Kampen mot fetman. Del 2.

Nu har jag kört efter Aktivitus program i tre veckor. Det är första gången som jag testat pulsbaserad träning på riktigt. Tidigare har jag kört på känslan och mina egna idéer. Det har ju funkat bra så länge. Men jag har ju ingen tidigare erfarenhet av konditions eller uthållighetsträning. Så helt optimalt har det inte varit. Tidigare satsade jag mest på att cykla mycket, långt och snabbt. Nu är det mer inriktat på effektiva pass och bra återhämtning. Förhoppningsvis får jag mer tid till familjen nu samtidigt som jag blir snabbare.

Jag har nästan helt lagt ner cykelpendlingen till jobbet nu. Jag blev alldeles för sliten av den. Och det blev inte lättare när kylan, regnet och mörkret kom. Så de sista tre veckorna har jag mest cyklat inomhus på min trainer. På vardagarna har det varit olika högintensiva pass och på helgerna har jag kört lugna rundor, både inomhus och utomhus.

Jag har riggat upp min gamla Trek på trainern med pulsklocka, kadens och hastighetsmätare. Hastighetssensorn har jag kopplat till bakhjulet så jag kan hålla koll på effekten. Det funkar riktigt bra. Med min nyköpta kunskap om pulszoner så blir pulsbaserad träning riktigt kul. I alla fall på vintern.

På datorn framför mig kör jag cykelfilmer eller musik. Den sista tiden har jag surfat runt på Youtube efter amatörfilmer från Mallis och liknande. Amatör-cykelfilmer alltså, inte voyeur-filmer. Har hittat några sköna klipp från Teneriffa och Canarias. Sicken osis att jag ska till just Canarias i januari, och Mallis i april.

Igår kollade jag på gamla klipp med Pantani samtidigt som jag kämpade mig igenom ett intervallpass. Vilket jävla klipp han har i pedalerna. Det är helt underbart att se honom sprinta ifrån Ullrich och kompani. Det märks att han är älskad i Italien. Det finns hur många minnesfilmer som helst om honom. Alla de största ögonblicken ihopklippta och ackompanjerade av en hes italiensk ballad.

Hur som helst. Nu ligger vikten runt 67-68 kilo och benstyrkan börjar komma tillbaka. Det känns som att latmasken är på väg bort och fetman är under kontroll. Jag ska försöka gå ner 0,5 kilo per vecka tills jag är nere på målet, sub 65 kilo. Det är nog lagom tempo på viktsänkningen så jag kan fortsätta att cykla hårt och bygga upp styrkan i kroppen.

Ikväll ska jag testa julöl.
/Johan

Kampen mot fetman och latmasken. Del 1.

Förrförra veckan skrev jag att jag skulle straffa kroppen för att den blivit tjock och slö. Nu lägger jag uppdraget på Mattias Lundquist och Aktivitus istället. Han är ju ändå proffs på att straffa kroppar.

Jag har länge gått och klurat på att besöka Aktivitus, för att göra ett konditionstest där man får reda på mjölksyratröskel och hur bra kroppen egentligen funkar. Men det är ju inte varje dag man är nere i Göteborg.
Förra veckan var jag nere i Alingsås för att jobba. Jag hade också ett besök i Göteborg inbokat. Nu fanns ju chansen att förena nytta med nöje.

Testet går ut på att man cyklar på en testcykel tills man kroknar. Festligt värre.
Man startar lugnt på 60 watts belastning. Vilket är väldigt lätt. Kadensen ska hållas jämn hela tiden, jag låg runt 90. Sen höjs belastningen med 30 watt var 3:e minut. Vitsen är att cykla så länge som möjligt. Men man kommer garanterat förlora i slutändan, hur stark man än är. Under testet tas ett antal blodprov för att kolla mjölksyranivåerna.
De första 5-10 minuterna kändes helt ok. Men ju längre tiden gick desto stummare blev benen. Tillslut kunde jag inte hålla kadensen och var tvungen att bryta.

Efter en snabb dusch fick jag resultatet.
Testvärde: 57,6 ml/kg/min
Vo2max 4,09 l/min
Max motstånd: 311w
Max motstånd/kg: 4,4 w/kg

Sen gick vi igenom vad siffrorna och graferna betydde. Mattias berättade också vad han trodde att jag kunde förbättra och hur jag skulle göra det. Jag ska börja med att höja mjölksyratröskeln samtidigt som jag ska fortsätta med långpassen för att behålla uthålligheten.

Som vanligt när man ska göra nåt så strular det på en gång. Så nu sitter jag här med ett träningsschema och en sjuk unge. Jag märkte också att min trainer inte funkar för den låga kadensen som vissa av programmen kräver. Man kanske skulle köpa sig en spinningcykel?

Nästa test är om 16 veckor. Då har jag som mål att höja max-motståndet till 330 w och 4,8 w/kg.
/Johan

Nu får det vara nog!

Efter ett helt års fokus på ett enda lopp känns det helt plötsligt tomt nu när det är över. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var. Jag har känt mig trött och seg de sista månaderna. Att benen kändes tomma och trötta var ju inte så konstigt. Men att huvet skulle vara hängigt hade jag inte räknat med. Det festliga är att tröttheten kom några veckor efter PBP. Det smög sig på som ett elakt virus.

Jag känner mig sviken och kränkt. Det känns som min egen kropp har vänt mig ryggen. Min egen kropp har svikit mig. Mitt eget kött och blod har stuckit en kniv i ryggen på mig.

Nu har jag också blivit angripen av fetma. Jag väger just nu 70 kilo. Minst 5 kilo för mycket. I samma veva blev jag attackerad av latmasken. Förra månaden cyklade jag endast 70 mil. Det är hälften mot tidigare. Kroppen vill sova och huvet vill dricka vin.

Jag har alltså två uppgifter under vintern. Bli av med fetman och bekämpa latmasken. Vindrickandet vill jag inte göra nåt åt. Utan vin dör jag.

Nu när jag vet vad som är fel på mig så vet jag också hur jag ska komma ur det. Jag måste helt enkelt straffa kroppen. Kroppen ska inte komma och tro att den kan bestämma över mig. Jag måste också straffa huvet som har gett kroppen tillåtelse att slappna av. Då har jag inte ens straffat kroppen för att den segade ihop de sista 20 milen på PBP. Det kommer i vår.

Planen är klar. Den här vintern kommer kroppen ångra att den började löjla sig.

-På lördag blir det 3 timmar cykling innan frukost.
-Nästa vecka fortsätter jag pendla 6-7 mil om dan.
-Fortsätta cykla till jobbet utan frukost.
-Dra ner på kolhydraterna och höja proteinet.
-Sluta känna efter.
-Sluta lyssna på kroppens gnäll.
-Cykla mer och hårdare.
-Sluta behandla mig själv som en människa.

Nästa vecka kommer förhoppningsvis min nya cykelcross. Cube x-racer pro. Mer om det senare. Och idag kan jag med lite tur hämta ut min Pedalforce-ram på Ica. Jag har gått i väntans tider i flera månader nu. Den kommer byggas upp under vintern för att slutligen straffas duktigt på Mallorca. Rapport kommer.
Det ser alltså ganska ljust ut trots fetma och latmaskar. Jag har snart cyklat 1300 mil utspritt på 550 timmar.

/Johan.

Aerohjul, Skit eller pannkaka?

Efter en vild diskussion på Happymtb om aerohjulens vara eller icke vara för en allroundcyklande motionär, så fick jag äntligen tillfälle att testa ett par.

Dane Thomas, North American Flyers, kom förbi med sina Hed Jet 60/90. 60 mm fälg fram och 90 mm fälg bak, kanttråd på båda. Riktigt snygga kolfiberbakelser.

Innan jag monterade dem på min hoj så vägde jag dem, med däck och snabblås men utan kassett. 1523 gram bak och 1170 gram fram, tubvarianten väger 100-150 gram mindre. Det kan jämföras med mina Ksyrium ES som väger 1013 gram fram och 1210 gram bak. En viktskillnad på 470 gram.

Jag och Nypan hade planerat en runda till Bro och tillbaka. Det är 6 mil, mest platt men med några backar. Jag fick en bild i huvet att Nypan skulle be om nåd efter nån mil. Mina hjul skulle helt enkelt knäcka honom. Men icke. Det blev nästan tvärtom. Jag hade i och för sig varit på Ikea innan. Det knäcker även den tuffaste.

Den första känslan jag får är att hjulen känns tunga och trög-axade jämfört med mina ES som sprintar och sprätter iväg när jag trycker till lite. När jag väl fått upp farten så känns de väldigt bekväma och stadiga. De tar upp vibrationer och stötar väldigt fint. Jag trodde att det skulle vara tvärtom, att de skulle vara stötiga och hårda.

När man väl har farten uppe så rullar de fint. Ju snabbare man åker desto stadigare känns de. Men är de snabbare än vanliga hjul? Jag märkte ingen större skillnad faktiskt. Faktum är att Nypan hängde med väldigt bra med sina Ksyrium Elite. Jag försökte höja farten på rakorna och på så sätt utnyttja aerofördelarna, men han hängde på. Inte på rullen, utan brevid mig, eller snett bakom. Mycket möjligt att ett elitsvetto skulle känna skillnad, men jag är inget sånt. I vindtunneltester är de överlägsna vanliga hjul, men jag cyklar väldigt sällan i vindtunnlar.

Så fort man kommer till en backe så påminns man av vikten igen. Jämfört med mina ES känns de här väldigt tunga. Jag gillar att sprinta och attackera i backar. Med de här hjulen kan man glömma det. Återigen så jämförde jag mot Nypan och hans Ksyrium Elite. Han drog ifrån mig i varje backe, förutom en där jag tog i tills jag fick blodsmak i munnen.

Om man är ett elitsvetto med tempoambitioner eller om man kör triathlon eller liknande kan såna här hjul vara till nytta. Men till en vanlig motionär som står och väljer mellan dessa och Ksyrium så skulle jag helt klart rekommendera Ksyrium eller nåt liknande. Eller ett par lätta aerohjul för tub, typ Zipp 404. Då får man fördelen med aero-egenskaperna samtidigt som de är lätta och kvicka.

Tack för lånet Dane!

/Johan

Postmästare Mölleborn

I lördags var det dags för Post-SM. 75 km landsväg i Visby.
Det började lite halvdant på nummerlappsutdelningen där jag tydligen var anmäld i motionsklassen. Efter lite fixande och trixande var det löst och jag fick en ny nummerlapp med en snygg röd 10:a på. Självklart hade jag PBP-tröjan på.

Det var 40-50 taggade killar/gubbar i startklungan. De första kilometrarna guidades vi av master-bilen. Jag la mig längst fram och trampade på i lagom tempo. Efter nån kilometer lämnade jag över till nästa för att glida ner några platser i klungan. Jag ville inte komma för långt bak, utan jag höll mig bland de 5 första hela tiden.

