300 mil än så länge.

Imorse cyklade jag min 300:e mil för året. Allt rullar på och jag känner mig starkare och starkare. Nästa vecka väntar en veckas cykling på Mallis. Sen rullar brevetsen igång med jämna mellanrum.

Räserpremiären blev en höjdare. Det känns att vintercyklingen har gett resultat. Jag hoppas benen är redo för Puig Major och de andra topparna. Det är första gången jag hojar i riktiga berg. Om man inte räknar Tranebergsbron som ett berg. :)

Men just nu är det inte bergen som oroar mig, utan vädret. Det ser ut att bli piss och blåst fram till tisdag. Det var ju inte riktigt det jag bokade. Men blir det för dåligt väder får man ta till spriten. Det gäller att ha ett reträttmål. Hur som helst ska det bli riktigt kul att komma iväg. Regn, piss eller skit. It´s all good.

Vi ses efter Mallis.

/J

Premiär i kort-kort.

Idag hade jag min kort-kort-premiär.

Min snälla mamma kom över och tog hand om Viktor i 3 timmar. Tempen låg på otroliga 19 grader.

Jag tog tillfället i akt och testade mina nya hjul och däck också. Benen var fulla av sprattel och allt kändes så där perfekt. Varje backe betydde attack. Jag försökte stå och bryta som Pantani (med händerna i bocken) men det var inte riktigt min stil. Jag såg nog mer ut som Lance. :)

Jag trippade upp på högre kadens, som när en katt klättrar upp för ett träd. Jag till och med övade på hans salta blick. Det gick jättebra tills jag kände hur solen värmde och hjulen sjöng när jag trampade. Då började jag nästan skratta av glädje. Endorfinerna sprutade. Det är precis det här jag har längtat efter hela vintern. Hysteriskt skrattande sprintade jag de 8 milen runt Ekerö.

Första passet på räsern, nysopade vägar, kortbrallor och korttröja och en helt nybantad cykel. Allt stämde.

Hjulen känns jättebra, styva och lätta. De nya Ultremo-däcken känns också väldigt fina. Grymt bra rull och väldans lätta. För att inte tala om nya gaffeln. Styv men ändå väldigt bekväm och vibrationsdämpande.

När jag vände vid Svartsjöanstalten så nollställde jag snitthastigheten, den hade jag glömt nolla innan jag stack. När jag sen kom till Drottningholmsslott 3 mil senare så visade mätaren ett snitt på 35,7. Helt ok för årets första riktiga räserrunda.

Väl hemma så blev det en espresso på altan. Sen kom Fredrik förbi med världens största ryggsäck fylld med bubbelplast. han jobbade tydligen "hemma" idag.

Om några dar sitter vi på Mallis och garvar oss harmynta.

/J

Les alpes de Hässelby.

Wheee! Nu är räsern klar för sommaren.

Hela vintern har gått åt till att leta, väga, räkna och drömma om cykeldelar. I veckan fick jag hem de sista prylarna. Och nästan samtidigt smälte snön och vägarna torkade upp. Men varje gång jag tänkt ta ut räsern har det börjat regna och snöa igen.

Igår kväll fick jag ett ryck. Jag slängde mig på hojen innan vädergudarna hann reagera. Sen sprintade jag iväg på en liten backrunda. Första stoppet var Skogling. Cykeln var ju tvungen att vägas. 7,59 kilo. Klart godkänt. Cykeln har bantats ett 800 gram sen förra sommaren.

Efter invägningen trampade jag vidare mot Hässelby Villastads sköna backar. Det fanns en hel del härliga vägar att välja mellan. Upp och ner, fram och tillbaka. Folk trodde nog att jag gick på knark. En vacker dag ska jag sätta ihop en slinga som man kan köra ett tag. Igår blev det mer spontanpsykling. Backen från Berghamnsbrygga upp till toppen på Vidholmsbacken var en given succé lisom backen från Strandbadet till Bruksvägen.

Cykeln kändes riktigt bra. De nya hjulen var styva och lätta. De flexade inte nämnvärt, jag väger bara 65 kilo så det kan ha hjälp till. Det jag tänkte på var att de lät riktigt härligt. De sjöng liksom.

De nya Ultremo-däcken, en nyhet från Schwalbe, verkade också bra. Jag vågade inte pressa hojen för hårt i kurvorna men det lilla jag kände var bra. Rullgrus och is är en dålig kombo på årets första räserrunda.

