Jag är nog världens mest otaktiska cyklist. Det blev en sen kväll med vin och godis. Några timmars sömn, en slarvig frukost och sen iväg till Västerås. Jag hade anmält mig till elitgruppen. Vad tänkte jag med i vintras när jag kryssade i det valet? Jag är ju varken elit eller har nåt i den klungan att göra. En vinpimplare som cyklar över sina begränsningar, det är jag.
Efter nån mil hör jag en man som ropar på mig i klungan. Det var Erik, tempohjälmsmannen. Han som körde skiten ur oss på 30-milaren. Han hade hjälmen på och rullade fram för att snacka lite. kalas tänkte jag, hans rygg ska jag hålla reda på. Idag kan det bli åka av.
Efter jag tagit en förning så går Erik upp och höjer tempot, klungan släpper och jag sprintar upp på hans rulle. Efter några kilometer är klungan tillbaka. Men en kvart senare gör vi samma sak igen. Den här gången får vi med oss 2 killar till och klungan är tillslut utom synhåll.
Tempot är rejält högt och på vanligt randonnévis så tar jag långa och svidande förningar. Erik ångar på som vanligt. En av de andra killarna börjar på att hoppa förningar och ligger längst bak. Den andra är stark och höjer tempot varje gång han för.
Sen när jag precis hade tagit en jätteförning så höjer han tempot så jag måste släppa klungan. Jippi, nu är jag ensam i motvinden. I 3-4 mil försöker jag komma ifatt de 3 utbrytarna. Men jag var helt chanslös ute på de stora fälten. Det slutade med att storklungan kom ifatt mig.
När väl klungan kom så hade vi 3 mil kvar. Jag blev väl mottagen och folk klappade mig på axeln och tyckte det var ballt med utbrytningen. Det kändes riktigt kul. Varför hade jag kämpat på ensam, jag skulle så klart väntat in storklungan och börjat om från början. Här i klungan träffade jag Pilen också. Han såg laddad ut.
Då krampade mina ben. Jag fick stå upp och sparka ner pedalen på andra sida för att knäcka ur krampen. Ännu en gång fick jag släppa klungan. benen var helt slut och jag började tänka på 60-milaren som går nästa lördag. Då bestämde jag mig för att ta det lugnt in i mål, jag stannade till och med på sista kontrollen för påfyllning av vatten.
Slutade som 24:e på tiden 3:23. Helt ok för 12 mil. De killarna jag stack iväg med kom in som 1,2 och 3:a. Nu i efterhand känns det surt att jag inte kunde komma ifatt dem. Men när man väl tar slut så finns det inget att göra. Jag trodde faktiskt att motståndet skulle vara större. Det kan inte varit några riktiga elitkillar med idag. Men kul var det. Solen sken och cykling är alltid roligt.
/J
Nattcykling runt Mälaren.
I fredags kväll möttes vi upp på Lilla Barkarby för öl, pizza och nattcykling. Vi var 10 man som skulle utmana natten och se om det verkligen var sant att vampyrer åt cyklister på natten.
En oxfilépizza och en Bel Pils satt som en smäck innan avfärd. Jonas var också där, men bara för sällskapet. När vi stack så satt han kvar och vinkade frenetiskt på personalen för påfyllning. Jan, som är dansk, lyckades klämma i sig 3 eller 4 innan vi stack. Det gjorde honom INTE mindre snackig.
Klockan 22:00 rullade vår proppmätta klunga iväg mot vampyrernas land. När vi trasslade oss förbi vägarbetena vid Bromma-flyg stötte vi på Skogling. Han satt i sin bil och skrek GULAAASCH!! Sia såg måttligt road ut. Jag tyckte det var jätteskoj och glömde snabbt bort det värdelösa vägbygget som vi just trasslat oss igenom.
När vi tog oss genom Söder på Långholmsgatan blev vi mottagna som Tour de France-proffs, eller marsgubbar. Folk skrek och hurrade. Är det verkligen så spektakulärt med cyklister?
Vi hade planerat in ett kaffestopp på Statoil i Södertälje, det missade vi med 3-4 minuter. Istället blev det pinkpaus bakom biltvätten och påfyllning av vattenflaskorna. Kaffe hade varit jävligt gott just där. Nu skulle det inte bli nån chans till kaffe förrens Bålsta, och då är man ju nästan hemma.
Tempot var en bra bit över det utlovade audaxtempot. Men klungan höll ihop fint och allt kändes kalas. Jan hade en hel del att berätta. Jag satt om mumsade på mina jordnötssmör och syltmackor och trivdes som en fisk. Folk vi mötte måste ha undrat, vad gör 10 cyklister ute klockan halv tre i Mariefred?
Innan Strängnäs fyllde vi på vatten igen. Här tog vi ett extra långt stopp för att jämna ut tiden till frukosten i Barkarby. Mc Donalds öppnade 07:00 och om vi skulle fortsätta med den här farten skulle vi vara framme vi 05.
I strängnäs var det fest. Ännu en gång blev vi mottagna som aliens. Jag blir säkert likadan på fyllan, men när man är nykter och ser eländet så kan man inte göra annat än skratta.