Det var ordentlig motvind hela tiden så alla utbrytningsförsök blev snabbt infångade. Det konstiga med vinden var att det blåste från alla håll. När man trodde att det skulle bli medvind så fortsatte det att blåsa rakt framifrån.

Masterbilen låg några hundra meter före hela tiden och visade vägen. I varje korsning stod polisen och spärrade vägen för mötande trafik. Vägarna var slingrande och fina. Tyvärr var det mulet och trist väder så man kunde inte se mycket av omgivningarna. Det hade också blivit mer spännande om det fanns några backar. Nu var det platt som en pannkaka så klungan behöll storleken nästan hela vägen.

Vid en korsning ropade en funktonär att det var 6 kilometer kvar. Då blev det oroligt i klungan och alla började trixa med placeringar. När man varit framme och dragit var det ingen som ville ta vid. Helt plötsligt försökte folk göra ryck, men de hämtades snart in. Sen blev det lurpassning mest hela tiden. Det gällde att inte vara den första som försökte hämta in utbrytningen.

På den sista rakan låg vi 4 man på bredd. Det rycktes lite här och var. Jag kände mig riktigt fräsch tack vare det lugna tempot. Jag visste att jag hade kraft kvar för en bra spurt. Folk testade formen på varann och kollade in minen på den som låg bredvid. Jag log mest hela tiden.

200 meter innan mål var det en skarp högerkurva. 10 meter innan kurvan rycker jag för att komma först in på upploppet, det lyckas. Mitt i kurvan ställer jag mig och stampar på för fullt. Det kändes som cykeln skulle krökas under mig och jag formligen flyger iväg. Två killar hänger på. Men jag hade redan bestämt mig för att vinna.

Tack PIF för ett toppenarrangemang!
/Johan

Spridda minnen från PBP.

Lite spridda minnen från PBP. Jag kommer nog uppdatera det här inlägget när jag kommer på nåt nytt.

- Den stenhårda uppladdningen med kött och rödvin. Utskjutningen i Holdorf var extra minnesvärd.

- Mardrömmarna och nervositeten natten innan starten.

- Dansken som snackade med oss när jag, John och Jan stod nakna i Lodeac och smörjde in häckarna. Han hade tydligen brutit och hade all tid i världen.

- Samma dansk som gav bort sin assos-byxkräm till mig när jag av misstag smörjt in mina gamla byxor.

- Jonas uteliggarlook när vi hämtade honom vid målet. Jag kände inte igen honom först.

- Svedan i häcken när jag försökte sova i Villain.

- Svedan i häcken de sista 60 milen.

- Svedan i häcken när vi drack vin i måltältet.

- Gänget som bodde på hotellet. Jonas, Jan, John, Reimert, Simon, Danny, Richard, och George.

- Alla människorna som stod i vägkanten och hejade. När som helst på dygnet.

- De sista 6 milen.

- Kobjällran i den sista uppförsbacken.

- Första glaset vin efter loppet.

- De torra handdukarna som Jan fixade till mig vid målet.

- Alla trasiga och sovande människorna på kontrollerna.

- Sista vinkvällen innan loppet, när vi skulle bygga en tempocykel av en penis…

- Italienaren som hängde med oss några kontroller.

- Holländaren som tyckte vi skulle köra kedja på 4 man.

- Amerikanaren som var bäst i världen tills vi hängde av honom i en backe.

- Samma amerikanares ansiktsuttryck när han skröt om att han kört Boston – Montreal – Boston, och Jan svarade att han kört den tre gånger, sista gången på 51 timmar.

- Lukten av gödsel under hela loppet. 120 mil i skitlukt.

/Johan

Paris - Brest - Paris.

Oj oj oj jag vet inte var jag ska börja riktigt. PBP gav alldeles för mycket intryck och upplevelser för att kunna skriva ner i en enda text. Minnena är ganska luddiga från hela rundan. Till nästa gång kanske man skulle anteckna eller på nåt sätt diktera över intrycken. Jag minns dock de underbara vägarna, folket som stod och hejade i vägkanten, motvinden, regnet, solrosfälten, de vackra små byarna, backarna och glädjen över att äntligen vara här och på väg mot min första PBP.

Kvällen innan loppet låg jag sömnlös och grubblade. Jag vred mig fram och tillbaka och tankarna fladdrade i huvet. Det var mardrömmar blandat med ångest och vanligt tävlingspirr. I sängen brevid låg Jonas, han kunde inte heller sova. När klockan ringde 02:30 så var jag redan vaken.

Vi drog på oss cykelkläderna och tryckte i oss lite frukost. Rädslan och nervositeten satt kvar på nåt konstigt dämpat sätt. Nån timme senare mötte vi upp de andra i receptionen på hotellet. Sen rullade vi tyst och samlat mot startplatsen. Gatorna var tomma och nattdimman låg kvar under gatlyktorna.

Vid starten stämplade vi in och rullade vidare mot startklungan. Vi hamnade långt bak. Utan förvarning började klungan röra på sig. Starten hade tydligen gått. Som vanligt när det är mycket folk så blev det bitvis väldigt trångt och man fick vara beredd på att tvärbromsa. Då och då cyklade vi förbi folk som hade gått omkull eller fått punka. Efter nån mil hör jag ett brak och ser en cyklist flyga upp i luften. Han hade cyklat rakt in i en betongpelare. Efteråt fick jag höra att det var en svensk, Sören Permats. Fransmännen gillar att lägga ut hinder i vägarna. Betongpelare, dolda gatkanter mitt i vägen, upphöjda gatstenar istället för gatstreck och så vidare.

Efter ett tag spreds klungan och vi kunde andas ut och börja cykla på riktigt. Jag, Jan, John och Jonas höll ihop de första 6 milen tills Jonas släppte för att hitta sitt eget tempo. Det var kallt, regnigt och blåsigt. Här nånstans tappade jag mina glasögon. Jag lät dem ligga.

Jan, John och jag trampade på i fint tempo. Vi stämplade och fyllde vatten i kontrollerna. De första 30 milen gick på 10 timmar, eller var det 9? I Carhaix, kontrollen innan Brest la vi oss på golvet en timme för att vila lite. Det var förvånansvärt skönt. Sen trampade vi vidare. Den sista vägen till Brest var backigare och längre än jag trott. Till slut cyklade vi över den fräsiga bron och uppför den vidriga backen mot kontrollen. Soppa, cola och lite pink på toa sen stack vi iväg.



Nu var det bara halva rundan kvar. Det började fint med rull genom byn sen vände vi upp mot banans högsta punkt, masten. Det kändes som en evighet och tempot var precis mellan kramp och kaskadspya.

Trampa trampa i fint tempo. I Lodeac började jag känna mig lite sliten. Skavsår i häcken och energin var låg. När vi väl kom till nästa kontroll efter 90 mil var jag tvungen att sova. Jan och John cyklade vidare till nästa kontroll. Jag kunde knappt stå när jag beställde mat i restaurangen, än mindre prata. En bit lasagne och en cola fick bli nattmat innan jag bokade in mig i sovsalen. En madrass och en svettig filt kostade 3 euro, taget. Tre timmar senare vaknade jag redo att trampa vidare. På toa träffade jag Danny, Jans engelska polare.

Vi trampade iväg i natten och regnet. Nu hade vi bara 30 mil kvar. Efter nån mil släppte han. Då satte jag fart och jagade reflexvästar. De 8 milen gick hyffsat smärtfritt och i bra tempo. På kontrollen efter träffade jag Simon och Richard, två andra kompisar till Jan. Nu gjorde min häck så ont så jag grinade illa varje gång jag satte mig ner igen. Nånstans här funderade jag på att sluta cykla, för gott. Jag var helt slutkörd och tankarna var inte glada längre.

Efter den sista kontrollens lasagne fick jag ny energi, nu var det bara 7 mil kvar. Jag, Simon och Richard trampar iväg i lugnt tempo. Efter en mil pajar Richards cykel. Jag var några hundra meter framför. Jag vinkade och ropade att jag skulle hoja vidare. Nu fick jag ny energi. De sista 6 milen snittade jag nog 35, eller minst 25. Med mina nyfunna energi trampade jag genom de sista byarna och trängde mig som ett cykelbud i korsningarna. Folk stod fortfarande vid vägkanten och hejade på. Jag hade ingen aning om distansen eller vad klockan var. Cykeldatorn gick sönder efter 20 mil.

En gubbe vinkade och sa att de bara var 5 kilometer kvar till mål. Wee!! Nästan framme. Då ställde jag mig upp och bröt uppför några backar. 30 minuter senare ser jag en skylt där det står arrivé 15 km, skitgubben var senil. En stund senare cyklade jag förbi 10 km-skylten. Sen fortsatte vägen i evighet, minst 2 mil till.

En högersväng, raka, högersväng in i rondellen sen såg jag polisen som vinkade in mig i en avspärrad fil in mot stadion. Äntligen framme. Efter 61 timmar och 21 minuter smakade det blaskiga vinet perfekt.

Den här rundan kommer jag minnas länge, och som sagt, det går inte att skriva allt man upplevt eller tänkt under en sånt här äventyr.

Bilden är fräckt snodd från Jonas Larssons blogg

Kommer jag stå i Guyancort med bula i brallan 2011? Kan du fethajja.

/Johan

Prylbögeri på begäran.

Ok, på allmän begäran så kommer här lite bilder på gammel-Treken. Jag har rustat upp min gamla Trek 1500 så hon ska fungera perfekt i Frankrike. Bilderna är tagna med mobilen och fotografen (jag) hade minst en flaska chianti i blodomloppet.

Först en helbild. Här står hon lutad mot soffan, sådär lite lagom förförisk. Eftersom Viktor hjälpte till med monteringen av grejerna så fick han vara med på bilden. Just nu mekar han med vevlagret.

Här har vi de nya urmulliga handtagen. Jag vande mig vid växlingarna snabbare än jag trodde. Handpositionen känns perfekt. På bilden ser handtagen väldigt uppvinklade ut, men i verkligheten ser det helt ok ut.

Jag passade även på att köpa ett nytt styre. Det blev ett FSA energy. Det lättaste i den prisklassen, under 1000-lappen.

De nya bromsarna har bett så det räcker. Inget flex alls. Bra mycket skarpare än mina gamla Ultegra. Däcken är Continental 4000s. De känns lite grann som suddgummi men rullar fint ändå. Hållbarheten och greppet verkar också vara toppen.

Sadeln köpte jag idag. Fizik Aliante carbon. Jag hade en likadan tidigare, men den började kännas lite matt. Det är inte kul när stommen gnager i sittbenen. Den här sadeln passar mig perfekt. Den är skön, lätt och dyr.
När jag hämtade den på Alviks cykel idag så skruvade jag genast bort den gamla och bytte. På vägen hem överraskades jag av komforten. Det kändes som en barnmorska smekte mina skinkor. Häcken kommer garva genom Bretagne.