Den nya gaffeln (Ritchey WCS Carbon) gorde också sitt till för att hojen skulle kännas bra. Gaffeln var styv och vibrationsdämpande till skillnad mot originalgaffeln som jag hade förra året. Den kändes bara trist.

Det var lite ovant med de korta vevarna, jag kör med 170 vevar på räsern och 175 på de andra hojarna. Det var framförallt i backarna som det blev lite konstigt. Jag är van att stå och bryta, nu fick jag tassa försiktigt med hög kadens. Men det kommer nog ge sig på Mallis. Där finns det både en och två backar har jag hört.

Tjingelong.

/J

20 mil som sög fett.

Om alla rundor kändes så här så skulle sluta cykla.

Jag har känt mig seg och lite knepig hela veckan. Och blev konstigt nog inte piggare av en flaska vin kvällen innan heller. Det brukar annars göra susen.

Dagen började perfekt med sol och medvind. Jag fin-åt en Snickers och njöt. Det var bra fart på klungan ut till Sala, där första stämplingen var. Nån mil senare rasslar det till bakom mig. Henrik och Åsa gick slog hårt i backen. Sekunden efter ser jag även Jan ligga och sprattla på marken. Rassel pling så ligger jag också på asfalten. Totalt gick 5 pers omkull på en mystisk isbeläggnig. Som tur var så var det i en uppförsbacke. Så ingen blev allvarligt skadad.

Efter 8-milsfikat på Amigo Pizzeria i Horndalo så vände vi upp mot vinden. Nu hade även Fjärdebrunn, Herz och Bosse anslutit. Från och med nu var det moln och motvind. Den tråkigaste sortens cykling när man känner sig svag. Jag visste också att vinden skulle vara emot oss resten av rundan, alltså 12 mil till.

Min mage strejkade så jag kunde varken dricka eller äta ordentligt. Det kändes som jag ville spy och skita samtidigt. Ingen skrattfest. Jag trampade vidare och tog nån förning då och då. Men det var inte så skoj som det borde vara. Vinden brusade trist i öronen. Nu var vi i Dalarna och ortsnamnen lät som skidsemester. Vägarna var torra och fina och milen tickade på.

Några timmar senare staplar vi in på Elsa Andersson konditori i Norberg. Ett sånt där ställe man bara hör talas om. De andra gästerna såg äcklat på oss. Vi var smutsiga och luktade illa. Och om jag såg lika risig ut som jag kände mig så var det nog ingen vacker syn.

Två koppar kaffe och en halv kaka var allt som jag lyckade trycka i mig. Skink och ostfrallan tog jag med i ryggfickan. Den tryckte jag i mig en halvtimme senare. Då låg jag längst bak i klungan och njöt. Nu började det kännas lite bättre. Antagligen för att det var mindre än hälften kvar.

När jag såg "Västerås 32" på en skylt fick jag nästan glädjefnatt. Oscar såg också rejält lättad ut. Nu var det max 2 timmar kvar. Då kom regnet. Jag försökte gömma mig så gott jag kunde i klungan. Vinden kändes tyngre nu. Benen också.

Efter en lång dags skitcykling kom vi äntligen i mål på Shell i Västerås. Jag försökte äta en macka men fick avbryta efter halva. Magen var helt svullen. I bilen hällde jag i mig 2 redbull för att inte somna. Jans snackande skulle i och för sig hållit mig vaken nåt dygn till. Väl hemma var jag inte ens sugen på öl. Min första och förhoppningsvis sista alkoholfria after-bike.

Resten av kvällen komade jag bort i soffan till slutet av Melodifestivalen. Nu är i alla fall den första breveten avklarad. Och jag är ett steg närmare PBP.

Här är en artikel i Västmanlands läns tidning: http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=323115

/J

De första 200.

Sådär idag avverkade jag min tvåhundrade mil för året.

Jag har haft som plan att cykla minst 100 mil eller 50 timmar i månaden. Det har funkat bra tills den här veckan. Linda fick kräksjukan så jag var tvungen att stanna hemma från jobbet, där sumpade jag 4 fina cykeltimmar.

De sista veckorna har jag druckit alldeles för mycket öl och vin. På måndag blir det ändring på det. Då återgår jag till ursprungsplanen att bara dricka på helgerna. Att det ska vara så svårt...

Vikten ligger på 67. Det är fortfarande 2 kilo kvar till Mallis. Och då ska det bara vara skinn och ben kvar. Jag ska se ut som en anorektisk bergsget.

Skitsamma idag är det fredag och då åker vinet fram. Fredag är veckans bästa dag!

/J