Aprica, Col delle Finestre, Palade, Oropa, Colli del Nivolet och slutligen Passo Stelvio. Mums.
Nu gäller det bara att få gubbkroppen i skick att klara av det här.
Anmäld till Uppsala-Trondheim-Uppsala (UTU)
Jag fortsätter väl att fylla på med roliga lopp till nästa år. Idag anmälde jag mig till Uppsala-Trondheim-Uppsala, UTU eller Pilgrimsbrevet som den också kallas. Loppet är 150 mil långt och går föga förvånande mellan Uppsala och Trondheim och tillbaks igen. Det anordnas av Randonneur Stockholm för andra gången. Vilken jäkla kalassommar det här kan bli!
Anmäld till Midnight sun Randonnée
Ja men sådär, då har nästa års planering börjat. Idag anmälde jag mig till Cykelintresset i Umeås 120-milare, Midnight sun Randonnée. Det känns som ett alldeles perfekt lopp att kicka igång sommaren med. Man startar i Umeå och tråcklar sig upp till Mo i Rana i Norge där man vänder och cyklar tillbaka till Umeå igen. Bilderna på deras hemsida ser riktigt läckra ut.
Det känns alltid bra att rista in det första loppet i kalendern så idag körde jag ett extra inspirerat pass på Zwift. Det blev ett 6x8 minuter på strax under FTP. Det kändes överraskande bra trots att det är ganska mycket arbete. Mitt projekt med bikfittingen börjar komma i mål. Nu är det dags för nästa projekt, att höja FTP och få fart på gubbkroppen.
Det var väl allt för idag. Mors!
Randonnékalender för 2022 och 4 år på Zwift!!
Oh yes. Det viktigaste först. Idag är det tydligen 4 år sen jag började med Zwift. Efter 10 år stirrandes in i väggen på en Monark så tog jag klivet in i framtiden. Fan vad kul jag har haft på Zwift de här fyra åren. Det har verkligen varit räddningen för min cykling. Jag har inte blivit starkare på något sätt, snarare tvärtom, men det har blivit så mycket enklare och roligare att cykla under det mörka och grisiga halvåret. Tack Zwift!
Nog om det. Idag släpptes 2022 års randonnékalender. Jag kommer ihåg när jag var en liten grabb och väntade på att nya Hobbex-katalogen skulle dimpa ner i brevlådan. Sen bläddrade man i den tills sidorna ramlade ur, speciellt sidorna med knivar och grejer. Nu när Hobbex har tappat gnistan så får jag ligga och scrolla upp och ner på randonnékalendern istället.
Det är lite kul att se att det finns 5 stycken 100-milare, sen tillkommer ju både Uppsala-Trondheim-Uppsala och Midnight sun Randonné. Det är också kul att se att det finns många 20 och 30-milare inlagda efter sommaren. Det ser faktiskt ut som att man kan få ett dunder-randonné-år utan att ens lämna landet, eller ja kanske på UTU och MSR då.
/Johan
Jag klarar inte ens av att åka till Mallorca.
Just nu skulle jag egentligen sitta med ett glas spanskt rödvin på balkongen i Palma och flina, men eftersom jag är en idiot så sitter jag hemma på Ekerö och ska snart laga middag.
Som sagt, jag hade bokat en ganska spontan resa till Mallorca den här veckan. Flyget gick idag klockan 07:10. Jag ställde klockan på 03:00 för att hinna checka in i god tid. Allt var förberett. Cykeln var packad och cykelkläder för fem dagar låg snyggt vikta i resväskan. GPS:en var laddad med fina rundor och alla GoPro-batterierna var fulladdade. Det svenska vaccinpasset låg tillsammans med den Spanska motsvarigheten. Vamos ala Mallorca!
Nån gång mitt i natten vaknade jag av en gnagande tanke, hur är det med passet, är det fortfarande giltigt? Fan det är väl inte längre än tio år sen jag fixade det? Nä det borde funka. När klockan ringde vid tre så hoppade jag upp och haltade ner till köket där passet låg. Jaha, det gick ut i maj. Kuken.
Jag började googla på pass och Arlanda och kom fram till att den enda chansen var att åka till polisstationen på Arlanda och ordna ett tillfälligt pass. Jag skippade frukosten och åkte direkt. 04:00 parkerade jag utanför polisstationen. Det var stängt. På dörren stod det att de öppnade 08:30. Jag ringde på porttelefonen bara för att få bekräftat att det inte fanns någon som kunde hjälpa mig förrän 08:30, alltså 4,5 timmar senare. Då skulle planet redan ha lyft för länge sen.
Jag kollade om det fanns några andra plan som gick senare på dagen men det var fullbokat på SAS. Avgångarna imorgon hade ökat i värde mer än bitcoin. Nu skulle det kosta 3-4 tusen för en enkelbiljett, plus 1000 kr för passet och att jag skulle få sitta på Arlanda och glo resten av dagen om jag skulle hitta en biljett med något annat bolag. Men då skulle väl bli magsjuk av en ruccolasallad i loungen eller så skulle jag väl ramla och bryta nyckelbenet första metern på strandpromenaden.
En stund senare satt jag i bilen på väg hem igen. Flyget och hotellet var avbokade och äventyret hade kostat några tusenlappar. En ganska saftig avgift för att åka och titta på polisstationen på Arlanda kan man tycka. Det här är den andra Mallorca-resan på raken som floppar. Den första pga Corona och den andra pga en tjockskalle. Men skam den som ger sig, en vacker dag kommer den här tjockskallen lyckas åka till sitt älskade Mallorca.
 |
| Nästan som Mallorca |
Bikefit, snart är jag expert!
Det börjar lösa sig, som gubben sa när han bajsade i badkaret. Det senaste påhittet med min bikefit är att jag har bytt vevpartiet till ett med kortare vevarmar. Från 170 mm till 160 mm. Jag testade det ordentligt igår med en 20-milare i skapligt tempo. Inget på kroppen gick sönder så det verkar som att det fungerade.
