Aerohjul, Skit eller pannkaka?

Efter en vild diskussion på Happymtb om aerohjulens vara eller icke vara för en allroundcyklande motionär, så fick jag äntligen tillfälle att testa ett par.

Dane Thomas, North American Flyers, kom förbi med sina Hed Jet 60/90. 60 mm fälg fram och 90 mm fälg bak, kanttråd på båda. Riktigt snygga kolfiberbakelser.

Innan jag monterade dem på min hoj så vägde jag dem, med däck och snabblås men utan kassett. 1523 gram bak och 1170 gram fram, tubvarianten väger 100-150 gram mindre. Det kan jämföras med mina Ksyrium ES som väger 1013 gram fram och 1210 gram bak. En viktskillnad på 470 gram.

Jag och Nypan hade planerat en runda till Bro och tillbaka. Det är 6 mil, mest platt men med några backar. Jag fick en bild i huvet att Nypan skulle be om nåd efter nån mil. Mina hjul skulle helt enkelt knäcka honom. Men icke. Det blev nästan tvärtom. Jag hade i och för sig varit på Ikea innan. Det knäcker även den tuffaste.

Den första känslan jag får är att hjulen känns tunga och trög-axade jämfört med mina ES som sprintar och sprätter iväg när jag trycker till lite. När jag väl fått upp farten så känns de väldigt bekväma och stadiga. De tar upp vibrationer och stötar väldigt fint. Jag trodde att det skulle vara tvärtom, att de skulle vara stötiga och hårda.

När man väl har farten uppe så rullar de fint. Ju snabbare man åker desto stadigare känns de. Men är de snabbare än vanliga hjul? Jag märkte ingen större skillnad faktiskt. Faktum är att Nypan hängde med väldigt bra med sina Ksyrium Elite. Jag försökte höja farten på rakorna och på så sätt utnyttja aerofördelarna, men han hängde på. Inte på rullen, utan brevid mig, eller snett bakom. Mycket möjligt att ett elitsvetto skulle känna skillnad, men jag är inget sånt. I vindtunneltester är de överlägsna vanliga hjul, men jag cyklar väldigt sällan i vindtunnlar.

Så fort man kommer till en backe så påminns man av vikten igen. Jämfört med mina ES känns de här väldigt tunga. Jag gillar att sprinta och attackera i backar. Med de här hjulen kan man glömma det. Återigen så jämförde jag mot Nypan och hans Ksyrium Elite. Han drog ifrån mig i varje backe, förutom en där jag tog i tills jag fick blodsmak i munnen.

Om man är ett elitsvetto med tempoambitioner eller om man kör triathlon eller liknande kan såna här hjul vara till nytta. Men till en vanlig motionär som står och väljer mellan dessa och Ksyrium så skulle jag helt klart rekommendera Ksyrium eller nåt liknande. Eller ett par lätta aerohjul för tub, typ Zipp 404. Då får man fördelen med aero-egenskaperna samtidigt som de är lätta och kvicka.

Tack för lånet Dane!

/Johan

Postmästare Mölleborn

I lördags var det dags för Post-SM. 75 km landsväg i Visby.
Det började lite halvdant på nummerlappsutdelningen där jag tydligen var anmäld i motionsklassen. Efter lite fixande och trixande var det löst och jag fick en ny nummerlapp med en snygg röd 10:a på. Självklart hade jag PBP-tröjan på.

Det var 40-50 taggade killar/gubbar i startklungan. De första kilometrarna guidades vi av master-bilen. Jag la mig längst fram och trampade på i lagom tempo. Efter nån kilometer lämnade jag över till nästa för att glida ner några platser i klungan. Jag ville inte komma för långt bak, utan jag höll mig bland de 5 första hela tiden.

Det var ordentlig motvind hela tiden så alla utbrytningsförsök blev snabbt infångade. Det konstiga med vinden var att det blåste från alla håll. När man trodde att det skulle bli medvind så fortsatte det att blåsa rakt framifrån.

Masterbilen låg några hundra meter före hela tiden och visade vägen. I varje korsning stod polisen och spärrade vägen för mötande trafik. Vägarna var slingrande och fina. Tyvärr var det mulet och trist väder så man kunde inte se mycket av omgivningarna. Det hade också blivit mer spännande om det fanns några backar. Nu var det platt som en pannkaka så klungan behöll storleken nästan hela vägen.