Hjulen blev ett par Mavic Ksyrium ES. Lätta och snygga, dessutom jättedyra. Den röda ekern sägs göra 10% i snitthastighet. Tänk om alla ekrarna vore röda, som Fulcrum racing zero...
De känns känns skönt styva och rullar fint. Jag kör ju inte så speciellt aggresivt. Jag är inte helt med på idén med det överdimensionerade framnavet. Mina Ritchey är mycket snyggare. Men rödvinsdrickarna på Mavic vet nog vad de pysslar med.

Bakväxeln känns lite hårdare än den gamla Ultegran jag hade. Växlarna våldas i på ett skönt sätt. Jag valde en Dura Ace-kassett istället för SRAM för att få ner vikten och för att "jämna" ut växlingarna lite. Inför Frankrike kör jag med en 12-27 kassett. Eftersom jag kör med 53-39 vevparti så vill jag ha några växlar över i backarna när benen tagit slut.

Jag behöll mitt gamla FSA carbon vevparti. Jag tycker det funkar så bra. Till nästa sommar kanske jag byter det mot nåt lätt och porrigt.

Så ser hojen ut än nu. Nån dag kommer jag lägga ut en nakenbild på mig själv och utvärdera alla delarna. :)

/J

Sommaruppdatering.

Nu när semestern snart är slut och PBP närmar sig med stormsteg så börjar det bli dags för en liten rapport.

Cyklingen har gått bra under hela sommaren. Jag har inte kört några tävlingar utan bara varit ute på härliga rundor. Allt enligt mitt motto: jag tränar inte cykling, jag cyklar.

Jag har snart hunnit med 900 mil fördelat på 400 timmar. Om jag hade försökt cykla så här mycket för 2 år sen hade jag nog varit sjukskriven nu. Kroppen behöver verkligen tid att vila mellan rundorna. Nu känns mina knän perfekta och kroppen känns redo för Frankrike, huvet har varit redo sen förra året.

Förra veckan var jag på Gotland med familjen. Cykeln fick hänga med. Det blev några rundor där med. Inget extravagant. Det blev ca 32 mil under den veckan. I början på veckan var jag riktigt seg i kroppen efter Jotunheimen. Men det ordnade upp sig efter några dar.

Otroligt nog lyckades jag lägga på mig 5 kilo!!! under Gotlandsveckan. Jag vräkte i mig kopiösa mängder vin och öl. Att Lindas mamma är duktig på att laga mat gjorde viktökningen ännu enklare.

Gotland var den perfekta starten på semestern. Man kommer snabbt in i semesterlunket. Vi gjorde egentligen ingenting. Vi tog det lugnt varje dag och jag passade på att cykla när det fanns tid eller när det regnade. Den här veckan har jag varit ensam med Viktor, Linda har varit i Halmstad.

Vad gör man när man är ensam hemma några dagar? Jo, man köper ett par nya hjul och annat kolfibergodis till hojen.

I Torsdags mekade jag och Viktor med cykeln hela dan. Efteråt var Viktor kolsvart av olja och jag var knallröd av solen. Cykeln blev jättefin med ett par nya Ksyrium ES-hjul och en SRAM Force-grupp. Allt inköpt på Alviks cykel.

Vikten ligger runt 7,5 kilo med min tunga Fizik Aliante-sadel på. Nu är hojen helt redo för PBP. Den gamla växelgruppen kändes alldeles för sladdrig och sliten. Nu är allt tip top. Jag och Nypan tog en härlig sväng runt Bålsta för att testa grejorna igår. Det funkade prima. Nypan hade fortfarande ont i knät sen Sthlm-Gbg. Men han är stark gubben. Självklart avslutade vi med fin-öl och vin.

I veckan kommer det bli några sista rundor innan jag går tillbaka till jobbet. Imorgon kör jag och Ari en sväng och på torsdag blir det mälaren runt.

/Johan

Jotunheimen Rundt. Skrattfest de lux.

Förra torsdagen var det dags att åka till Norge för att köra Jotunheimen rundt. 43 mil med 4600 höjdmeter. Start i Laerdal och mål i Sogndal. Starten går 21:15 på fredagkvällen.
Strax innan lunch kommer Magnus och Ari och hämtar upp mig i Hässelby. Den 90 mil långa resan skulle ta ca 12 timmar. Jag hade druckit belgisk öl kvällen innan så jag fes riktigt illa i bilen. Sånt är ju alltid festligt.

Vi kom fram till Laerdal vi tolvtiden. Magnus och Ari var speciellt nöjda med att komma ut från bilen. Av nån anledning fick vi inte sova på ungdomsgården där man alltid har fått sova tidigare. Istället fick vi hyra ett rum på campingen. Jag somnade efter 3 sekunder. 12 timmar med Magnus tjatande om att jag körde på fel växel blir man riktigt sömnig av.

Klockan 21:15 gick starten. Det var ca 400 startande. Tempot var ganska ryckigt och det var oroligt i klungan. Jag försökte hålla koll på Aris rygg. Efter 6 kilometer ligger jag fint på hans rulle. Då helt utan förvarning går killen framför Ari omkull i ett potthål (helt otroligt klantigt).

Ari kör in i ryggen på honom och går omkull, jag försöker bromsa och kör jag in i hans ben och går omkull. Sen flög det cyklister och cyklar åt höger och vänster. När allt lugnat ner sig och klungorna var borta så var vi 4 pers kvar. En med trasigt ansikte, en med brutet nyckelben. Jag fick en lårkaka och Ari knäckte handleden.

När vi skulle åka vidare så var mitt framhjul skevt. Som tur var så kom servicebilen med ett nytt hjul som jag fick låna. Nu bestämde vi oss för att ta det lugnt och fika i varje kontroll. Efter några mil fick vi syn på en klunga som vi snabbt kom i fatt. Här var tempot alldeles för lågt så vi rullade enkelt förbi och lämnade de bakom oss. En stund senare kommer vi ifatt ännu en klunga. Längst bak var det en kille som började ropa "bigmollo, bigmollo". Det var Mats S rån Happy. Vi snackade en liten stund tills Ari började avancera i klungan.

Innan ett vägarbete med dålig grusväg höjde vi farten ett snäpp och klungan försvann bakåt i mörkret. Lite senare kom vi ifatt ett norskt gäng. Tillsammans med dem körde vi en lugn kedja på 20 man över Fillefjället. Efter 5 mil uppför var vi äntligen på toppen. Nu var det kolmörkt ute.

I nerförsbacken mot Öye sträckte klungan ut sig och ringlade ner för berget som en röd orm. Det var minst 100 små röda baklysen som visade vägen. mot dfen första kontrollen. En syltmacka, en kopp kaffe och lite pink i en busken sen trampade vi vidare med norrmännen vi träffat på Fillefjäll.

Nu var det platt och mörkt 7 mil. Den norska kedjan fungerade hyffsat på platten, men så fort det gick uppför så var det några som släppte och vi fick börja om från början. Här borde de bygga ett högt berg för att göra sträckan roligare.

Efter 14 mil var det dags för det andra stoppet i Fagernäs. Samma procedur som innan. Macka, kaffe och pink i buske. Norrmännen frågade om vi ville hänga med på nästa sträcka också. Det gick lika ryckigt som innan. Innan Beitostölen lämnade vi dem i en backe. Uppe vid kontrollen hittade vi en Fredrik från Hofvet och en norrman vi sett tidigare. Nu körde vi med dem upp mot Valdresflya. Strax innan toppen (1389 möh) släppte de två.

Nerförsbacken var fantastisk. Jag kurade ihop på cykeln och kom upp i 75 km/h utan att trampa. Kurvorna var långa och fina. De 3 milen nerför avverkades väldigt snabbt. Här uppe var det helt otroligt vackert. Vi rullade i bra fart och bara flinade. Aris hand gjord dock väldigt ont så han hade problem att växla. Nu var vi båda väldigt sugna på Voltaren eller liknande.

I kontrollen vid Lemonsjön fick vi en karta Ipren. Mitt lår och Aris hand skulle äntligen få lite smärtlindring. I depån bjöd de på Ringnes vörtöl. På flaska stod det "gir styrke åt kroppen". Tyvärr var den för knepig i smaken för att ge mig styrka.

I Lom stannade vi och åt gryta med ris. Nu gällde det att ladda upp inför Sognefjäll (1434 möh). Direkt efter kontrollen började stigningen. Nu var det dags för ännu en 5 mils uppförsbacke. Innan den riktiga branten fick vi känna på ett gäng 10% stigningar. Innan toppen skulle det vara en 5 och en 7 kilometer lång 10 procentare. Den sista avslutades med en tokigt brant knäpp över krönet. Väl på toppen belönades man med Våfflor och kaffe. Mycket gott.

Det här var sista toppen och jag kände mig riktigt nöjd med att ha klarat av rundan, vi hade i och för sig 9 mil kvar men det var bara en backe kvar, resten var nerför eller platt. Jag kände mig så pass stark uppför Sognefjäll så jag visste att den sista 7 kilometersbacken inte skulle vara nåt problem. De sista milen gick utmed Sognefjorden. Vackert som ett vykort. Nu cyklade vi tillsammans med ett blandat gäng vi stött på under hela rundan. De flesta hade vi cyklat om i uppförsbackarna och sen hade de kommit igen när vi fikade i kontrollerna.

Några hundra meter innan mål så rycker jag och spurtar in i mål. (Jättefånigt, men samtidigt jättekul.) Några av norrmännen försöker hänga med. Väl i mål fick jag en jätteportion med potatismos, potatissallad, 2 biffar och en korv. Även här bjöds det på den knepiga vörtölen.

På kvällen gick vi ut för att äta pizza. Vi satt som en knippe vissna tulpaner och mumsade i oss den överprisade pizzan. En halvtimme senare sov alla. Kroppen var helt slut. Sluttiden blev 17:22.

Tack Magnus och Ari för att ni lurade med mig på det här dårskapet.
/Johan

700 mil än så länge.

Jaha, så var midsommar över också. Det blev en riktig brakfest ute på Ekerö. Jag slocknade ganska tidigt medan de andra höll på till 07.

Men innan jag skjöt ut mig så hojade jag min 700:e mil för året. Hela våren och sommaren har gått som på räls. Benen känns starkare och starkare och huvet verkar vänja sig vid de längre distanserna. Det vore mulligt med 1000 mil innan PBP.

I våras kändes PBP som ett tokigt mål, men nu efter en lyckad 60-mila så känns det väldigt spännande. Jag har surrat med långcyklargrabbarna, Ari, Magnus och Jan om att försöka pressa tiden till under 60 timmar. I slutet på augusti får vi se om det var tokiga fantasier eller om det faktiskt var genomförbart.