Jag tror fan att jag är nåt på spåren här! Det kändes riktigt bra. När man tänker efter så är det ganska självklart. Det är ju heltokigt att jag som knappt är 170 cm lång med ganska korta ben ska ha samma vevarmslängd som en 185 centimeters långbening. Det är ju klart att mitt pedalvarv blir större i relation till benen. Med de nya kortare vevarmarna så känns det helt rätt. Som grädde på moset fick cykeln en ny kedja också. Den förra hade gått över 1500 mil så den kändes lite väl sladdrig på slutet.
Utan att sväva ut i ett fullständigt ordbajseri så ska jag försöka förklara hur det känns nu, och hur det kändes förut. Kort recap, jag har suttit ganska långt fram på sadeln och möjligtvis lite för långt upp. Det har funkat helt ok men nu vill jag göra slag i saken och göra det optimalt. Jag har tidigare försökt att sänka sadeln och skjuta den lite bakåt för att få till ett bättre rundtramp men det har bara känts som att jag sitter längst ner i en knäböj och avslutar trampet halvvägs. Jag antar att det är för att pedalvarvet är så stort så det inte blir en naturlig rörselse för mina korta ben. Det har alltid slutat med att jag skjuter fram sadeln och höjer sadeln tills benet nästan är rakt. Typ så som triathleter sitter.
Med det nya vevpartiet så kan jag sitta lite längre bak utan att det känns som att jag sitter på toaletten. Det gjorde att jag hittade rundtrampet direkt. Det känns som att jag sitter högre upp eftersom vevarmen är kortare och knäna inte kommer lika långt upp i översta läget. Benen är lätt böjda längst ner i trampet utan att det känns att de är för böjda. Det blir en naturlig övergång till rundtramp längst ner utan att jag behöver tänka på det. Låter det inte helt amazing?
En annan sak som är amazing är att jag och mina korta vevarmar åker till Mallorca imorgon. Det kan komma lite filmer och bilder därifrån så om ni inte vill se sånt så får ni blocka mig några veckor framöver.
Det här med korta vevarmar kommer bli nästa heta grej efter keramiska lager och jättestora växeltrissor. Kom ihåg var ni läste det först.
Bikefit and the whole shabang.
Jaha nu är vintern snart här igen. Vad ska man göra då förutom att drömma om nästa års äventyr och försöka hitta någon bra plan för att hålla sig sysselsatt under vintern? Jo man kan börja stöka med sittställningen på cykeln. Och det är precis vad jag har gjort.
Det började med en tråd på Happy som från början handlade om långcykling men som på slutet utvecklades till skavsår och sittställning. Efter ett tag var det full blown bikefitting i hela tråden. Jag råkade klicka på en youtubefilm och sen var det kört. Jag var som en sökande människa som bara väntade på att Jehovas skulle plinga på dörren, för att sedan gå helt bananas i sin nya tro. Där är jag nu. Jag ifrågasätter allt. Bränn allt gammalt och bygg nytt från grunden.
Jag började med sadelhöjden. Jag har egentligen suttit ganska bra, jag har ju inte haft några större problem på mina långrundor men det går alltid att göra det lite bättre. Tex mina hälsenor som krånglar varje år så fort jag börjar öka distanserna. Killen på Youtube övertygade mig att jag antagligen sitter för högt och lite väl långt fram.
Nu har jag sänkt sadeln 10-15 mm, vilket är ganska mycket, och samtidigt skjutit bak den 5-10 mm. Jag får ha det som utgångspunkt och jobba därifrån. Jag körde första ordentliga passet idag och det kändes bra men lite ovant. Det belastar andra muskler än tidigare. Nu känns det som att jag kopplar in gluteus och hamstrings mer än tidigare.
En annan grej som jag också började klura på är vevarmslängden. Jag har kört på 170 mm de senaste 15 åren och har väl inte klurat så mycket mer på det. Nu verkar trenden gå mot att köra med kortare vevar än tidigare. Än en gång sökte jag svaren på Youtube. Kortare vevar har en hel del fördelar. Tex blir rörelsen i höften mindre vilket borde vara bra för en stel gammal gubbe som mig. En annan fördel är att knät kommer lägre i det högsta läget. Det borde vara en fördel när man ligger i tempobågen.
Hur som helst. Nu är ett nytt vevparti på väg hem. Det blev ett 160 mm. Det kanske är i mesta laget att sänka med 10 mm på en gång men jag hade inte tålamod att först testa 165 mm. Då är det lika bra att smälla på direkt. Vevpartiet borde dimpa ner under veckan. Det ska bli jäkligt spännande att se vad det kan göra.
Det här är bara början. Jag känner att det här kommer bli en följetång under vintern men förhoppningsvis kommer det fram något bra ur det.
/Johan
Södertäljes 20-milare på grus
Här är en liten film från Södertäljes 20-mils grusrunda. Som en extra krydda försöker jag prata engelska. Det låter som att jag skolkade på varenda engelskalektion i skolan så jag klippte bort som mycket snack som möjligt. I hope you like it!
Sommaren är slut. Nu går jag ner och snickrar källaren.
Nu börjar sommaren lida mot sitt slut. Det är bara några kortare brevetlopp kvar innan vintern drar in. Det har varit en riktigt bra sommar, den bästa på länge, med många härliga långrundor med Sverigetempot som höjdpunkt. Jag var rädd att Sverigetempot skulle ta livet av min cykelglädje men det blev bara tvärtom. Nu ser jag verkligen fram emot nästa säsong.
Det finns en hel del roliga lopp som går nästa år men problemet är att många av loppen har hängt kvar sedan 2020 då de blev inställda pga Covid, så risken finns att de kan vara fullbokade redan från start. Vi får se vad som dyker upp. LEL, Alpi 4000 och UTU går nästa år. Alla tre ligger på önskelistan. Ett eller två ordentliga lopp måste jag kunna hitta. Annars får jag helt enkelt ge mig ut på något eget äventyr.
