Melodifestivalen blev njutbar.

I lördags kom min gode vän Anders tillbaks med en film han lånat. Som tack fick jag en Gulden Draak tripel ale. En härlig liten rackare på 10.5%.

På lördagkvällen när jag blev tvingad att se Melodifestivalen passade jag på att knäppa upp den.

Den påminde om Rochefort 10 men lite sötare. Min var snäppet för kall, men blev godare ju varmare den blev. På nåt konstigt sätt blev melodispektaklet bättre ju längre tiden gick också.

Eftersom den är så pass stark och smakrik så ska den inte drickas till mat. Den har nog ihjäl vilken måltid som helst. Istället bör den avnjutas ensam eller tillsammans med lite ost.

Om du mot all förmodan hittar en låda Gulden Draak på Bolaget. Passa på och köp, den kan rädda ditt liv.

/J

Söndag innan frukost.

I söndags skulle vi ta en 3 timmarsrunda på Ekerö. Planen var att vi skulle hoja 1,5 timme och sen vända hem. Detta för att Anders är hårt hållen hemma. Som vanligt körde jag utan frukost.

Jag packade ner en gel och en snickers som nödproviant. På väg mot Preem där Anders och Patrik stog och väntade så sprack min framskärm och fastnade i hjulet. Som tur var så gick det väldigt långsamt just då. Annars hade jag dött, säkert.

Skruva skruva och slänga den trasiga skärmen åt helvete. Så nu iväg. Härligt, nu börjar det snöa också. Små elaka snöflingor. Såna som verkligen svider i ögonen.

Det sista jag såg när jag stängde dörren innan jag stack hemifrån var mina fula glasögon. Jag minns att jag tittade upp på himlen och gjorde en snabb metreologisk analys. Glasögonen fick ligga.

Anders hade gjort samma analys av vädret. Så jag var inte ensam. Cyklingen gick fint och vi snackade en massa skit på väg ut mot Drottningholm. Mina ben kändes sprattliga och glada. Tack för det Krups espressomaskin.

Anders fick tyvärr bryta efter en timme, hans ostknän hade sabbats veckan innan i fjällen. Så han vände och trampade surt hemåt. Detta medförde dock att vi inte hade nån direkt tidspress längre. Efter en sekunds övertalning så stack vi vidare mot det långa varvet på Ekerö. Skogling gnällde över kalla tår. Med tanke på att hans fötter är en halvmeter långa så måste det svidit ordentligt.

Ekerö är fantastiskt. Vägarna slingrar förbi gårdar med hästar och skit. Här ute åker man trimmad moppe och lyssnar på E-type. Det finns en matbutik, där får man rabatt om man handlar för mer än 500 kronor.

Varje backe var ett tillfälle att testa gränserna. När skulle energin ta slut? Jag stog upp och bröt så hårt jag kunde i hopp om att hammaren skulle komma. Den kom aldrig.

Patrik såg glad och nöjd ut när jag lämnade honom. Det här var hans längsta runda i år. Men troligtvis inte den sista.

Väl hemma så åt jag en dubbel portion mat och slängde mig i badet. 4 timmars cykling innan frukost är verkligen kalas. Nån timme senare knäppte jag en röd Chimay.

/J

The final Oetzi.

Inför den sista Oetzin fick vi ändra strategi. Själva namnet Oetzi visade föra otur med sig. Inför de tidigare rundorna så slog alltid vädret om, så istället för isande kyla blev de riktigt behagliga myscyklingar. Den här gången skulle vi inte väcka den griniga alpmumien. Rundan fick istället arbetsnamnet Idas sommarrunda.

Strax innan 06 vaknar Viktor och tycker att jag ska ge honom välling. När han ätit upp vällingen så kräks han upp den på min tröja.

-13 grader ute. SMHI hade lovat -16. Jag ska möta de andra vid Aspudden så jag får en timmes uppvärmning när jag cyklar dit. Det snöar och ser lovande ut.

Jonas, Jan, Olle, Micke och Björn möter upp vid macken. Vi sätter fart mot första kaffestoppet i Södertälje. Det är ordentligt kallt och våra dubbdäck knastrar rejält när vi trampar genom de södra förorterna.
Jan berättar om nåt 100-milslopp i Italien.