Om två veckor åker jag till norge för att pressa ur mig lite extra mjölksyra. Då står jag vid startsnöret på Jotunheimen runt. 43 mil och 4600 höjdmeter. Det lär kännas.
Nu ska jag lägga mig på soffan och sova bort nubbarna, rosévinet och ölen.

/J

60 mil med bula i brallan.

I lördags var det dags för den sista breveten inför PBP. Sträckan var 60 mil på maxtiden 40 timmar. Vädret såg ut att bli bra och många bra killar skulle köra rundan. Vi hade snackat om att ta rundan på 24 timmar. Det var upplagt för skrattfest.

Det längsta jag cyklat hittils var 55 mil. Det var förra året när vi cyklade till Göteborg. När jag kom i mål efter den rundan kände jag mig som ett utskitet äpple. Nu skulle vi cykla 5 mil till, så självklart var jag lite nervös inför uppgiften. 40-milaren hade i och för sig kännts bra, men nu var det 20 mil till.

30 glada randonneurer samlades i Täby. Klockan 06:00 släppte Bengt iväg hela gänget. Som vanligt gick det lungt och fint genom förorterna och över Södermalm. Det var ganska kallt så långbyxorna och jackan fick sitta på.

Första kontrollen var i Järna. Här hade gänget renan delats upp. När man kör en sån här distans måste man hålla sitt tempo. Om man försöker hänga med ett snabbare gäng är chansen stor att man kroknar helt efter ett tag. Man har gott om tid att köra in i väggen på en 60-milare. Solen sken, så byxorna och jackan åkte genast av för att bättra på den redan fina brännan.

Nu var vi runt 10 man i klungan och vägarna var jättefina. Det var glad stämning och det ena dåliga skämtet drogs efter det andra. Ari och Magus hade packat med klotgrill och jag hade en 2-kilos oxfilé på marinad i mina cykelbyxor. Jonas hade bord och stolar med i sadelväskan. Det var den nivån på skämt, lägre skulle det bli.

Hamburgertallrik i Katrineholm. Sen fortsatte resan på de fina vägarna. Nästa mål var Fellingsbro. 1 mil innan Fellingsbro så ringer Bengt och beställer pizzor åt oss. Mycket bra tänkt. Vi hann precis sätta oss när pizzorna dansade fram på borden. En lättöl slank ner också.

Nästa mål var Grängesberg. Här var det mest uppför. Backe efter backe. Inte så branta, men destå längre. Väl i Grängesberg åt jag köttbullar med mos. Den energin räckte i 10 minuter. Här hoppade också LTS från Happy av. Han hade bestämt sig för att sova över här och ta de sista 25 milen dan efter. Jag passade också på att ta på långbyxorna och jackan inför kvällen och natten.

När vi cyklade förbi Ludvika så pekade Jonas ut TnT-Tobbes hus. Han var dock i Kinekulle, annars hade det varit kul att vinka. De vackra vägarna fortsatte på i fint tempo. Benen kändes fina och jag bara mös i kvällssolen.

När solen gick ner blev det väldigt kallt. Ari och Magnus frös som hundar i sina ben och armvärmare. Tempen låg runt 4 grader och mina vinterkläder var inte helt tokiga ändå. Nu började vi längta ordentligt till kaffestoppet i Fagersta. Men där fick vi tji.

Sex snopna och genomfrusna gubbar stod som förstenade och kollade på den trasiga kaffeautomaten i Fagersta. Nästa stopp med chans för kaffe var inte förrens Uppsala. Nu fyllde vi istället fickorna med choklad för de resterande timmarna av natten. Mina ben kändes fortfarande ganska pigga och vi rullade på i strax över 30 i snitt.

När vi rullade genom Sala började Bengt och Jonas se lite krokiga ut. Jonas hade vurpat hårt på Mallis för en månad sen. Han hade inte cyklat mer än 10 mil den sista månaden. Nu var kaffesuget enormt.

En mil innan Uppsala var kaffesuget helt galet. Vi trampade på som galningar och alla snackade om kaffe. Tempen låg fortfarande runt 4 grader. Då kör jag på en sten och punkterar bakhjulet. På nåt sätt hade jag lyckats riva upp däckssidan på mina Ultremo. De var lätta, men tydligen inte så hållbara. Ett lager silvertejp och en ny slang sen stack vi iväg. Under tiden vi mekade hade Jonas lyckats somna vid vägkanten. Han såg ut som en påkörd fågelunge när han satt där.

På Statoil i Uppsala stod Jonas och skakade. Han var helt kokt vid det här laget. Men nu var det bara 6 mil kvar hem så vi övertalade honom att hänga med. Ari gav tipset om att trampa iväg med hög kadens för att få igång blodet i kroppen. När vi väl kom iväg så var det inga problem. Jonas trampade på och klagade inte en sekund. Nu körde han på pannbenet.

Weehooo! Äntligen framme i Täby. 6 glada och trötta gubbar staplar in och slänger upp de gula brevetkorten för sista gången på disken. Tiden stannade på 23:38. Det var skoj att fixa rundan på under 24 timmar. Det firade jag med 2 folköl.

Jag kände mig stark och glad hela rundan. Det kändes som att jag hade 10-20 mil kvar i kroppen innan jag behövde sova. Det bådar gott inför Frankrike.

Tack alla inblandade för ett härligt dygn på cykeln.

/Johan

Energitrampet. Utbrytning och kramp.

Jag är nog världens mest otaktiska cyklist. Det blev en sen kväll med vin och godis. Några timmars sömn, en slarvig frukost och sen iväg till Västerås. Jag hade anmält mig till elitgruppen. Vad tänkte jag med i vintras när jag kryssade i det valet? Jag är ju varken elit eller har nåt i den klungan att göra. En vinpimplare som cyklar över sina begränsningar, det är jag.

Efter nån mil hör jag en man som ropar på mig i klungan. Det var Erik, tempohjälmsmannen. Han som körde skiten ur oss på 30-milaren. Han hade hjälmen på och rullade fram för att snacka lite. kalas tänkte jag, hans rygg ska jag hålla reda på. Idag kan det bli åka av.

Efter jag tagit en förning så går Erik upp och höjer tempot, klungan släpper och jag sprintar upp på hans rulle. Efter några kilometer är klungan tillbaka. Men en kvart senare gör vi samma sak igen. Den här gången får vi med oss 2 killar till och klungan är tillslut utom synhåll.

Tempot är rejält högt och på vanligt randonnévis så tar jag långa och svidande förningar. Erik ångar på som vanligt. En av de andra killarna börjar på att hoppa förningar och ligger längst bak. Den andra är stark och höjer tempot varje gång han för.

Sen när jag precis hade tagit en jätteförning så höjer han tempot så jag måste släppa klungan. Jippi, nu är jag ensam i motvinden. I 3-4 mil försöker jag komma ifatt de 3 utbrytarna. Men jag var helt chanslös ute på de stora fälten. Det slutade med att storklungan kom ifatt mig.

När väl klungan kom så hade vi 3 mil kvar. Jag blev väl mottagen och folk klappade mig på axeln och tyckte det var ballt med utbrytningen. Det kändes riktigt kul. Varför hade jag kämpat på ensam, jag skulle så klart väntat in storklungan och börjat om från början. Här i klungan träffade jag Pilen också. Han såg laddad ut.

Då krampade mina ben. Jag fick stå upp och sparka ner pedalen på andra sida för att knäcka ur krampen. Ännu en gång fick jag släppa klungan. benen var helt slut och jag började tänka på 60-milaren som går nästa lördag. Då bestämde jag mig för att ta det lugnt in i mål, jag stannade till och med på sista kontrollen för påfyllning av vatten.

Slutade som 24:e på tiden 3:23. Helt ok för 12 mil. De killarna jag stack iväg med kom in som 1,2 och 3:a. Nu i efterhand känns det surt att jag inte kunde komma ifatt dem. Men när man väl tar slut så finns det inget att göra. Jag trodde faktiskt att motståndet skulle vara större. Det kan inte varit några riktiga elitkillar med idag. Men kul var det. Solen sken och cykling är alltid roligt.
/J

Nattcykling runt Mälaren.

I fredags kväll möttes vi upp på Lilla Barkarby för öl, pizza och nattcykling. Vi var 10 man som skulle utmana natten och se om det verkligen var sant att vampyrer åt cyklister på natten.

En oxfilépizza och en Bel Pils satt som en smäck innan avfärd. Jonas var också där, men bara för sällskapet. När vi stack så satt han kvar och vinkade frenetiskt på personalen för påfyllning. Jan, som är dansk, lyckades klämma i sig 3 eller 4 innan vi stack. Det gjorde honom INTE mindre snackig.

Klockan 22:00 rullade vår proppmätta klunga iväg mot vampyrernas land. När vi trasslade oss förbi vägarbetena vid Bromma-flyg stötte vi på Skogling. Han satt i sin bil och skrek GULAAASCH!! Sia såg måttligt road ut. Jag tyckte det var jätteskoj och glömde snabbt bort det värdelösa vägbygget som vi just trasslat oss igenom.

När vi tog oss genom Söder på Långholmsgatan blev vi mottagna som Tour de France-proffs, eller marsgubbar. Folk skrek och hurrade. Är det verkligen så spektakulärt med cyklister?

Vi hade planerat in ett kaffestopp på Statoil i Södertälje, det missade vi med 3-4 minuter. Istället blev det pinkpaus bakom biltvätten och påfyllning av vattenflaskorna. Kaffe hade varit jävligt gott just där. Nu skulle det inte bli nån chans till kaffe förrens Bålsta, och då är man ju nästan hemma.

Tempot var en bra bit över det utlovade audaxtempot. Men klungan höll ihop fint och allt kändes kalas. Jan hade en hel del att berätta. Jag satt om mumsade på mina jordnötssmör och syltmackor och trivdes som en fisk. Folk vi mötte måste ha undrat, vad gör 10 cyklister ute klockan halv tre i Mariefred?

Innan Strängnäs fyllde vi på vatten igen. Här tog vi ett extra långt stopp för att jämna ut tiden till frukosten i Barkarby. Mc Donalds öppnade 07:00 och om vi skulle fortsätta med den här farten skulle vi vara framme vi 05.

I strängnäs var det fest. Ännu en gång blev vi mottagna som aliens. Jag blir säkert likadan på fyllan, men när man är nykter och ser eländet så kan man inte göra annat än skratta.

Nån mil efter Strängnäs gick solen upp. Det såg ut att bli en fin morgon. Enköping cyklade vi bara förbi. Nu började folk se lite krokiga ut och klungan splittrades lätt. De två milen mellan Enköping och Bålsta är ganska trista. Men ibland blir man uppiggad av småsaker. De gula rapsfälten luktade gott och morgonsolen strålade snyggt ner på oss.

Kaffestopp i Bålsta. Nu var det riktigt gott med kaffe. Här tog vi ett väldigt långt stopp för att matcha Mc Donalds öppettider. En stor kopp kaffe och en överprisad BLT-macka slank ner. Nu kunde vi också se hur de unga Bålstaborna försökte nyktra till med mosbrickor och räksallad.