Till nästa vår ska jag försöka bygga upp motorn på mig själv. Jag har knappt kört några intervaller de senaste åren. Det märker jag nu när jag cyklar med starkare gubbar. Det går bra så länge vi ligger i vanlig distansfart, jag kan cykla hur länge som helst i sansat tempo, men när det trissas upp så får mina ben och lungor panik och lämnar in handduken.
För några veckor sen knöt jag näven i fickan och skrek mentalt "någon måste göra något! Sen anmälde jag mig till Zwift Academy. Inte för att jag tror att det skulle göra några underverk utan mer som en liten spark i baken för att komma igång med träningen. Alltså träning, inte cykling som jag har pysslat med de senaste åren. Nu när jag har fyllt 48 så är det inte bara att snöra på sig skorna och hänga med ett gäng snabbgubbar och cykla tills mjölksyran sprutar ur kroppens alla öppningar. Det måste tränas rätt ordentligt för det. Det får bli vinterns projekt. Att bygga upp lite pulver i benen igen.
Nu har jag kört lite halvlökigt i tre veckor. Ett eller två intervallpass i veckan och en längre runda på helgen. Igår körde jag ett fritt pass på Zwift och gick all in i epic KOM och lyckades höja min FTP till 257 watt. Det ger ändå lite hopp om framtiden. En höjning är en höjning oavsett hur lågt det än blev. Målet är att höja FTP till 270 eller 280 till nästa vår. Det ska bli spännande att se vad jag kan åstadkomma nere i källaren i vinter.
Nu kör vi! Etc etc!!
Sverigetempot sista delen. Äntligen i mål!
Nu har vi äntligen kommit till sista delen. Vi startar i Karlskoga där vi hade sovit en natt på hotell. Nu är det bara 55 mil kvar till mål.
Sverigetempot del 3
Nu börjar det dra ihop sig. I den här delen cyklar vi från Östersund till Karlskoga.
Sverigetempot del 2
Sådär, nu är andra delen klar. Efter den här filmen har vi kommit halvvägs. Det är då utmaningen börjar på riktigt.
Filmserie från Sverigetempot. Del 1.
Jag hade ganska mycket filmmaterial kvar från Sverigetempot som skulle vara trist om det inte kom till användning. Därför har jag börjat klippa ihop en serie på fyra filmer från vår resa genom Sverige.
Efter jag tittat igenom alla filmklippen igen så är det en sak som slår mig, vilket jäkla äventyr Sverigetempot var! Det börjar till och med kännas lockande att köra det igen, trots att jag lovade mig själv att det var första och sista gången.
Här är första delen, från Riksgränsen till Arvidsjaur.
Det blev en film trots allt! Bikepacking och vinprovning vid Laxsjön.
Grus och tält en torsdag. Fäbodjäntan och ett nytt Youtube-mästerverk!
Min hjärna har gått på högvarv den senaste tiden. Jag har blivit manisk på bikepacking, grus och långcykling. Mina sociala medier är fyllda till bredden med folk som cyklar, tältar och håller på. Alla förutom jag.
Igår (torsdag) gjorde jag slag i saken. Slog näven i bordet så att säga. Jag packade cykelväskorna med tält, kläder, mat och kök. Sen frågade jag Linda om det var ok att jag stack ut och cyklade en sväng och sov i tält. Det var ok. Hon såg nästan lättad ut. Gubbjäveln skulle äntligen lämna huset.
 |
| Packad mitt på dagen en torsdag.. |
Jag har lite planer för hösten som innefattar grus och tält så för att testa för kommande äventyr så bytte jag till grushjulen. Sen stack jag ut på vandringsleden som går från Ekerö och slutar längst ut på Munsö där färjan går till Adelsö. Det är en riktigt fin väg som är kul att både gå, springa och cykla på. Det är blandat stigar och grusvägar och vattnet är alltid nära till hands om man skulle bli sugen på ett bad eller bara vilja dränka sig.
Målet för dagen var Laxsjön som ligger ute på Munsö. Det är bara en liten landremsa på några meter som skiljer sjön från Mälaren. Namnet har den fått för att de har planterat in lax och öring i sjön. Jag hade en tanke att filma med min GoPro och göra världens fetaste gravel bikepacking-film. Jag har köpt en bröstsele så jag kan ha kameran på bröstet så där fräsigt så man ser två armar som håller i styret medan vägen swishar i tusen kilometer i timmen framför. Nu jäklar skulle det filmas!
 |
| Så himla glad över bröstselen |
Jag cyklade omkring och filmade för fulla muggar. Höll in magen och spände vaderna så fort jag var i bild. Cykeln kändes riktigt bra på stigarna trots packningen. Den är fan rätt bra den nya hojen. Sjukt coolt att man cykla landsväg ena dagen och sen ge sig ut i skogen och studsa på rötter dagen efter.
 |
| Färist, javisst! |
Efter en och en halv timmes intensivt actionfilmande kom jag till Laxsjön. Det var lite för tidigt att göra kväll så jag fortsatte på vandringsleden tills jag kom till färjan. Där cyklade jag tillbaka upp till Munsö-kyrka och in på grusvägen så man kommer till sjön igen. Nu var klockan halv åtta så det var lagom att slå upp tältet och laga mat. Jag tog ett halvt varv runt sjön och hittade ett bra ställe med en sån där ihop-byggd bänk och bord.
 |
| Åh, ett bänk-bord. Här slår jag läger. |
Innan jag packade upp grejerna så kom jag på att jag kunde göra en sån där video där jag visar vad jag har i väskorna. Jag skruvade på kameran på ett fäste som man har på huvudet sen körde jag igång. Jag packade ur väskorna och pratade och berättade. Så mycket underhållning.