Nån mil efter Strängnäs gick solen upp. Det såg ut att bli en fin morgon. Enköping cyklade vi bara förbi. Nu började folk se lite krokiga ut och klungan splittrades lätt. De två milen mellan Enköping och Bålsta är ganska trista. Men ibland blir man uppiggad av småsaker. De gula rapsfälten luktade gott och morgonsolen strålade snyggt ner på oss.
Kaffestopp i Bålsta. Nu var det riktigt gott med kaffe. Här tog vi ett väldigt långt stopp för att matcha Mc Donalds öppettider. En stor kopp kaffe och en överprisad BLT-macka slank ner. Nu kunde vi också se hur de unga Bålstaborna försökte nyktra till med mosbrickor och räksallad.
Vi kom en kvart innan de öppnade på Mc D. Under den tidens lyckade Ångman somna på en bänk, han hade sett lite sliten ut de sista 7 milen. Mer kaffe och en egg mc muffin med juice blev frukost. Riktigt gott faktiskt.
Ingen av oss blev uppäten av vampyrer, men de flesta blev nog bitna av nattcyklingens tjusning. (Fan vad klyschigt.) 22 mil stannade mätaren på. Tack grabbar för en härlig natt. :)
/J
En oxfilépizza och en Bel Pils satt som en smäck innan avfärd. Jonas var också där, men bara för sällskapet. När vi stack så satt han kvar och vinkade frenetiskt på personalen för påfyllning. Jan, som är dansk, lyckades klämma i sig 3 eller 4 innan vi stack. Det gjorde honom INTE mindre snackig.
Klockan 22:00 rullade vår proppmätta klunga iväg mot vampyrernas land. När vi trasslade oss förbi vägarbetena vid Bromma-flyg stötte vi på Skogling. Han satt i sin bil och skrek GULAAASCH!! Sia såg måttligt road ut. Jag tyckte det var jätteskoj och glömde snabbt bort det värdelösa vägbygget som vi just trasslat oss igenom.
När vi tog oss genom Söder på Långholmsgatan blev vi mottagna som Tour de France-proffs, eller marsgubbar. Folk skrek och hurrade. Är det verkligen så spektakulärt med cyklister?
Vi hade planerat in ett kaffestopp på Statoil i Södertälje, det missade vi med 3-4 minuter. Istället blev det pinkpaus bakom biltvätten och påfyllning av vattenflaskorna. Kaffe hade varit jävligt gott just där. Nu skulle det inte bli nån chans till kaffe förrens Bålsta, och då är man ju nästan hemma.
Tempot var en bra bit över det utlovade audaxtempot. Men klungan höll ihop fint och allt kändes kalas. Jan hade en hel del att berätta. Jag satt om mumsade på mina jordnötssmör och syltmackor och trivdes som en fisk. Folk vi mötte måste ha undrat, vad gör 10 cyklister ute klockan halv tre i Mariefred?
Innan Strängnäs fyllde vi på vatten igen. Här tog vi ett extra långt stopp för att jämna ut tiden till frukosten i Barkarby. Mc Donalds öppnade 07:00 och om vi skulle fortsätta med den här farten skulle vi vara framme vi 05.
I strängnäs var det fest. Ännu en gång blev vi mottagna som aliens. Jag blir säkert likadan på fyllan, men när man är nykter och ser eländet så kan man inte göra annat än skratta.
Nån mil efter Strängnäs gick solen upp. Det såg ut att bli en fin morgon. Enköping cyklade vi bara förbi. Nu började folk se lite krokiga ut och klungan splittrades lätt. De två milen mellan Enköping och Bålsta är ganska trista. Men ibland blir man uppiggad av småsaker. De gula rapsfälten luktade gott och morgonsolen strålade snyggt ner på oss.
Kaffestopp i Bålsta. Nu var det riktigt gott med kaffe. Här tog vi ett väldigt långt stopp för att matcha Mc Donalds öppettider. En stor kopp kaffe och en överprisad BLT-macka slank ner. Nu kunde vi också se hur de unga Bålstaborna försökte nyktra till med mosbrickor och räksallad.
Vi kom en kvart innan de öppnade på Mc D. Under den tidens lyckade Ångman somna på en bänk, han hade sett lite sliten ut de sista 7 milen. Mer kaffe och en egg mc muffin med juice blev frukost. Riktigt gott faktiskt.
Ingen av oss blev uppäten av vampyrer, men de flesta blev nog bitna av nattcyklingens tjusning. (Fan vad klyschigt.) 22 mil stannade mätaren på. Tack grabbar för en härlig natt. :)
/J
40 mil runt mälaren.
I lördags var det dags för 40-milsbreveten. Starten gick klockan 05:00 från Täby så väckarklockan var ställd på 03:00. Som tur var så var jag ensam hemma den natten. En liter fil fick bli frukost. Den hällde jag i mig samtidigt som jag bredde jordnötssmörsmackor med sylt och blandade pulver i drickaflaskorna. De andra grejerna hade jag packat dan innan.