Vid en korsning ropade en funktonär att det var 6 kilometer kvar. Då blev det oroligt i klungan och alla började trixa med placeringar. När man varit framme och dragit var det ingen som ville ta vid. Helt plötsligt försökte folk göra ryck, men de hämtades snart in. Sen blev det lurpassning mest hela tiden. Det gällde att inte vara den första som försökte hämta in utbrytningen.

På den sista rakan låg vi 4 man på bredd. Det rycktes lite här och var. Jag kände mig riktigt fräsch tack vare det lugna tempot. Jag visste att jag hade kraft kvar för en bra spurt. Folk testade formen på varann och kollade in minen på den som låg bredvid. Jag log mest hela tiden.

200 meter innan mål var det en skarp högerkurva. 10 meter innan kurvan rycker jag för att komma först in på upploppet, det lyckas. Mitt i kurvan ställer jag mig och stampar på för fullt. Det kändes som cykeln skulle krökas under mig och jag formligen flyger iväg. Två killar hänger på. Men jag hade redan bestämt mig för att vinna.

Tack PIF för ett toppenarrangemang!
/Johan

Spridda minnen från PBP.

Lite spridda minnen från PBP. Jag kommer nog uppdatera det här inlägget när jag kommer på nåt nytt.

- Den stenhårda uppladdningen med kött och rödvin. Utskjutningen i Holdorf var extra minnesvärd.

- Mardrömmarna och nervositeten natten innan starten.

- Dansken som snackade med oss när jag, John och Jan stod nakna i Lodeac och smörjde in häckarna. Han hade tydligen brutit och hade all tid i världen.

- Samma dansk som gav bort sin assos-byxkräm till mig när jag av misstag smörjt in mina gamla byxor.

- Jonas uteliggarlook när vi hämtade honom vid målet. Jag kände inte igen honom först.

- Svedan i häcken när jag försökte sova i Villain.

- Svedan i häcken de sista 60 milen.

- Svedan i häcken när vi drack vin i måltältet.

- Gänget som bodde på hotellet. Jonas, Jan, John, Reimert, Simon, Danny, Richard, och George.

- Alla människorna som stod i vägkanten och hejade. När som helst på dygnet.

- De sista 6 milen.

- Kobjällran i den sista uppförsbacken.

- Första glaset vin efter loppet.

- De torra handdukarna som Jan fixade till mig vid målet.

- Alla trasiga och sovande människorna på kontrollerna.

- Sista vinkvällen innan loppet, när vi skulle bygga en tempocykel av en penis…

- Italienaren som hängde med oss några kontroller.

- Holländaren som tyckte vi skulle köra kedja på 4 man.

- Amerikanaren som var bäst i världen tills vi hängde av honom i en backe.

- Samma amerikanares ansiktsuttryck när han skröt om att han kört Boston – Montreal – Boston, och Jan svarade att han kört den tre gånger, sista gången på 51 timmar.

- Lukten av gödsel under hela loppet. 120 mil i skitlukt.

/Johan

Paris - Brest - Paris.

Oj oj oj jag vet inte var jag ska börja riktigt. PBP gav alldeles för mycket intryck och upplevelser för att kunna skriva ner i en enda text. Minnena är ganska luddiga från hela rundan. Till nästa gång kanske man skulle anteckna eller på nåt sätt diktera över intrycken. Jag minns dock de underbara vägarna, folket som stod och hejade i vägkanten, motvinden, regnet, solrosfälten, de vackra små byarna, backarna och glädjen över att äntligen vara här och på väg mot min första PBP.

Kvällen innan loppet låg jag sömnlös och grubblade. Jag vred mig fram och tillbaka och tankarna fladdrade i huvet. Det var mardrömmar blandat med ångest och vanligt tävlingspirr. I sängen brevid låg Jonas, han kunde inte heller sova. När klockan ringde 02:30 så var jag redan vaken.

Vi drog på oss cykelkläderna och tryckte i oss lite frukost. Rädslan och nervositeten satt kvar på nåt konstigt dämpat sätt. Nån timme senare mötte vi upp de andra i receptionen på hotellet. Sen rullade vi tyst och samlat mot startplatsen. Gatorna var tomma och nattdimman låg kvar under gatlyktorna.