I en av de små väskorna som hänger på styret hade jag packat ner kvällens piece de resistance, en burk Cycles Gladiator Pinot noir från USA. Den hällde jag varsamt ner i min kaffekopp och lät den lufta ett tag så alla smakerna skulle hitta fram. Sen var det dags att slå upp tältet. Det gick utan något större gnissel. Det går liksom inte att göra fel med det tältet. Man ska vara bra kass för att inte lyckas. När det var klart så var det dags att avnjuta en portion frystorkad tikka masala. Den gifte sig nåt makalöst fint med pinot noiren. Tonerna från de mjuka tanninerna och den välbalanserade syran gick hand i hand med den kemiska currysmaken i maträtten.
 |
| En pinot noir på väg att dekanteras |
Tidigare på dagen hade jag pratat med Anders (Nypan). Han var helt begeistrad av en pod som han hade lyssnat på så han knappt kunde sluta prata om det. Den podden måste jag bara lyssna på. Den verkar ju helt amazing, skicka gärna länken. När jag var klar med middagen och smuttat det sista av vinet var det dags att krypa till kojs. Jag blåste upp liggunderlaget och rullade ut sovsäcken och kröp ner. Sen lyssnade jag på podden som handlade om Fäbodjäntan. Vilken lyssning! Jag lät mig försvinna bort i tankarna och drömmarna, bort från tältet och Munsö. Bort från bikepacking och gravel tills jag fann mig själv i Orsa på 70-talet med en näverlur i handen. Här ska blåsas i luren!
 |
| Fädbodjäntan i ett enmanstält |
Vid femtiden vaknade jag. Luren var borta. Den hade aldrig funnits. Inte i mitt tält i alla fall. Jag glodde håglöst en stund sen öppnade jag tältet och kisade ut i morgonsolen. En ny dag. Det var varken kallt eller varmt, det var fredag. Jag kickade igång spritköket och bryggde mig en kopp pulverkaffe. Sen rev jag tältet och packade ihop allt på cykeln. Gopro-kameran gick varm hela vägen hem. Nya vinklar, snabba svepningar över fälten, jag berättade om vägen och de alla djuren som gömde sig i buskarna, bröstselen gick varm. Sen dog kameran. Tvärdog. Jag bytte batteri och försökte ladda och allt möjligt. Jag gjorde till och med Heimlich och HLR. Inget funkade. Död bara.
 |
| Det luktar fredag! |
Halv åtta var jag hemma igen. Jag hade precis missat Linda när hon åkte iväg, skönt. Ivrig som en panda i chokladbutik laddade jag upp filmerna på datorn. Det tog ett tag så jag hann logga in på jobbdatorn och svara på några mail under tiden. Sen var det dags att se underverket. Först hittade jag inte filerna. Efter ett tag gjorde jag det men märkte att datumet såg helt tokigt ut. Typ som att kameran hade blivit nollställd.
Med darrande fingrar dubbelklickade jag på filen och tittade på första filmen. Bytte snabbt till nästa eftersom ljudet bara brusade. Mer brus och en gubbe. Bytte till nästa där man bara såg ett styre. Nästa, brus. Nästa, tokig vinkel. Brus, styre, gubbe, nån stig, styre. Hålögd. Stirrande på skärmen. Jag som verkligen hade lagt manken till för att göra den mest episka gravel bikepacking-filmen nånsin. Jag gråtsväljer och inser att jag har hållit in magen och putat med läpparna helt förgäves. Hela sekvensen där jag packar upp väskorna är helt keff. Kameran filmar upp i trädtopparna medan jag pratar engagerat om vad jag har i väskorna. Om jag lyckas klippa ihop något från det här så ser ni det på egen risk. Nu är det fredagkväll och jag önskar er alla en trevlig helg om ni har orkat läsa hela vägen hit.
/Johan
En månads paus från cyklandet och ett ryck i kalsongerna
Det blev lite längre paus efter Sverigetempot än planerat. Först för att jag hade en massa grejer som behövdes göras hemma, alltså sånt som jag hade skjutit på eftersom jag cyklade varje helg. Jag hade också lite trassel med baksidan på vänsterknät. Det svullnade upp på loppet och tog några veckor att läka ut. Nu är det mesta borta.
En månads cykelpaus gör inte direkt underverk för varken vikten eller formen. Nu väger jag nästan lika mycket som jag gjorde vid årsskiftet innan jag började gå ner. Inte för att det spelar någon roll egentligen men kroppen har en jäkla förmåga att samla på sig fett men en jäkla oförmåga att göra sig av med det. Den är som en manisk samlare på fett. Hur var det nu med jojo-bantning, var det bra eller dåligt?
Hur som helst. Nu har jag kört några kortare svängar för att hitta benen igen. De känns faktiskt inte så jättedåliga som man skulle kunna tro så det finns hopp. Idag fick jag ett ryck och körde allt vad jag hade i en lång backe. Jag avslutade någonstans strax under maxpuls med kroppen fullständigt chock-marinerad i mjölksyra. Benen gjorde bra ifrån sig. Jag har såklart ingen wattmätare så jag går på känslan. Lungorna däremot. De gick typ sönder. För att inte snacka om luftrören. De känns fortfarande som att jag har kört en toaborste upp och ner i medium pace.
När jag ser tillbaka på årets cykelträning, om man kan kalla det träning, så har jag nästan bara kört distanstempo, även på Zwift. Det har varit bra för långcyklingen men jag har tappat rätt mycket av styrkan och farten som jag hade förut. Jag kan typ cykla hur länge som helst men när farten går upp så tappar jag orken. Förr i tiden kunde jag vara med och dra sönder rando-klungor, nu är det jag som blir sönderdragen.
Vad dillar jag om egentligen? Jo att jag måste lägga om min cykling. Jag kommer fortfarande fokusera på långcykling men jag måste lägga in några hårda pass också även om jag inte vill. Man får se det som ett äckligt penicillin, det smakar skit men om du ska bli av med urinvägsinfektionen så får du allt svälja det doktorn har skrivit ut. Och nu har doktor Mölleborn skrivit ut hårda intervallpass 1-2 gånger i veckan.
När jag ändå håller på och lovar saker så kan jag ju lika gärna skriva att jag ska börja köra benstyrka också. Det gjorde jag förut och det funkade prima. Man kan aldrig bli för stark i benen. Jag trodde att jag skulle bli mätt på cykling efter Sverigetempot men jag är mer motiverad än någonsin. Nästa år börjar nu. 2022 ska gamla Mollo tillbaks. Men först lite rödpang.