Det var ett ganska stort gäng som sömnigt möttes upp i Täby. Hela 34 stycken. Det var ganska kallt så jag körde med långbrallor och jacka. Däremot hade jag korthandskar så jag frös som fan om mina små fingrar.
Efter några meters kall cykling så blev jag pinknödig. Det är inte riktigt läge att stanna i början och tappa klungan när det är 40 mil kvar till mål. Så jag fick glatt hålla mig till första kontrollen. På slutet var jag så pinknödig så jag nästan fick kramp. Jag satt och spände mig så jag blev trött i benen. Efter 67 kilometer i Järna fick jag äntligen pinka. Känslan av befrielse var obeskrivlig.
Ibland tänker man på konstiga saker när man cyklar långt. Hjärnan hittar på egna saker att klura på. I en timme satt jag och tänkte på hur mycket jag egentligen hade pinkat. Hur skulle man enklast mäta pinket? Skulle man pinka i en tillbringare eller ett decilitermått? Antagligen skulle det bli väldigt skvättigt med decilitermåttet. Tillbringaren skulle vara enklast. Men man skulle vara tvungen att ha en dedikerad pink-tillbringare i så fall. Inte så fräscht att blanda saft efter en urinmätning. Såna tankar fladdrade omkring i huvet. Ganska underhållande faktiskt.
Efter 20 mil var det dags för kontroll och mat i Köping. Tandlösa bönder blåste runt och tutade i sina hottade volvos. Det måste varit nån sorts raggarträff i byn. Var och varannan bil var en amerikanare. Välputsade och kromblänkande. I Köping verkar folk väldigt irriterade på cyklister. Flera bilar tutade på oss för att vi cyklade i vägrenen. Det måste vara väldigt stressigt och krävande att bo i en sån by. Eller så är det resultatet av århundraden av intensivt inavlande.
Resten av dan flöt på i fent tempo. Ari och Magnus höll tempot uppe. Jag gjorde mitt bästa för att bidra. Efter 35 mil tappade jag helt plötsligt energin. Men det löstes snabbt med en energi-gel. Sen sprattlade benen på som vanligt.
Efter 14 timmar och 48 minuter sladdade vi in på Shell i Täby. Jag tog en folköl till det sedvanliga eftersnacket. 20 minuter senare kom Linda och hämtade mig. Väl hemma blev det vin och god mat. Jag plågade mig igenom melodifestivalen också. Vilken dynga. Men nu började vinet göra sin magi med mig och jag somnade lugnt på soffan. Ännu en härlig dag på cykeln.
/J
Det var ett ganska stort gäng som sömnigt möttes upp i Täby. Hela 34 stycken. Det var ganska kallt så jag körde med långbrallor och jacka. Däremot hade jag korthandskar så jag frös som fan om mina små fingrar.
Efter några meters kall cykling så blev jag pinknödig. Det är inte riktigt läge att stanna i början och tappa klungan när det är 40 mil kvar till mål. Så jag fick glatt hålla mig till första kontrollen. På slutet var jag så pinknödig så jag nästan fick kramp. Jag satt och spände mig så jag blev trött i benen. Efter 67 kilometer i Järna fick jag äntligen pinka. Känslan av befrielse var obeskrivlig.
Ibland tänker man på konstiga saker när man cyklar långt. Hjärnan hittar på egna saker att klura på. I en timme satt jag och tänkte på hur mycket jag egentligen hade pinkat. Hur skulle man enklast mäta pinket? Skulle man pinka i en tillbringare eller ett decilitermått? Antagligen skulle det bli väldigt skvättigt med decilitermåttet. Tillbringaren skulle vara enklast. Men man skulle vara tvungen att ha en dedikerad pink-tillbringare i så fall. Inte så fräscht att blanda saft efter en urinmätning. Såna tankar fladdrade omkring i huvet. Ganska underhållande faktiskt.
Efter 20 mil var det dags för kontroll och mat i Köping. Tandlösa bönder blåste runt och tutade i sina hottade volvos. Det måste varit nån sorts raggarträff i byn. Var och varannan bil var en amerikanare. Välputsade och kromblänkande. I Köping verkar folk väldigt irriterade på cyklister. Flera bilar tutade på oss för att vi cyklade i vägrenen. Det måste vara väldigt stressigt och krävande att bo i en sån by. Eller så är det resultatet av århundraden av intensivt inavlande.
Resten av dan flöt på i fent tempo. Ari och Magnus höll tempot uppe. Jag gjorde mitt bästa för att bidra. Efter 35 mil tappade jag helt plötsligt energin. Men det löstes snabbt med en energi-gel. Sen sprattlade benen på som vanligt.
Efter 14 timmar och 48 minuter sladdade vi in på Shell i Täby. Jag tog en folköl till det sedvanliga eftersnacket. 20 minuter senare kom Linda och hämtade mig. Väl hemma blev det vin och god mat. Jag plågade mig igenom melodifestivalen också. Vilken dynga. Men nu började vinet göra sin magi med mig och jag somnade lugnt på soffan. Ännu en härlig dag på cykeln.
/J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)