Jag har en ryggsäck packad med extrakläder. Bland annat en rånarluva och ett par tjocka handskar. De första tre timmarna fryser jag som fan om ansiktet, men jag har bestämt mig för att vänta med rånarluvan tills det blir mörkt igen. Det får bli en liten present till mig själv senare.
Jan berättar om Paris-Brest-Paris -03

Efter det stående fikat cyklar vi vidare mot lunchstoppet i Strängnäs. Nu kikar solen fram och allt känns bara helt underbart. Kaffet börjar sprattla i kroppen och benen trummar på. Då får jag punka.
Jan berättar om långcykling i allmänhet.

En stund senare står det en kille med proffskamera i ett dike och plåtar oss. Jag gör mitt bästa för att se läcker ut. Killen i diket visar sig vara Daniel, en kille från Happy som inte hade nåt annat för sig. Sen ser vi hans bil lite här och där. Varje gång håller jag in magen och gör en salt min.
Jan berättar om brevets i england.

Nån mil innan Strängnäs börjar Jonas klaga på illamående. Det var kanske inte så bra att kolhydratsladda med Moules frites.

Nu är det äntligen dags för lunch, jag börjar bli riktigt hungrig. Som vanligt traskar vi in på Strängnäs kebab. Jag vet inte varför vi äter där varje gång. Maten är flottig och smakar skit. Precis lika äckligt var det idag. Och precis som de tidigare gångerna så är man helt spyfärdig de närmaste timmarna. Jonas vänder hemåt efter lunchen. Den vidriga pizzan gjorde honom inte mindre illamående.
Jan berättar om brevetveckan på Mallorca.

Solen lyser fortfarande. Den här rundan blir bara bättre och bättre. I Enköping har jag glömt lunchen. Vår lilla klunga trampar vidare utmed 55:an. Solen går ner och det blir mörkt. Med mörkret kommer också kylan. Nu har det gått ner till -10 igen. Men så länge man trampar och är glad så funkar det prima.
Jan berättar om Calais-Brindisi.

Fikastopp i Bålsta. Här står också Daniel och väntar. Lite redbull och drickyogurt. Nu är det bara 35 km kvar. När vi kom ut från macken märktes kylan ordentligt. Handskarna stelnade och tårna började svida. Av nån anledning så kändes de sista fyra backarna ganska tama idag. Rånarluvan får ligga kvar i väskan.
Jan berättar om brevetveckan igen.

Äntligen framme i Barkarby och in på stamkrogen Lilla Barkarby. Nu ska det drickas Bel Pils.
8 öl senare vinglar jag den sista halvmilen hem.
I huvet ekar Jans historier om brevets, titanramar och 120 milalopp. Fan va det ska cyklas i sommar.

En helt suverän lördag. The final Oetzi.
/J

Skitlördag.

Igår blev en sån där antiklimaxdag. Först en värdelös vecka på jobbet. Sen en värdelös fredagskväll. Det var upplagt för en toppenfredag. Oxfilé, klyftpotatis och rödvin på kvällen och cykling hela lördan.
Istället blev det sura miner hemma eftersom jag skulle cykla dan efter. Jag hade i och för sig sagt till en månad innan. Sen hoppar de sista två av cyklingen. Kvar var alltså jag med en sur sambo och inget sällskap till morgondagens cykling. Skit i det tänkte jag, jag hojar ändå.

Klockan nio somnar jag i soffan. Antagligen i protest mot nånting. När väl klockan ringer vid 06:00 så vägrar kroppen gå upp. Så jag sov vidare till nio. Nu ska jag väl ändå sticka ut?
Två timmar och 4000 koppar kaffe senare kommer jag äntligen iväg. Fortfarande sur sen kvällen innan, på vad vet jag inte.

Men jag är inte på humör att trampa runt själv i tolv timmar, som den ursprungliga planen var.
Istället hojade jag iväg till Johannelundstippen, en soptipp som har en trist asfalterad backe på baksidan upp till toppen. Den enda vettiga backen i närheten.
Det tar ca två minuter att trampa upp för backen. En minut ner om man bromsar.

Sen körde jag upp och ner för den i en timme. 14 gånger blev det. De sista vändorna ville jag bara spy. När jag kom hem körde jag situps och armhävningar tills magen och armarna inte gick att böja längre.
Nu är jag glad igen. Snart knäpps det upp en vinare.
/J