Tankar och funderingar om sovutrustning
Nu är ju inte jag någon expert på bikepacking direkt men jag har testat några olika uppsättningar med sovprylar det senaste året inför Sverigetempot. Det har varit allt från tält med sovsäck och liggunderlag till nöd-bivy i folie direkt på asfalten. Den senaste använde jag på Sverigetempot.
Nu klurar jag på hur jag ska tänka inför liknande lopp. Man vill ju alltid vrida och vända på saker så man hittar den bästa lösningen. Utrustningen beror såklart på vad man har tänkt göra. Men rent generellt ska det vara så lätt som möjligt och ge så bra sömn som möjligt. Man har ju såklart olika krav beroende på om man ska cykla ett långlopp så fort som möjligt eller om man ska ut på en lite lugnare, eller längre, bikepacking-tripp. Eller om man vill ha så mycket komfort som möjligt på det långa randoloppet.
De tre olika alternativen jag har kikat på är tält med liggunderlag och sovsäck (lyx-alternativet), sovsäck på liggunderlag eller nödbivy. Tältet är såklart bekvämast men det tar mycket plats och tar ganska lång tid att slå upp och ta ner. Det passar bäst för bikepacking eller där komfort är hög prio. Absolut inte på ett lopp där man ska vara så effektiv som möjligt.
 |
| Tält, liggunderlag och sovsäck |
Det måste ju såklart vara smidigt på cykeln också. Här är några exempel på hur det blir när man packar det på cykeln. Med rätt grejer så går det att packa det riktigt bra på cykeln.
 |
| Liggunderlag, tält och sovsäck |
 |
| Liggunderlag, tält och sovsäck i styrväskan |
Nackdelen med det är att det blir ganska klumpigt vid styret. Om man inte vill ha så stor styrväska kan man packa sovsäcken i sadelväskan och klara sig med en mindre styrväska. Nackdelen är förstås att det tar plats från den andra packningen sadelväskan, tex förstärkningskläder eller om man vill ha kök med sig.
 |
| Tält och liggunderlag i styrväskan |
En nöd-bivy väger knappt någonting och tar väldigt lite plats. Det funkar om man bara har tänkt att krascha någon timme per natt. Det funkar några dagar men blir lite väl spartanskt i det långa loppet. Säcken blir väldigt fuktig och det saknas myggnät och möjlighet att dra ihop den vid huvudet. Det finns flera olika modeller att välja mellan. Den jag har testat var en lite bredare variant. Jag är rätt liten så kunde ha tagit den minsta och lättaste.
 |
| Min väger 150 gram. Den smalare väger endast 100 gram. |
I veckan fick jag tips om ett riktigt rando-life-hack. Man klipper ut lämplig storlek bubbelplast och har det som en luffarvariant av liggunderlag. Det var precis den lilla bekvämligheten jag hade tänkt mig. Jag kan verkligen se det framför mig att ligga i en sopsäck med bubbelplast som madrass.
Det finns många olika varianter av bubbelplast att välja mellan. Här gäller det bara att testa sig fram och hitta sin favorit. Min favorit är den med små bubblor. Främst för att den är mest lik Champagne som bonus blir den minst när man viker ihop den också. Den tunna täta plasten tog mest plats. Ingen av dom väger mer än vad man kan räkna på tre fingrar.
 |
| Hitta din favorit-bubbelplast |
 |
| Nödbivy och bubbelplast |
 |
| Både sopsäck och bubbelplast får plats i burriton. |
Någonstans mittemellan kanske kan vara lösningen. En lätt bivy som andas, en som är vattentät men samtidigt släpper ut fukt, tillsammans med ett liggunderlag. Jag tror det skulle räcka med ett sånt där halvt liggunderlag. Eller så sparar man en slant på liggunderlaget och kör på luffar-varianten med bubbelplast.
Sen är det många som förespråkar hängmatta och tarp eller att bara köra sovsäck och liggunderlag för att slippa böka med tältet. Det måste såklart testas innan jag kan yttra mig. Jösses vad jag längtar redan till nästa långcykling. Fram med sopsäcken, här ska det sovas!
Sverigetempot den långa texten.
Hoppsan, det kom visst en film och ett byggprojekt i vägen för skrivandet. Hoppas ni kan förlåta mig för att ni har fått vänta på texten. Filmen verkar ha blivit uppskattad så det är ju jättekul. Jag väntar ivrigt på inbjudan till Cannes.
 |
| Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot |
Som jag tjatat om tidigare så har jag klurat på det här loppet i över 10 år. Nu fick jag äntligen tummen ur och gjorde det. Samma sekund som jag anmälde mig slog ångesten till. Det är ju jättelångt! Skulle det här loppet bli det loppet som dödade min långcyklarkarriär?
Det fanns tre olika startgrupper att välja mellan. Jag och Calle hade inga planer på att slå rekord eller liknande så vi valde mellangruppen. Bröderna Mellanmjölk. Vår plan var att klara av det på 5 dagar plus moms, vilket blir 120-130 timmar. Då räknade vi med att cykla så länge vi orkade på dagarna och sova i våra sopsäckar nån timme per natt.
Vi tog flyget upp till Kiruna och buss därifrån till Riksgränsen. Den som planerade bussturerna till Riksgränsen från flygplatsen var antagligen full eller hade riktig otur när hen tänkte. Vi landade, som enda plan den dagen, klockan 10:00. Bussen till Riksgränsen, som enda buss den dagen, gick 15:30. Det gav oss några timmar att utforska parkeringen utanför flygplatsen och konstatera att det inte fanns något fik eller något att köpa. Roger, starkingen från Sumo kom med samma plan. Han skulle starta dagen efter oss så han passade på att cykla från Kiruna till Riksgränsen, 15 mil. Det skulle visa sig vara motvind hela vägen.