Vi kom en kvart innan de öppnade på Mc D. Under den tidens lyckade Ångman somna på en bänk, han hade sett lite sliten ut de sista 7 milen. Mer kaffe och en egg mc muffin med juice blev frukost. Riktigt gott faktiskt.

Ingen av oss blev uppäten av vampyrer, men de flesta blev nog bitna av nattcyklingens tjusning. (Fan vad klyschigt.) 22 mil stannade mätaren på. Tack grabbar för en härlig natt. :)

/J

40 mil runt mälaren.

I lördags var det dags för 40-milsbreveten. Starten gick klockan 05:00 från Täby så väckarklockan var ställd på 03:00. Som tur var så var jag ensam hemma den natten. En liter fil fick bli frukost. Den hällde jag i mig samtidigt som jag bredde jordnötssmörsmackor med sylt och blandade pulver i drickaflaskorna. De andra grejerna hade jag packat dan innan.

Det var ett ganska stort gäng som sömnigt möttes upp i Täby. Hela 34 stycken. Det var ganska kallt så jag körde med långbrallor och jacka. Däremot hade jag korthandskar så jag frös som fan om mina små fingrar.

Efter några meters kall cykling så blev jag pinknödig. Det är inte riktigt läge att stanna i början och tappa klungan när det är 40 mil kvar till mål. Så jag fick glatt hålla mig till första kontrollen. På slutet var jag så pinknödig så jag nästan fick kramp. Jag satt och spände mig så jag blev trött i benen. Efter 67 kilometer i Järna fick jag äntligen pinka. Känslan av befrielse var obeskrivlig.

Ibland tänker man på konstiga saker när man cyklar långt. Hjärnan hittar på egna saker att klura på. I en timme satt jag och tänkte på hur mycket jag egentligen hade pinkat. Hur skulle man enklast mäta pinket? Skulle man pinka i en tillbringare eller ett decilitermått? Antagligen skulle det bli väldigt skvättigt med decilitermåttet. Tillbringaren skulle vara enklast. Men man skulle vara tvungen att ha en dedikerad pink-tillbringare i så fall. Inte så fräscht att blanda saft efter en urinmätning. Såna tankar fladdrade omkring i huvet. Ganska underhållande faktiskt.

Efter 20 mil var det dags för kontroll och mat i Köping. Tandlösa bönder blåste runt och tutade i sina hottade volvos. Det måste varit nån sorts raggarträff i byn. Var och varannan bil var en amerikanare. Välputsade och kromblänkande. I Köping verkar folk väldigt irriterade på cyklister. Flera bilar tutade på oss för att vi cyklade i vägrenen. Det måste vara väldigt stressigt och krävande att bo i en sån by. Eller så är det resultatet av århundraden av intensivt inavlande.

Resten av dan flöt på i fent tempo. Ari och Magnus höll tempot uppe. Jag gjorde mitt bästa för att bidra. Efter 35 mil tappade jag helt plötsligt energin. Men det löstes snabbt med en energi-gel. Sen sprattlade benen på som vanligt.

Efter 14 timmar och 48 minuter sladdade vi in på Shell i Täby. Jag tog en folköl till det sedvanliga eftersnacket. 20 minuter senare kom Linda och hämtade mig. Väl hemma blev det vin och god mat. Jag plågade mig igenom melodifestivalen också. Vilken dynga. Men nu började vinet göra sin magi med mig och jag somnade lugnt på soffan. Ännu en härlig dag på cykeln.
/J

30-mils brevet i roslagen.

I lördags körde jag 30-mils breveten. Den andra av de fyra brevetsen inför PBP. Det var ca 40 pers som samlades i Täby. Solen sken men tempen låg under 10 grader.

Det tog inte så lång tid innan klungan delades upp på två. Det var ganska kraftig motvind. Den skulle hålla i sig de första 14 milen. Men den märktes mest när man låg framme och drog.

Vägarna var jättefina, typiska roslagsvägar. Det var några som utmärkte sig. Ari från Ck Distans är stark och tog långa fina förningar. Det var också en kille på en superfin Specialized Tarmac. Han körde med tempohjälm. Det såg faktiskt ganska ballt ut, men samtidigt lite festligt eftersom vi var ute på en 30-mila runda. Men han verkade ha bra tryck i benen i alla fall.

Första kontrollen var i furusund. Här bytte jag min jacka mot en väst. Arm och benvärmarna fick sitta kvar. Det var bitvis riktigt kallt i vinden trots solskenet. Bengt Sandborg sa åt tempohjälmskillen att hålla igen lite när han drog. Nån mil senare delades klungan igen. Nu var vi 8-9 stycken kvar. Vägarna slingrade vidare.

Förra veckan fick jag en ClickFix minimap av Jan. En fiffig liten grej som man sätter på styret. Där har man sen karta eller noter. Den var helt klockren. Nu höll jag koll på varenda sväng. Dagens randonneurtips. :)

Efter 14 mil var vi i Grisslehamn, dags för dagens andra kontroll och en lite längre fika. Jag, Ari, Crescenkillen och tempohjälmsmannen gick in på ett litet kaffé. De andra tog pizza.

Efter två koppar kaffe och en stor räkmacka gjorde vi oss i ordning för att sticka vidare. Jag drog av min benvärmarna för att bättra på brännan lite. Det var vi fyra plus en kille på en gul De Visini. Så fort räkorna lagt sig till ro i magen höjdes farten mot 50 km/h, nu hade vi medvind ett tag.

När tempohjälmsmannen gick fram för att dra gällde det att hålla i sig. Han var stark som en häst. Redan efter 2 mil tappade vi killen med den gula De Visinin. Nu var det tempomannen, Ari och jag som tog förningarna. Crescentkillen började se lite seg ut. Farten låg konstant runt 40 och över.

Vid kontrollen i Gimo tackade Crescentkillen för sig, han väntade in Visinimannen. Här festade jag till med en liten påse chips, en cola och en drickyogurt. Sen for vi iväg med samma härliga fart. Nu var det 10 mil kvar och benen kändes oförskämt fina. Nu åkte även armvärmarna av. Det var kallt, men tanken att bli snyggt brun slog högre.

Sista kontrollen i Almunge. En cola till och lite skönt cykelsnack på macken. Tempomannen verkade riktigt sugen på brevetserien. En blivande randonneur? Jag antar det. Tyvärr kunde han inte köra 40-milen det datumet jag ska köra. Men Ari skulle köra då och jag antar att Jan också kör. Lite pink bakom Ica, sen for vi vidare.

De sista milen in mot Täby gick som på räls. Farten var sällan under 40 och vi tre trivdes i kapp. Två mil innan täby krampade mina lår till, det gick som tur var över efter ett tag. Det hade känts riktigt trist att behöva släppa nu.

En kaffe och en bulle på Shell sen var det dags att åka hem mot den väntande middan med vin. Det blev dock inget vin. Istället tömde jag lagret på trapistöl och kände mig riktigt nöjd med dagen. Jag fick till sist reda på att tempomannen heter Erik. 10 timmar och 12 minuter blev tiden.

Tack Ari och Erik för en toppendag i roslagen.

/J

400 mil idag.

Så där, idag cyklade jag min 400:e mil för i år. Mallisveckan gjorde susen. Nu känns cyklingen roligare och jag har fått tillbaka köpsuget. Sitter nu och funderar på hur jag ska finansiera en ny ram. Hmm.. Ska jag köpa en ny lätt ram, eller ska jag köpa en cross till hösten? Eller ska jag göra båda? Det blir antagligen båda.
Det vore riktigt mulligt att banta hojen ett halvt kilo till. Nästa år ska den ligga under 7 kilo. Då jävlar ska jag flyga upp för Sa Calobra!

Helgen blir helt cykelfri. Linda ska bort och jag är ensam med Viktor. Egentligen borde jag köpa en cykelvagn till honom. Då skulle jag kunna klämma några härliga rundor på lördag och söndag. Eller så skiter jag i det och ägnar mig åt vin och vila.
Det blir nog vin.

/J

Paris-Roubaix i Barkarby.

I söndags gick Paris-Roubaix. Det är nog kungen av vårklassikerna. 25 mil långt, varav 5 mil på kullersten. Hårt är bara förnamnet. Tävlingen har X antal nyckelben på sitt samvete. Om det regnar blir det lerbad och snorhalt. Är det torrt så blir det snabbåkt och dammigt så in i helvete.

Förra året satt jag ensam och kollade på Eurosport, kul men inte 100% kul. I vintras surrade jag med Anders (Nypan) om att man borde samla ett gäng och kolla på loppet tillsammans. Vi skulle självklart dricka belgisk öl till.

Hmm.. Det finns ett ställe där vi brukar dricka just belgisk öl, de råkar också ha en jättestor tv och Eurosport! En idélampa tändes över våra huven. Lilla Barkarby! Kruxet är bara att de har stängt på söndagar. Efter lite tjatande på Hanna, som ägaren heter, så enas vi om att han ska hålla öppet för oss om vi kan skramla ihop 15 pers eller mer. Efter 2 dar på Happy så var 40 pers anmälda.

Nån vecka senare hör Per Edgren av sig till Anders och undrar om vi är intresserade av att få besök av en cykellegendar, Sven-Åke Nilsson. Han skulle komma och berätta om livet som proffs och om Paris-Roubaix. Som gentjänst ville han visa sina ramar. Taget!

Några veckor innan loppet skulle gå så var 70 pers anmälda till visningen. Nu fick jag till och med skriva att det var fullt. Egentligen finns det bara 45 sittplatser i restaurangen. Men eftersom de flesta av oss känner varann så räknade vi kallt med att klämma in 50-60 sittande, resten skulle få hänga i baren, däribland jag.

Innan sändningen började 14:00 så ordnade vi en cykelrunda på 10 mil med inslag av grusvägar för efterlikna pavéavsnitten på den riktiga tävlingen.

Klockan 08:00 på morgonen stod 33 cykelsugna och lycraklädda killar redo att sticka iväg. Vädret var perfekt och alla såg glada ut. Tempot var till en början lugnt och sansat. Jag fick leda klungan ut mot Märsta där vi skulle fika. Efter Sigtuna kom de första grusavsnitten. Man såg verkligen hur det växte horn i pannan på folk. Nu var det fullt ös, den främre delen av klungan låg i 40-45 och gruset smattrade mot ramarna.

När vi kom ut på asfalten väntade vi in de som punkat. 6 punkor på första grusavsnittet. Sen satte vi fart mot nästa. Full fart.

Strax innan 13 kom vi tillbaka till Barkarby. Nu var de flesta bra törstiga. BelPils är en bra törstsläckare.