Vid starten stämplade vi in och rullade vidare mot startklungan. Vi hamnade långt bak. Utan förvarning började klungan röra på sig. Starten hade tydligen gått. Som vanligt när det är mycket folk så blev det bitvis väldigt trångt och man fick vara beredd på att tvärbromsa. Då och då cyklade vi förbi folk som hade gått omkull eller fått punka. Efter nån mil hör jag ett brak och ser en cyklist flyga upp i luften. Han hade cyklat rakt in i en betongpelare. Efteråt fick jag höra att det var en svensk, Sören Permats. Fransmännen gillar att lägga ut hinder i vägarna. Betongpelare, dolda gatkanter mitt i vägen, upphöjda gatstenar istället för gatstreck och så vidare.

Efter ett tag spreds klungan och vi kunde andas ut och börja cykla på riktigt. Jag, Jan, John och Jonas höll ihop de första 6 milen tills Jonas släppte för att hitta sitt eget tempo. Det var kallt, regnigt och blåsigt. Här nånstans tappade jag mina glasögon. Jag lät dem ligga.

Jan, John och jag trampade på i fint tempo. Vi stämplade och fyllde vatten i kontrollerna. De första 30 milen gick på 10 timmar, eller var det 9? I Carhaix, kontrollen innan Brest la vi oss på golvet en timme för att vila lite. Det var förvånansvärt skönt. Sen trampade vi vidare. Den sista vägen till Brest var backigare och längre än jag trott. Till slut cyklade vi över den fräsiga bron och uppför den vidriga backen mot kontrollen. Soppa, cola och lite pink på toa sen stack vi iväg.



Nu var det bara halva rundan kvar. Det började fint med rull genom byn sen vände vi upp mot banans högsta punkt, masten. Det kändes som en evighet och tempot var precis mellan kramp och kaskadspya.

Trampa trampa i fint tempo. I Lodeac började jag känna mig lite sliten. Skavsår i häcken och energin var låg. När vi väl kom till nästa kontroll efter 90 mil var jag tvungen att sova. Jan och John cyklade vidare till nästa kontroll. Jag kunde knappt stå när jag beställde mat i restaurangen, än mindre prata. En bit lasagne och en cola fick bli nattmat innan jag bokade in mig i sovsalen. En madrass och en svettig filt kostade 3 euro, taget. Tre timmar senare vaknade jag redo att trampa vidare. På toa träffade jag Danny, Jans engelska polare.

Vi trampade iväg i natten och regnet. Nu hade vi bara 30 mil kvar. Efter nån mil släppte han. Då satte jag fart och jagade reflexvästar. De 8 milen gick hyffsat smärtfritt och i bra tempo. På kontrollen efter träffade jag Simon och Richard, två andra kompisar till Jan. Nu gjorde min häck så ont så jag grinade illa varje gång jag satte mig ner igen. Nånstans här funderade jag på att sluta cykla, för gott. Jag var helt slutkörd och tankarna var inte glada längre.

Efter den sista kontrollens lasagne fick jag ny energi, nu var det bara 7 mil kvar. Jag, Simon och Richard trampar iväg i lugnt tempo. Efter en mil pajar Richards cykel. Jag var några hundra meter framför. Jag vinkade och ropade att jag skulle hoja vidare. Nu fick jag ny energi. De sista 6 milen snittade jag nog 35, eller minst 25. Med mina nyfunna energi trampade jag genom de sista byarna och trängde mig som ett cykelbud i korsningarna. Folk stod fortfarande vid vägkanten och hejade på. Jag hade ingen aning om distansen eller vad klockan var. Cykeldatorn gick sönder efter 20 mil.

En gubbe vinkade och sa att de bara var 5 kilometer kvar till mål. Wee!! Nästan framme. Då ställde jag mig upp och bröt uppför några backar. 30 minuter senare ser jag en skylt där det står arrivé 15 km, skitgubben var senil. En stund senare cyklade jag förbi 10 km-skylten. Sen fortsatte vägen i evighet, minst 2 mil till.

En högersväng, raka, högersväng in i rondellen sen såg jag polisen som vinkade in mig i en avspärrad fil in mot stadion. Äntligen framme. Efter 61 timmar och 21 minuter smakade det blaskiga vinet perfekt.

Den här rundan kommer jag minnas länge, och som sagt, det går inte att skriva allt man upplevt eller tänkt under en sånt här äventyr.

Bilden är fräckt snodd från Jonas Larssons blogg

Kommer jag stå i Guyancort med bula i brallan 2011? Kan du fethajja.

/Johan