När vi kom till hotellet fick vi reda på att restaurangen var stängd och att den lokala Coop stängde om 5 minuter. Vi sprang in och greppade varsin burk ravioli och en fruktyoghurt sen stressmekade vi ihop cyklarna som skulle besiktas ungefär samtidigt som vi kom dit. Vi hämtade ut startlappar och stämpelkort och avnjöt varsin burk ravioli i lägenheten på Arctic lodge. I brist på hotellbar somnade vi tidigt.
 |
| Direkt från burken. Det blir inte färskare än så |
Dagen efter vaknade jag 06:00 och väckte brorsan. Starten skulle gå 09:00. Vi satt i vår lilla soffa i lägenheten och drack varsin liter fruktyoghurt samtidigt som vi plockade med kläder och prylar. Några sista nervösa ändringar och fix med cykeln och velande fram och tillbaka om man skulle ha underställströja på sig eller inte. Sen gick vi ner till parkeringen utanför där starten skulle gå och snackade med de andra som skulle starta.
Dag 1.
 |
| Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot |
Fem minuter innan start. Av någon anledning hamnar jag längst fram på startlinjen. Vi körde nån typ av Corona-anpassad start så vi stod på led istället för att klumpa ihop oss. Vi rullar iväg och jag ligger längst fram. Jag hinner se Mitchell Docker, proffscyklist i EF Education, och hans polare susa förbi i första backen när jag märker att min bakväxel inte fungerar. Lätt frustrerad rullar jag in till vägkanten och Calle stannar bakom.
Vi försöker se vad som har blivit fel och plockar bort alla väskorna runt styret. Efter en stund funkar det. Vi rullar iväg och märker igen att det inte alls funkar. Jag tar ett snabbt psykbryt inombords och samlar ihop mig igen. Vad har jag lossat eller ändrat när jag packade ner cykeln i väskan? Till slut kommer jag fram till växelörat. Det är en ny tvådelad variant av växelöron på cykeln. Calle har likadan cykel så där kunde jag se hur det skulle se ut. Den ska stå bakåt, inte rakt ner som det alltid har gjort tidigare.
20 minuter efter vi stannade första gången rullar vi iväg igen. Klungan är långt borta. Vi enas om att det nog var det bästa som kunde hända. Vi hade ändå tänkt att cykla själva och hålla oss till vår plan. Vyerna från Riksgränsen till Kiruna var helt magiska. Det är något jag kommer minnas livet ut. Vi hade strålande sol och medvind.
 |
| Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot |
De håller på och flyttar på Kiruna så om vi hade följt GPS-spåret så skulle vi missa hela stan. Vi tråcklade oss in i Kiruna för att äta lite och fylla vatten. Det var 15 mil dit och ungefär 10 mil kvar till Gällivare där nästa tillfälle för mat och vatten fanns. Det var varmt så det behövdes vatten.
Någonstans efter Kiruna går vägen över till en sån där vidrig 2+1 väg. Där ser vi en kille i en vit-gul Sverigetempo-tröja sitta i vägkanten och se helt less ut. Han vinkade inte eller visade att han behövde hjälp så vi cyklade vidare. Jag skulle tro att han hade missat att Kiruna var flyttat så han hade gått tom i värmen. Rätt drygt att bonka när det är 190 mil kvar liksom.
De 10 milen till Gällivare blev riktigt varma. Vi sladdade in på den första bensinmacken vi såg och köpte några drickor som vi hällde i oss innan vi beställde mat. Vi beställde ha varsin tunnbrödsrulle men de hade slut på tunnbröd så vi fick ta korv och pommes istället.
 |
| Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot |
Nästa stopp var Jokkmokk. Här stannade vi på en mack och åt försökte beställa tunnbrödsrulle igen. De hade slut på mos så det blev något annat från korv-menyn. Från Jokkmokk skulle det bli kvälls och nattcykling. Vi fyllde fickorna med snickers och vingummin och gav oss iväg. Det blev aldrig natt. Vi stannade till vid monumentet vid Polcirkeln vid 11-tiden på kvällen. Det var fortfarande strålande sol.
Strax innan Arvidsjaur hittar vi Sven C, som jag cyklade 100-milaren med, liggandes på vägrenen. Eller rättare sagt, han hörde oss när vi kom så han hoppade upp och hängde med. Vi enades om att stanna i Arvidsjaur. Nu hade vi cyklat 50 mil. Jag har för mig att vi tyckte att det var för långt till Storuman utan att äta eller fylla vatten. Vi rullade in i Arvidsjaur klockan 05. Macken öppnade 07:00 så vi rullade ut våra sopsäckar och la oss på uteserveringen på Frasses burgare och sov en stund. När vi vaknade hade det kommit två tyska cyklister, Frank och hans polare som jag inte minns vad han heter.
Dag 2.
Jag, Calle och Sven lämnar Arvidsjaur och tyskarna efter en härlig bensinmacks-frukost. Det är riktigt varmt redan efter 07 på morgonen. Det kommer bli en varm dag. Vägen till Storuman var rätt kämpig i värmen. När vi kommer dit vill Sven vila en stund så vi delar upp oss igen. Jag och Calle äter en räkmacka på en bensinmack, Din X tror jag. De är ju kända för sina räkmackor tänkte jag. Det var faktiskt gott så jag ska inte raljera för mycket.
Efter Storuman är det dags för Vilhelmina. Det var 7-8 mil dit. Det skulle visa sig bli en rätt bra utmaning. Det var galet varmt, ganska seg motvind och backarna avlöste varandra. I varje backe blev man dessutom omsvärmad av bromsar. Jag har aldrig sett så stora förut. De måste livnära sig på renarna som strövar fritt i skogen. De var vidriga. Om de hade bitit så hade man med all säkerhet förlorat ena armen eller tappat så mycket blod så man var tvungen att bryta. Det var så det kändes i alla fall.
Vi rullar in i Vilhelmina, halvt fördärvade. Vi börjar med att köpa några drickor på macken för att kyla ner oss. Sen går vi till Frasses och köper en torr hamburgare. Efter det köper vi några drickor till som vi toppar upp kropparna med innan vi ger oss iväg mot Östersund. Det var 30 mil dit så vi räknade med att komma dit någon gång på morgonen.