När folk hade beställt mat och lugnat ner sig så började Anders intervjua Sven-Åke. Han berättade om sin träning och om hur det var att köra Paris-Roubaix. Spontana applåder och beundrande blickar. Sven-Åke berättade bland annat att han innan vårklassikerna brukade cykla 30 mil om dan i 30 dar, sen var han redo.

Sen började sändningen på Eurosport. Jag såg nästan ingenting av den. Jag hade fullt upp med att surra med folk och att släcka törsten med Bel Pils och Maredsous. Jag passade också på att bjuda en världsmästare på pizza. Jag hade ju ändå fått testa hans bergspriströja från Tour de France.

När tävlingen var avgjord och folk hade smält att O´Grady verkligen hade vunnit så var det dags att avrunda. De flesta såg väldigt nöjda ut framför allt jag och Anders. Han hade också fått upp köpsuget på nåt läckert i kolfiber, mer om det kommer...
/J


Bild: Daniel Reimer.

Mallis i mitt hjärta.

Efter en hel vinters längtan var det äntligen dags. En veckas cykling på Mallis. Tidigt som fan kom Anders och hämtade mig. Cyklarna hade vi packat och stuvat undan dan innan. Det var Anders, Patrik, Jan, Kaijan, Fredrik, Oliver och jag som åkte.

Lördag:

Vi landar på Palma flygplats och får ut våra cyklar utan problem. Det var till och med skyltat med cyklar till specialbageutlämningen. Anders hade ordnat med transfer. Av nån anledning hämtade de oss i en stor buss avsedd för 50 pers. Det började bra. Grym proffskänsla.
På hotellet packade vi upp hojarna och skruvade ihop dem snabbt som ögat. Sen stack vi ut på en provrunda för att kolla hojarna och hitta en bra väg ut från Palma Nova. Vi nöjde oss med en sväng till Calvia för fika och tantsolning. 36 kilometer stannade mätaren på.

Söndag: Vädret ser fint ut. Vi hojar upp mot Calvia för att därifrån ta oss till Galilea och vidare mot kusten. Vägarna är jättefina och bilarna visar hänsyn. Alla i gruppen ser glada ut.
Nån mil senare leder vägen in i skogen och börjar sakta luta uppför. Ett tag senare kommer en tvär sväng och uppförsbacken fortsätter mot en annan tvär sväng. Min första serpa tänker jag upphetsat. Den ena svängen avlöser den andra och jag känner hur glädjen bubblar i kroppen. Benen känns pigga och fina. Då och då öppnade sig skogen och man såg utsikten. Helt fantastiskt.

Väl på toppen samlade vi ihop gruppen och alla såg ut som nyfrälsta skolpojkar. Nu gick det nerför. Oliver och Jan tog täten. Det märktes att de gjort det här förut.
Efter en glad och sprallig fika så var det dags för nästa stigning. Inte lika högt den här gången. Men minst lika kul.

Dagens höjdpunkt blev när vi kom ut på kustvägen och hojade mot Andtratx. Helt sinnesjukt mysiga vägar. Man svischade fram i 50-60 km/h och skrattade högt. Ibland gick det upp och ibland gick det ner. Vips så åkte man genom en liten by och vips var man på ett krön och såg inget annat än havet. Här trodde jag att jag skulle sprängas av glädje. Varenda trist vintersekund var som bortblåst. Det är så här man ska cykla. Dagen fortsatte i samma euforiska bubbla och folk skrattade högt i klungan. Efter den sista backen låg jag, Jan och Anders i en liten klunga och stirrade ut mot havet. Sen gick det nerför igen. Brant, snabbt och slingrigt.
Efter rundan satt vi på balkongen och skrattade med våra 1-liters San Miguell.
9 mil blev dagens runda.

Måndag: Idag tänkte vi köra en lugnare platt runda mot de södra delarna av ön. Vi började med den sega cykelvägen genom Palma och irrade runt lite i ett bostadsområde innan vi hittade rätt väg. Vägarna var långa och raka. Jan höjde tempot och stack iväg, jag ville inte vara sämre så jag hängde på. Vi hade nog lite medvind för snittfarten var runt 45 de närmaste 2-3 milen. Vid korsningen till Capo Blanc0 väntade vi in de andra. Anders, Oliver och Patrik kom med varsitt jättesmajl på läpparna.

Nu hängde vi fem ihop och Jan drog upp oss i 45-50 igen. När vi stannade för lunch såg Patrik helt galen ut. ”Jag ska sälja mountainbiken!” skrek han. Efter lunchen drog vi iväg i samma tempo. Mina hjul sjöng och allt kändes perfekt. Fredrik och Kaijan tog en kortare väg mot Cala Major, där vi skulle möta upp dem senare. Men vi hittade dem aldrig så vi fikade och stack vidare, farten låg fortfarande över 40. Känslan att dra en klunga i 45 km/h är svårslagen.
Dagens återhämtningsrunda blev 14 mil.

Tisdag: Idag var tanken att köra Puig Major och Sa Calobra men det regnade på den norra delen så vi bestämde oss för att ta söndagsrundan en gång till. Den här gången tryckte vi på lite mer i backarna och minskade på stoppen. Bästa dan hittils. Känslan att sprinta uppför ett berg och sen snabbt svischa ner på andra sidan är obeskrivlig. Utmed vägen hördes sporadiska tjoanden från gänget.
Lunch i Port Andratx och vidare på en extrasväng. Benen verkar tåla hur mycket berg som helst.
10 mil avverkades.

Onsdag: Hela gänget förutom jag och Jan åkte in till Palma för att turista och kolla i cykelbutiker. Jag och Jan körde istället en lugn runda till Calvia där vi fikade. Sen vände vi hem och sov. Vi var helt enkelt för trötta efter tre kvällars stenhårt pubande.

Torsdag: Dagens mål var La Gomila i Binisalem. Vi trampa den sega vägen genom Palma och tog sedan den trista motorvägen mot Binisalem. Det var motvind hela vägen. Snittfarten låg på 30 strecket. La Gomila var en trevlig butik med mycket Assos-kläder. Jag köpte en undertröja och en keps. Dagens lunch var den bästa på hela veckan. En riktig Mallorcanskt restaurang bjöd på trerätters med vin för 10 euro. Mycket prisvärt och gott. Det var också väldigt trevligt med lite vin mitt på dan.

När vi steg ut genom dörren började det regna. De resterande 4 milen hem regnade det. Men nu hade vi medvind så de första 2 milen in till Palma låg vi i 40-45 hela vägen.
Palmas gator var snorhala och Patrik var inte helt nöjd. Här ville han ta en taxi hem.

9 mil blev det idag.

Fredag: Äntligen dags för de riktiga bergen! Jag, Anders, Kaijan, Oliver och Jan gjorde sällskap till Valdemosa där vi fikade och trivdes som fiskar. Valdemosa var motsatsen mot Palma Nova. Här var det snyggt och städat. Till och med folket här var snygga. Byn låg uppe en bergen så vägen dit var minst sagt svettig.

Efter kaffet skildes skildes vi åt. Kaijan och Anders skulle ta en kortare sväng mot Puigpinyent (stavning). Anders kände av sina knän och ville inte spräcka dem helt. Jag, Jan och Oliver satte kurs mot Puig Major, Mallorcas högsta berg. Vägen dit var helt fantastisk. Väl nere i Soller började nervositeten spridas i vår lilla trio. Backen uppför Puig Major var 14 kilometer lång. Prick en timme tog det att trampa uppför den. Jag tog det lite lugnt så jag inte skulle spränga benen innan Sa Calobra. Pulsen låg konstant över 150 och när jag närmade mig toppen så rök det när jag andades. Högst upp cyklar man genom en 400 meter lång tunnel. Sen vände det neråt igen.

Nu var det dags för Sa Calobra. Jag hade suktat på den här backen hela vintern. Det var riktigt skoj när man kände igen bilderna från vinterns planering. Längst ner åt vi lunch 0ch tog en välbehövlig kaffe. Jag passade även på att lätta kroppen från 1 kilo bajs. Sen bar det uppför samma väg som vi kommit. Serpentinerna var obeskrivligt fina. Vart man än tittade på bergsidan såg man vägsnuttar. Nån hade verkligen gått loss när de planerade den här vägen.

Efter Sa Calobra trampade vi norrut runt bergen mot Inca. Serpentinerna tog aldrig slut. Innan Inca svängde vägen av mot Llosetta, en jättemysig by.
Nu började klockan bli mycket och solen var på väg ner. Vi hade nu 6 mil hem.

Egentligen skulle vi tagit vägen över bergen hem, men det fanns inte tid till det. Så istället styrde vi mot Binisalem och tog den vägen mot Palma. De 4 milen mot Palma tog en timme. Vi hade alltså snittat 40, helt ok efter 8 timmars cykling. Väl inne i Palma lugnade vi ner oss, härifrån följde vi cykelvägen mot Palma Nova.

Vi staplade in på hotellet 20:00 och tripmätaren visade 18 mil och 10 timmar.
Under middan stannade mina ögon i stängt läge flera gånger. Kroppen var härligt slut. Nu gällde det bara att fylla upp ordentligt med öl.

Lördag: Klockan ringer och jag känner mig riktigt trött. Nu återstod bara att packa ner cykeln och samla ihop kläderna. En vecka är alldeles för kort. Planeringen inför nästa års resa är redan på gång. 67 fina mil avverkade jag under veckan. Det var inte på nåt sett mycket. Benen kändes fina hela tiden och varje mil var rolig.

Tack alla som var med. Bästa cykelveckan på 33 år.
/Johan

300 mil än så länge.

Imorse cyklade jag min 300:e mil för året. Allt rullar på och jag känner mig starkare och starkare. Nästa vecka väntar en veckas cykling på Mallis. Sen rullar brevetsen igång med jämna mellanrum.

Räserpremiären blev en höjdare. Det känns att vintercyklingen har gett resultat. Jag hoppas benen är redo för Puig Major och de andra topparna. Det är första gången jag hojar i riktiga berg. Om man inte räknar Tranebergsbron som ett berg. :)

Men just nu är det inte bergen som oroar mig, utan vädret. Det ser ut att bli piss och blåst fram till tisdag. Det var ju inte riktigt det jag bokade. Men blir det för dåligt väder får man ta till spriten. Det gäller att ha ett reträttmål. Hur som helst ska det bli riktigt kul att komma iväg. Regn, piss eller skit. It´s all good.

Vi ses efter Mallis.

/J

Premiär i kort-kort.

Idag hade jag min kort-kort-premiär.

Min snälla mamma kom över och tog hand om Viktor i 3 timmar. Tempen låg på otroliga 19 grader.

Jag tog tillfället i akt och testade mina nya hjul och däck också. Benen var fulla av sprattel och allt kändes så där perfekt. Varje backe betydde attack. Jag försökte stå och bryta som Pantani (med händerna i bocken) men det var inte riktigt min stil. Jag såg nog mer ut som Lance. :)

Jag trippade upp på högre kadens, som när en katt klättrar upp för ett träd. Jag till och med övade på hans salta blick. Det gick jättebra tills jag kände hur solen värmde och hjulen sjöng när jag trampade. Då började jag nästan skratta av glädje. Endorfinerna sprutade. Det är precis det här jag har längtat efter hela vintern. Hysteriskt skrattande sprintade jag de 8 milen runt Ekerö.

