20 mil som sög fett.

Om alla rundor kändes så här så skulle sluta cykla.

Jag har känt mig seg och lite knepig hela veckan. Och blev konstigt nog inte piggare av en flaska vin kvällen innan heller. Det brukar annars göra susen.

Dagen började perfekt med sol och medvind. Jag fin-åt en Snickers och njöt. Det var bra fart på klungan ut till Sala, där första stämplingen var. Nån mil senare rasslar det till bakom mig. Henrik och Åsa gick slog hårt i backen. Sekunden efter ser jag även Jan ligga och sprattla på marken. Rassel pling så ligger jag också på asfalten. Totalt gick 5 pers omkull på en mystisk isbeläggnig. Som tur var så var det i en uppförsbacke. Så ingen blev allvarligt skadad.

Efter 8-milsfikat på Amigo Pizzeria i Horndalo så vände vi upp mot vinden. Nu hade även Fjärdebrunn, Herz och Bosse anslutit. Från och med nu var det moln och motvind. Den tråkigaste sortens cykling när man känner sig svag. Jag visste också att vinden skulle vara emot oss resten av rundan, alltså 12 mil till.

Min mage strejkade så jag kunde varken dricka eller äta ordentligt. Det kändes som jag ville spy och skita samtidigt. Ingen skrattfest. Jag trampade vidare och tog nån förning då och då. Men det var inte så skoj som det borde vara. Vinden brusade trist i öronen. Nu var vi i Dalarna och ortsnamnen lät som skidsemester. Vägarna var torra och fina och milen tickade på.

Några timmar senare staplar vi in på Elsa Andersson konditori i Norberg. Ett sånt där ställe man bara hör talas om. De andra gästerna såg äcklat på oss. Vi var smutsiga och luktade illa. Och om jag såg lika risig ut som jag kände mig så var det nog ingen vacker syn.

Två koppar kaffe och en halv kaka var allt som jag lyckade trycka i mig. Skink och ostfrallan tog jag med i ryggfickan. Den tryckte jag i mig en halvtimme senare. Då låg jag längst bak i klungan och njöt. Nu började det kännas lite bättre. Antagligen för att det var mindre än hälften kvar.

När jag såg "Västerås 32" på en skylt fick jag nästan glädjefnatt. Oscar såg också rejält lättad ut. Nu var det max 2 timmar kvar. Då kom regnet. Jag försökte gömma mig så gott jag kunde i klungan. Vinden kändes tyngre nu. Benen också.

Efter en lång dags skitcykling kom vi äntligen i mål på Shell i Västerås. Jag försökte äta en macka men fick avbryta efter halva. Magen var helt svullen. I bilen hällde jag i mig 2 redbull för att inte somna. Jans snackande skulle i och för sig hållit mig vaken nåt dygn till. Väl hemma var jag inte ens sugen på öl. Min första och förhoppningsvis sista alkoholfria after-bike.

Resten av kvällen komade jag bort i soffan till slutet av Melodifestivalen. Nu är i alla fall den första breveten avklarad. Och jag är ett steg närmare PBP.

Här är en artikel i Västmanlands läns tidning: http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=323115

/J