Natten gick bra trots att vi inte hittade något ställe att köpa mat på. Vi fick nöja oss med de snickers vi hade i ryggfickorna. Nu hade vi kommit en bit söderut så den här natten var lite mörkare än natten innan. Den var också mycket kallare. När vi började närma oss Östersund slogs vi helt plötsligt av en rejäl trötthet. Det var kallt och disigt och vi vinglade omkring på vägen med 4 mil kvar. Vi tog beslutet att lägga oss utanför en bensinmack och sova en timme. Fram med sopsäckarna!
Dag 3.
Frukosten bestod av en halv snickers från ryggfickan. Vi rullade de sista milen in till Östersund och kommer till den bemannade kontrollen. Vi hade ju precis sovit så vi passade på att tvätta av oss på vandrarhemmet och sen stack vi iväg igen. Frukost nummer två blev på en mack. Dagarna går ihop lite när man sitter på cykeln 23 av 24 timmar om dygnet.
Vägen till Åsarna har jag cyklat tidigare. Förra gången var när vi cyklade till Åre. Den är backig och ganska dryg. Då hade vi motvind och tyckte att det sög rätt hårt. Nu kom vi från andra hållet och lyckades få värre motvind så nu sög det faktiskt ännu mer.
 |
| På väg mot Åsarna |
När vi väl kom fram till Åsarna var vi helt slutkörda. Vi började få ont lite här och där. Fram till Östersund hade gått förvånansvärt smidigt. Jag hade inte ont någonstans. Nu hade knäna börjat värka och kroppen började kännas sliten. Vi beställde varsin tunnbrödsrulle, mest på chans, och fick de minsta rullarna jag sett. Nåväl, de satt rätt fint ändå.
 |
| Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot |
Mot Vemdalen! Vi hade hört talas om backen till Vemdalen. Den skulle vara ordentligt lång och dryg så vi lämnade Åsarna med ett enda mål. Att fixa backen till Vemdalen. Sen skulle vi ju bara rulla hem. Mitt i skogen kommer vi in i en rejäl backe. Det var lite väl långt till Vemdalen så det borde inte vara den. Så var det, det var backen till Klövsjö. Efter en lång brant backe fick vi en härlig nedförskörning. Sedan började nästa backe. Den var om möjligt ännu längre.
Vi fick en lång nedförskörning ner till Vemdalen. Där stannade vi på en Ica och läskade upp oss med Cola och en påse chips. Chipsen gifte sig inte så bra mot mina sönderbrända läppar. Det sved vid varje tugga så jag fick motvilligt lämna halva påsen. Sen rullade vi ner från Vemdalen och hamnade i motvinden igen.
Motvinden hängde med hela vägen till Sveg. Det blev några ganska dryga timmar innan vi var framme i Sveg. Där åt vi middag på Sibylla och gjorde oss klara för nattkörning till Älvdalen. Vi hade ett problem. Vi räknade med att komma till Älvdalen vid 3-4 på morgonen. Då skulle allt vara stängt. Efter Älvdalen skulle vi inte hitta mat förrän vi kom till Vansbro 20 mil senare.
 |
| Romantisk middag i Sveg |
Vi gav oss av mot natten och tänkte att vi kör så länge vi orkar och löser de problemen som dyker upp. Vi måste ju ändå ta oss framåt. Mellan Sveg och Älvdalen finns det tydligen en väg med tusen backar. Den tog vi. Den här natten blev det lite mörkare och ännu fler mygg, knott och bromsar. Så fort vi stannade så hade man en svärm i ansiktet. När vi rullade ner från den högsta och sista backen ner mot Älvdalen kom tröttheten krypande igen. Eller krypande, den hoppade på oss som en flock vargar.
 |
| Fantastiska nätter |
Vi bestämde oss för att sova en timme när vi kom till Älvdalen. Vi skulle bara hitta något vettigt ställe. Efter att ha yrat omkring inne i byn en stund hittade vi till slut ett vindskydd i en lekpark. Vi bäddade vant ut våra sopsäckar och Calle somnade direkt. Jag kunde inte somna trots att jag var galet trött.
 |
| Glamour-randonné |
En halvtimme senare tänkte jag att det fick räcka. Jag började prassla med min sopsäck tills Calle vaknade. Sen rullade vi iväg. Klockan var nu 4 på morgonen. Vi var fortfarande galet trötta. Båda två hade en känsla av att vi hade haft en tredje person med oss på natten. Mycket märkligt. Efter en lång backe var vi uppe vid backpriset i Evertsberg. Därifrån åkte vi vidare in i skogen på en liten knagglig väg. Någon timme senare började solen kika fram. Ett tag senare hittar vi en liten butik som inte har öppnat än. Morgonsolen strålar mot husväggen så vi sätter oss där en stund och somnar direkt.
Dag 4.
Vi lämnade den soliga husväggen bakom oss och cyklade vidare mot Vansbro. Jag hade fått för mig att vi skulle cykla på 26:an genom Lesjöfors. Det är en relativt snabb och lättcyklad väg där vi hade kunnat rassla av många mil. Något jag verkligen såg fram emot. När vi sitter på macken i Vansbro och njuter av en glass och en pucko kommer Nazar, en medcyklist som hade övernattat i Vansbro. Han visade sig vara en riktigt trevlig prick.