Första passet på räsern, nysopade vägar, kortbrallor och korttröja och en helt nybantad cykel. Allt stämde.

Hjulen känns jättebra, styva och lätta. De nya Ultremo-däcken känns också väldigt fina. Grymt bra rull och väldans lätta. För att inte tala om nya gaffeln. Styv men ändå väldigt bekväm och vibrationsdämpande.

När jag vände vid Svartsjöanstalten så nollställde jag snitthastigheten, den hade jag glömt nolla innan jag stack. När jag sen kom till Drottningholmsslott 3 mil senare så visade mätaren ett snitt på 35,7. Helt ok för årets första riktiga räserrunda.

Väl hemma så blev det en espresso på altan. Sen kom Fredrik förbi med världens största ryggsäck fylld med bubbelplast. han jobbade tydligen "hemma" idag.

Om några dar sitter vi på Mallis och garvar oss harmynta.

/J

Les alpes de Hässelby.

Wheee! Nu är räsern klar för sommaren.

Hela vintern har gått åt till att leta, väga, räkna och drömma om cykeldelar. I veckan fick jag hem de sista prylarna. Och nästan samtidigt smälte snön och vägarna torkade upp. Men varje gång jag tänkt ta ut räsern har det börjat regna och snöa igen.

Igår kväll fick jag ett ryck. Jag slängde mig på hojen innan vädergudarna hann reagera. Sen sprintade jag iväg på en liten backrunda. Första stoppet var Skogling. Cykeln var ju tvungen att vägas. 7,59 kilo. Klart godkänt. Cykeln har bantats ett 800 gram sen förra sommaren.

Efter invägningen trampade jag vidare mot Hässelby Villastads sköna backar. Det fanns en hel del härliga vägar att välja mellan. Upp och ner, fram och tillbaka. Folk trodde nog att jag gick på knark. En vacker dag ska jag sätta ihop en slinga som man kan köra ett tag. Igår blev det mer spontanpsykling. Backen från Berghamnsbrygga upp till toppen på Vidholmsbacken var en given succé lisom backen från Strandbadet till Bruksvägen.

Cykeln kändes riktigt bra. De nya hjulen var styva och lätta. De flexade inte nämnvärt, jag väger bara 65 kilo så det kan ha hjälp till. Det jag tänkte på var att de lät riktigt härligt. De sjöng liksom.

De nya Ultremo-däcken, en nyhet från Schwalbe, verkade också bra. Jag vågade inte pressa hojen för hårt i kurvorna men det lilla jag kände var bra. Rullgrus och is är en dålig kombo på årets första räserrunda.

Den nya gaffeln (Ritchey WCS Carbon) gorde också sitt till för att hojen skulle kännas bra. Gaffeln var styv och vibrationsdämpande till skillnad mot originalgaffeln som jag hade förra året. Den kändes bara trist.

Det var lite ovant med de korta vevarna, jag kör med 170 vevar på räsern och 175 på de andra hojarna. Det var framförallt i backarna som det blev lite konstigt. Jag är van att stå och bryta, nu fick jag tassa försiktigt med hög kadens. Men det kommer nog ge sig på Mallis. Där finns det både en och två backar har jag hört.

Tjingelong.

/J

20 mil som sög fett.

Om alla rundor kändes så här så skulle sluta cykla.

Jag har känt mig seg och lite knepig hela veckan. Och blev konstigt nog inte piggare av en flaska vin kvällen innan heller. Det brukar annars göra susen.

Dagen började perfekt med sol och medvind. Jag fin-åt en Snickers och njöt. Det var bra fart på klungan ut till Sala, där första stämplingen var. Nån mil senare rasslar det till bakom mig. Henrik och Åsa gick slog hårt i backen. Sekunden efter ser jag även Jan ligga och sprattla på marken. Rassel pling så ligger jag också på asfalten. Totalt gick 5 pers omkull på en mystisk isbeläggnig. Som tur var så var det i en uppförsbacke. Så ingen blev allvarligt skadad.

Efter 8-milsfikat på Amigo Pizzeria i Horndalo så vände vi upp mot vinden. Nu hade även Fjärdebrunn, Herz och Bosse anslutit. Från och med nu var det moln och motvind. Den tråkigaste sortens cykling när man känner sig svag. Jag visste också att vinden skulle vara emot oss resten av rundan, alltså 12 mil till.

Min mage strejkade så jag kunde varken dricka eller äta ordentligt. Det kändes som jag ville spy och skita samtidigt. Ingen skrattfest. Jag trampade vidare och tog nån förning då och då. Men det var inte så skoj som det borde vara. Vinden brusade trist i öronen. Nu var vi i Dalarna och ortsnamnen lät som skidsemester. Vägarna var torra och fina och milen tickade på.

Några timmar senare staplar vi in på Elsa Andersson konditori i Norberg. Ett sånt där ställe man bara hör talas om. De andra gästerna såg äcklat på oss. Vi var smutsiga och luktade illa. Och om jag såg lika risig ut som jag kände mig så var det nog ingen vacker syn.

Två koppar kaffe och en halv kaka var allt som jag lyckade trycka i mig. Skink och ostfrallan tog jag med i ryggfickan. Den tryckte jag i mig en halvtimme senare. Då låg jag längst bak i klungan och njöt. Nu började det kännas lite bättre. Antagligen för att det var mindre än hälften kvar.

När jag såg "Västerås 32" på en skylt fick jag nästan glädjefnatt. Oscar såg också rejält lättad ut. Nu var det max 2 timmar kvar. Då kom regnet. Jag försökte gömma mig så gott jag kunde i klungan. Vinden kändes tyngre nu. Benen också.

Efter en lång dags skitcykling kom vi äntligen i mål på Shell i Västerås. Jag försökte äta en macka men fick avbryta efter halva. Magen var helt svullen. I bilen hällde jag i mig 2 redbull för att inte somna. Jans snackande skulle i och för sig hållit mig vaken nåt dygn till. Väl hemma var jag inte ens sugen på öl. Min första och förhoppningsvis sista alkoholfria after-bike.

Resten av kvällen komade jag bort i soffan till slutet av Melodifestivalen. Nu är i alla fall den första breveten avklarad. Och jag är ett steg närmare PBP.

Här är en artikel i Västmanlands läns tidning: http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=323115

/J

De första 200.

Sådär idag avverkade jag min tvåhundrade mil för året.

Jag har haft som plan att cykla minst 100 mil eller 50 timmar i månaden. Det har funkat bra tills den här veckan. Linda fick kräksjukan så jag var tvungen att stanna hemma från jobbet, där sumpade jag 4 fina cykeltimmar.

De sista veckorna har jag druckit alldeles för mycket öl och vin. På måndag blir det ändring på det. Då återgår jag till ursprungsplanen att bara dricka på helgerna. Att det ska vara så svårt...

Vikten ligger på 67. Det är fortfarande 2 kilo kvar till Mallis. Och då ska det bara vara skinn och ben kvar. Jag ska se ut som en anorektisk bergsget.

Skitsamma idag är det fredag och då åker vinet fram. Fredag är veckans bästa dag!

/J

Melodifestivalen blev njutbar.

I lördags kom min gode vän Anders tillbaks med en film han lånat. Som tack fick jag en Gulden Draak tripel ale. En härlig liten rackare på 10.5%.

På lördagkvällen när jag blev tvingad att se Melodifestivalen passade jag på att knäppa upp den.

Den påminde om Rochefort 10 men lite sötare. Min var snäppet för kall, men blev godare ju varmare den blev. På nåt konstigt sätt blev melodispektaklet bättre ju längre tiden gick också.

Eftersom den är så pass stark och smakrik så ska den inte drickas till mat. Den har nog ihjäl vilken måltid som helst. Istället bör den avnjutas ensam eller tillsammans med lite ost.

Om du mot all förmodan hittar en låda Gulden Draak på Bolaget. Passa på och köp, den kan rädda ditt liv.

/J

Söndag innan frukost.

I söndags skulle vi ta en 3 timmarsrunda på Ekerö. Planen var att vi skulle hoja 1,5 timme och sen vända hem. Detta för att Anders är hårt hållen hemma. Som vanligt körde jag utan frukost.

Jag packade ner en gel och en snickers som nödproviant. På väg mot Preem där Anders och Patrik stog och väntade så sprack min framskärm och fastnade i hjulet. Som tur var så gick det väldigt långsamt just då. Annars hade jag dött, säkert.

Skruva skruva och slänga den trasiga skärmen åt helvete. Så nu iväg. Härligt, nu börjar det snöa också. Små elaka snöflingor. Såna som verkligen svider i ögonen.

Det sista jag såg när jag stängde dörren innan jag stack hemifrån var mina fula glasögon. Jag minns att jag tittade upp på himlen och gjorde en snabb metreologisk analys. Glasögonen fick ligga.

Anders hade gjort samma analys av vädret. Så jag var inte ensam. Cyklingen gick fint och vi snackade en massa skit på väg ut mot Drottningholm. Mina ben kändes sprattliga och glada. Tack för det Krups espressomaskin.

Anders fick tyvärr bryta efter en timme, hans ostknän hade sabbats veckan innan i fjällen. Så han vände och trampade surt hemåt. Detta medförde dock att vi inte hade nån direkt tidspress längre. Efter en sekunds övertalning så stack vi vidare mot det långa varvet på Ekerö. Skogling gnällde över kalla tår. Med tanke på att hans fötter är en halvmeter långa så måste det svidit ordentligt.

Ekerö är fantastiskt. Vägarna slingrar förbi gårdar med hästar och skit. Här ute åker man trimmad moppe och lyssnar på E-type. Det finns en matbutik, där får man rabatt om man handlar för mer än 500 kronor.

Varje backe var ett tillfälle att testa gränserna. När skulle energin ta slut? Jag stog upp och bröt så hårt jag kunde i hopp om att hammaren skulle komma. Den kom aldrig.

Patrik såg glad och nöjd ut när jag lämnade honom. Det här var hans längsta runda i år. Men troligtvis inte den sista.

Väl hemma så åt jag en dubbel portion mat och slängde mig i badet. 4 timmars cykling innan frukost är verkligen kalas. Nån timme senare knäppte jag en röd Chimay.

/J

The final Oetzi.

Inför den sista Oetzin fick vi ändra strategi. Själva namnet Oetzi visade föra otur med sig. Inför de tidigare rundorna så slog alltid vädret om, så istället för isande kyla blev de riktigt behagliga myscyklingar. Den här gången skulle vi inte väcka den griniga alpmumien. Rundan fick istället arbetsnamnet Idas sommarrunda.

