Energitrampet. Utbrytning och kramp.

Jag är nog världens mest otaktiska cyklist. Det blev en sen kväll med vin och godis. Några timmars sömn, en slarvig frukost och sen iväg till Västerås. Jag hade anmält mig till elitgruppen. Vad tänkte jag med i vintras när jag kryssade i det valet? Jag är ju varken elit eller har nåt i den klungan att göra. En vinpimplare som cyklar över sina begränsningar, det är jag.

Efter nån mil hör jag en man som ropar på mig i klungan. Det var Erik, tempohjälmsmannen. Han som körde skiten ur oss på 30-milaren. Han hade hjälmen på och rullade fram för att snacka lite. kalas tänkte jag, hans rygg ska jag hålla reda på. Idag kan det bli åka av.

Efter jag tagit en förning så går Erik upp och höjer tempot, klungan släpper och jag sprintar upp på hans rulle. Efter några kilometer är klungan tillbaka. Men en kvart senare gör vi samma sak igen. Den här gången får vi med oss 2 killar till och klungan är tillslut utom synhåll.

Tempot är rejält högt och på vanligt randonnévis så tar jag långa och svidande förningar. Erik ångar på som vanligt. En av de andra killarna börjar på att hoppa förningar och ligger längst bak. Den andra är stark och höjer tempot varje gång han för.

Sen när jag precis hade tagit en jätteförning så höjer han tempot så jag måste släppa klungan. Jippi, nu är jag ensam i motvinden. I 3-4 mil försöker jag komma ifatt de 3 utbrytarna. Men jag var helt chanslös ute på de stora fälten. Det slutade med att storklungan kom ifatt mig.

När väl klungan kom så hade vi 3 mil kvar. Jag blev väl mottagen och folk klappade mig på axeln och tyckte det var ballt med utbrytningen. Det kändes riktigt kul. Varför hade jag kämpat på ensam, jag skulle så klart väntat in storklungan och börjat om från början. Här i klungan träffade jag Pilen också. Han såg laddad ut.

Då krampade mina ben. Jag fick stå upp och sparka ner pedalen på andra sida för att knäcka ur krampen. Ännu en gång fick jag släppa klungan. benen var helt slut och jag började tänka på 60-milaren som går nästa lördag. Då bestämde jag mig för att ta det lugnt in i mål, jag stannade till och med på sista kontrollen för påfyllning av vatten.

Slutade som 24:e på tiden 3:23. Helt ok för 12 mil. De killarna jag stack iväg med kom in som 1,2 och 3:a. Nu i efterhand känns det surt att jag inte kunde komma ifatt dem. Men när man väl tar slut så finns det inget att göra. Jag trodde faktiskt att motståndet skulle vara större. Det kan inte varit några riktiga elitkillar med idag. Men kul var det. Solen sken och cykling är alltid roligt.
/J