En stund senare lämnade vi Vansbro för att susa fram på Inlandsvägen, trodde jag. Istället drogs vi in på en riktig pissväg norrut. Den var lappad och lagad så det såg ut som att den hade fått fläcktyfus. Det fanns inte en platt meter utan det gick antingen upp eller ner. Mest upp. Snittfarten och mungiporna sjönk i botten. Sen började det regna. När allt var som sämst kom vi fram till en liten by som heter Fredriksberg. Där hittade vi en thairestaurang som vi sladdade in på. Gubben i kassan hade lite svårt att hänga med så vi fick beställa våra maträtter flera gånger för att det skulle gå in. En nr 17 och en nr 23 och varsin Cola. Det var lite i klurigaste laget. Det var trots allt ganska roligt. Gubben var segare i bollen än en nattkomig randonnécyklist. Maten var i alla fall god.
 |
| Deppig lunch på thaien |
Utanför thairestaurangen träffade vi Anton och hans gäng. Jag var fortfarande sur för den dåliga vägen så jag gnällde och gnällde men den positiva Anton tyckte bara att jag var onödigt gnällig. Med all rätt. Någon timme senare hade thaimaten gjort susen och det mesta av gnället var avklarat. Nästa stopp var Hällefors. När vi kom dit så hade jag bara siktet inställt på kaffe och bulle. Jag tog nån liten mumiebulle och den största kaffen de hade på macken. Helt plötsligt sammanstrålade flera olika ST-gäng. Anton och hans killar, Wei och Eyvind och deras gäng och en hel drös cyklister till. Det var riktigt kul. Stärkt av jättekoppen kaffe gav vi oss iväg mot Karlskoga. Föga förvånande gick inte vägen raka spåret till Karlskoga utan vi drogs ner på en supermullig väg som gick förbi Rockesholm.
Precis när vi rullade in på den lilla vägen blev vi ikappcyklade av Wei och gänget. Vi hängde på men fick släppa efter ett tag. Mitt vänsterben svullnade upp och kändes alldeles konstigt. De hade planerat att sova på hotell i Karlskoga och vi hade tänkt att fortsätta genom natten så det var inte riktigt läge att spränga benen nu. När vi väl kom till Karlskoga var vi rätt trötta. Vi började fundera på hur vi skulle orka cykla genom natten och antagligen sova i sopsäckarna en natt till. Nej fan det är inte värt det tänkte vi och ringde ett hotell och bokade ett rum.
 |
| Bröllopssviten på hotellet |
Vilket jäkla genidrag. Vi somnade ovaggade och vaknade efter en helt drömlös natt. Det kändes som att jag vaknade på uppvaket efter en operation. Wow vad hände? Vi packade ihop våra grejer och gick ner till frukosten där vi träffade hela gänget från Hällefors igen. Planen var nu att riva av de resterande 55 milen och gå i mål innan lunch på femte dygnet.
Dag 5.
Nu var vi mellan Vänern och Vättern på härliga vägar. Nattsömnen hade gjort susen för både benen och moralen. Nu var det riktigt kul igen. Vi stannade på Moholms pizza, kebab och sallad och åt varsin pizza. Den kan rekommenderas. Riktigt god. Efter Moholm kom regnmolnen efter oss. Vi lyckades smita förbi precis innan vi dränktes men bakom oss såg vi hur det mörkblå molnet släppte allt den hade över Moholm och Tidan. Regnmolnen jagade oss resten av dagen.
 |
| Moholms pizza, kebab och sallad |
Efter Skövde bar det upp för Billingen. Det var rätt coolt för uppe på toppen fanns en badsjö. Vi tog ett stopp på torget i Falköping för att fylla på vätska. Utanför Ica sålde de jordgubbar så det slank ner varsin låda sånt också. Direkt efter Falköping drogs vi in på en nedlagd banvall. Den var helt magisk. Vi hade tyvärr fortfarande motvind annars hade det blivit 10 guldstjärnor av 10. Vid middagstid efter några mil på banvallen rullade vi in i Ulricehamn. När vi stod på macken och avnjöt en dubbelpipig french hotdog kom tysken Frank och hans namnlösa polar in. Precis innan vi skulle lämna rullade Jonathan Sigemo in. Han hade startat ett dygn efter oss och var på bra väg att slå banrekordet. Han började se rätt mosig ut.
 |
| Dubbelpipig french hotdog |
Ut på banvallen igen och de resterande milen till Tranemo. Precis samtidigt som banvallen tog slut kom regnet. Regnet höll i sig hela natten och i närheten av Hyltebruk började Calle få problem med sömnen igen. Det var mörkt och regnigt och vi var mitt ute i skogen. Jag fick lotsa honom till första bästa skydd så han kunde sova. Vi hittade en busskur och Calle somnade samma sekund som han satte sig. En halvtimme senare var vi på väg igen. Nu såg vi fram emot stoppet i Laholm där det skulle finnas en bensinmack. Natten var riktigt kämpig med tröttheten och regnet så kaffe och bulle i Laholm var det som drev oss.
 |
| Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot |
 |
| Frukost i Laholm |
Macken i Laholm var inte nattöppen. Den skulle öppna en timme efter vi kom dit. Jag fick en mental härdsmälta men lyckades skaka bort den efter en stund. Vi hade dock tur och kunde fylla flaskorna i vattenskåpet. Några mil senare kom vi fram till en Ica som just hade öppnat. Nu var det inte långt kvar. Bara 10-12 mil. Det går dock att göra 10 mil ganska jobbiga. Det vi hade framför oss nu var Hallandsåsen och Söderåsen. Där hade vi att göra ett ganska bra tag. Precis när vi hade kommit ner för Söderåsen kom Sven C ifatt oss igen. Efter en stund kom även Sigemo. Vi fyra slog följe och vi turades om att ta förningar så Sigemo skulle få en behagligare resa. Han såg helt färdig ut men han kämpade på som den tävlingscyklist han är.
Nu ville vi bara komma i mål men det kändes som att vi cyklade i cirklar på kullarna ut mot kusten. Jag började tappa tron på att vi någonsin skulle komma fram. Var det här ett prank och vi skulle snurras omkring på de Skånska fälten tills vi dog? Helt plötsligt dyker en skylt upp, Smygehuk 4 km. Wow! Det är på riktigt alltså, vi kommer ta oss igenom det här!
Den sista kilometern utmed Smygehamn kändes fantastisk. Vi svänger in mot vattnet och Smygehamn och ser Skylten och gänget som tog emot i målet, fotografen Jonas och Marie som skötte målgången. Vilken känsla! Vi hade fixat det! Vi stämplade in på 124:53. Ganska precis som vi hade planerat.
 |
| I mål efter 124 timmar och 52 minuter |