Strax innan 06 vaknar Viktor och tycker att jag ska ge honom välling. När han ätit upp vällingen så kräks han upp den på min tröja.

-13 grader ute. SMHI hade lovat -16. Jag ska möta de andra vid Aspudden så jag får en timmes uppvärmning när jag cyklar dit. Det snöar och ser lovande ut.

Jonas, Jan, Olle, Micke och Björn möter upp vid macken. Vi sätter fart mot första kaffestoppet i Södertälje. Det är ordentligt kallt och våra dubbdäck knastrar rejält när vi trampar genom de södra förorterna.
Jan berättar om nåt 100-milslopp i Italien.

Jag har en ryggsäck packad med extrakläder. Bland annat en rånarluva och ett par tjocka handskar. De första tre timmarna fryser jag som fan om ansiktet, men jag har bestämt mig för att vänta med rånarluvan tills det blir mörkt igen. Det får bli en liten present till mig själv senare.
Jan berättar om Paris-Brest-Paris -03

Efter det stående fikat cyklar vi vidare mot lunchstoppet i Strängnäs. Nu kikar solen fram och allt känns bara helt underbart. Kaffet börjar sprattla i kroppen och benen trummar på. Då får jag punka.
Jan berättar om långcykling i allmänhet.

En stund senare står det en kille med proffskamera i ett dike och plåtar oss. Jag gör mitt bästa för att se läcker ut. Killen i diket visar sig vara Daniel, en kille från Happy som inte hade nåt annat för sig. Sen ser vi hans bil lite här och där. Varje gång håller jag in magen och gör en salt min.
Jan berättar om brevets i england.

Nån mil innan Strängnäs börjar Jonas klaga på illamående. Det var kanske inte så bra att kolhydratsladda med Moules frites.

Nu är det äntligen dags för lunch, jag börjar bli riktigt hungrig. Som vanligt traskar vi in på Strängnäs kebab. Jag vet inte varför vi äter där varje gång. Maten är flottig och smakar skit. Precis lika äckligt var det idag. Och precis som de tidigare gångerna så är man helt spyfärdig de närmaste timmarna. Jonas vänder hemåt efter lunchen. Den vidriga pizzan gjorde honom inte mindre illamående.
Jan berättar om brevetveckan på Mallorca.

Solen lyser fortfarande. Den här rundan blir bara bättre och bättre. I Enköping har jag glömt lunchen. Vår lilla klunga trampar vidare utmed 55:an. Solen går ner och det blir mörkt. Med mörkret kommer också kylan. Nu har det gått ner till -10 igen. Men så länge man trampar och är glad så funkar det prima.
Jan berättar om Calais-Brindisi.

Fikastopp i Bålsta. Här står också Daniel och väntar. Lite redbull och drickyogurt. Nu är det bara 35 km kvar. När vi kom ut från macken märktes kylan ordentligt. Handskarna stelnade och tårna började svida. Av nån anledning så kändes de sista fyra backarna ganska tama idag. Rånarluvan får ligga kvar i väskan.
Jan berättar om brevetveckan igen.

Äntligen framme i Barkarby och in på stamkrogen Lilla Barkarby. Nu ska det drickas Bel Pils.
8 öl senare vinglar jag den sista halvmilen hem.
I huvet ekar Jans historier om brevets, titanramar och 120 milalopp. Fan va det ska cyklas i sommar.

En helt suverän lördag. The final Oetzi.
/J

Skitlördag.

Igår blev en sån där antiklimaxdag. Först en värdelös vecka på jobbet. Sen en värdelös fredagskväll. Det var upplagt för en toppenfredag. Oxfilé, klyftpotatis och rödvin på kvällen och cykling hela lördan.
Istället blev det sura miner hemma eftersom jag skulle cykla dan efter. Jag hade i och för sig sagt till en månad innan. Sen hoppar de sista två av cyklingen. Kvar var alltså jag med en sur sambo och inget sällskap till morgondagens cykling. Skit i det tänkte jag, jag hojar ändå.

Klockan nio somnar jag i soffan. Antagligen i protest mot nånting. När väl klockan ringer vid 06:00 så vägrar kroppen gå upp. Så jag sov vidare till nio. Nu ska jag väl ändå sticka ut?
Två timmar och 4000 koppar kaffe senare kommer jag äntligen iväg. Fortfarande sur sen kvällen innan, på vad vet jag inte.

Men jag är inte på humör att trampa runt själv i tolv timmar, som den ursprungliga planen var.
Istället hojade jag iväg till Johannelundstippen, en soptipp som har en trist asfalterad backe på baksidan upp till toppen. Den enda vettiga backen i närheten.
Det tar ca två minuter att trampa upp för backen. En minut ner om man bromsar.

Sen körde jag upp och ner för den i en timme. 14 gånger blev det. De sista vändorna ville jag bara spy. När jag kom hem körde jag situps och armhävningar tills magen och armarna inte gick att böja längre.
Nu är jag glad igen. Snart knäpps det upp en vinare.
/J

Piss till sol. Tur och retur.

Upp och hoppa som en loppa. Lilla Viktor väcker mig strax innan 6. Byta lite blöja och fixa lite välling. Samtidigt som vällingen snurrar i micron så spottar espressobryggaren ur sig en dubbel laddning espresso.

Idag ska vi köra en 10-mila sväng på Ekerö. Nypan, Fjärdebrunn och Bearfoot ska med. Jag har tänkt köra utan frukost. Jag har en idé om att vänja kroppen att bränna fett. Och bästa tillfället är att cykla innan frukost.

Jag tar en snabb titt ut genom fönstret för att bestämma dagens kostym, det spöregnar och träden plågas av vinden. Härligt skulle jag vilja säga, men det ser faktiskt riktigt pissigt ut.
En halvtimme innan avfärd ringer Nypan och säger att han stannar hemma. Han hade tydligen spytt ur sig cykelsuget.

Nä fan nu måste jag dra. Som vanligt blir det stress innan jag kommer iväg. I förrådet står cykeln med punka på bakhjulet. Jag börjar bända med däcksverktygen samtidigt som regnet gör sitt bästa för att reta upp mig. Nokians dubbdäck sitter verkligen hårt. Jag rusar in och sliter åt mig hjulet från Treken. Nu börjar jag känna mig riktigt hungrig. Det är 2 timmar sen jag gick upp.

En kvart försenad möter jag upp Micke (Bearfoot) på Preem i Åkermyntan. Han är lika glad ändå. Han kör sin vita ss-Pegga med 53-21. I Bromma möter vi upp Oscar (Fjärdebrunn). Nu äntligen kan vi börja hoja. Motvind och regn.

SMHI kan man verkligen lita på. De hade lovat storm och minusgrader. Något besvikna trampar vi nu fram med sol i ansiktet. Ute vid Björkvik fyller vi på kropparna med en vägfika. Nu är det 4 timmar sen jag gick upp. Hungern har gått över. Men jag äter lite ändå. Sen fortsätter vår lilla trio på de slingrande vägarna. I Bromma kommer regnet tillbaka.

Väl hemma så tappar jag upp ett varmt bad och kryper ner. Efter en sekund har jag somnat. Ännu en underbar dag på cykeln.
/J

Tour de Oetzi 2

Lördag, klockan piper 06:00. Jag känner mig trött och bakis, men väldigt cykelsugen. Innan jag sticker så pumpar jag i ett extra kilo luft i dubbdäcken. Nokian wxc 300 kan kännas lite tröga vid långcykling. Planen är att cykla runt Mälaren. 21 mil på dubbdäck, det är upplagt för skrattfest.

I Barkarby möter jag upp de andra morgonpigga Randonneurerna. Vi blev 4 pers som stack iväg. Det var jag, Jan, Henrik och Åsa. En helt perfekt liten klunga.

Första fikat gjordes i Södertälje. Sen trampade vi vidare mot Mariefred och Stallarholmen. Precis innan Strängnäs fick Åsa punktering. Jag tittade på medans Jan och Henrik fixade däcket. 5 minuter senare beställde jag en kebabtallrik med ris i Strängnäs på deras omtalade kebab. När vi rullade genom enköping var det is på vägen, äntligen fick jag användning av dubbisarna.

Mellan Bro och Kungsängen mötte Jansson och Thomas upp. De sista milen mot Barkarby rullar på i fin takt. Efter tolv timmars cykling stolpar vi in på Lilla Barkarby. Där väntade pizza och öl. 27 fatöl och 9 trappister senare skildes vi åt. Tack alla inblandade för en toppendag på cykeln.

Filmer för vintermörkret.

Jag har kollat igenom lite filmer inför vintern. En del var bra och en del kunde jag varit utan. De flesta filmerna har jag köpt på Ebay. De andra har jag köpt från respektive hemsida.


Hell on wheels
Filmen handlar mest om Eric Zabel och Rolf Aldag i T-Mobile under Tour de France. Många riktigt snygga scener.
Dokumetär 123 minuter.
Betyg 4+.








Transition 2
Ett gäng amerikaner åker över atlanten för att köra några crosstävlingar i Belgien. En riktigt bra film som ger inspiration. Mycket tävlingssnuttar och depåsnack. Det finns en 1:a också, den kommer köpas pronto.
Dokumentär 90 minuter.
Betyg 4.







Off road to Athens
Här får man följa uttagningen till USA´s OS-lag. De fick verkligen slita hårt de platserna. En bra film som tyvärr blir lite seg på slutet. Man får följa med på ett gäng tävlingar i USA och Europa.
Dokumtär 104 minuter.
Betyg 4.







Paris-Roubaix 2004
En perfekt trainerrulle för det där 4-timmarspasset som man längtar efter.
Dokumentär/tävling. 240 minuter.
Betyg 5.








The hard road
Här får man följa några förstaårsproffs i Netzero. Riktigt kul att se dem kämpa både mot andra smålag och mot US Postal. Mycket tävlingssnuttar.
Dokumentär ca 90 minuter.
Betyg 4.







Pro
Ganska seg film, mycket tack vare berättarrösten. Jag somnade de två första gångerna som jag såg filmen.
Dokumentär. Ca 90 minuter.
Betyg 2








A Sunday in hell
Paris-Roubaix 1976. En klassiker. Grymt snyggt filmat, snygga cyklar, och riktiga hjältar.
Klassisk dokumentär 95 minuter.
Betyg 5.








Overcoming
Filmen om CSC-stallet. En riktigt bra film. Här får man följa Carlos Sastre, Ivan Basso, Jens Voigt, Bobby Julich, Bjarne Riis med flera. Kan verkligen rekommendera den här filmen.
Dokumentär 107 minuter.
Betyg 4







Pure sweet hell
Lite blandade cyclocrosssnuttar. Snyggt filmat men intervjuerna och snacket i filmen får en att somna. Det handlar mer om livstil än tävling.
Dokumentär typ. 58 minuter
Betyg 2.







/J