Paris-Roubaix (cyclo)

Paris-Roubaix, ett mytomspunnet lopp på 26 mil med 5 mil pavé (kullersten). Loppet har gått sen 1896. Det är egentligen ett proffslopp som går på våren men nu var det dags för motionsvarianten. Det var ingen tävling med tidtagning utan en randonné. Det var nog tur det. Det skulle stryka med bra många pavékåta motionärer annars. Nu blev det istället en episk runda utan tävlingshets.

Viktor, Martin, Ari, Micke och jag packade in oss i vår jättestora hyrbuss och satte kurs mot Belgien. Där hade Ari fått tips om en bra ölbutik. Den var verkligen bra! Utan att namedroppa så kan jag säga att de hade all belgisk öl man kan drömma om. Efter ölbutiken styrde vi mot Gent där vi skulle sova för natten. Efter en regnig promenad i stadskärnan så hittade vi till slut en öppen pub. En riktig belgisk pub, 3€ för en Duvel och 4€ för en Rochefort 10. Vi var mer än nöjda, och blev mer än salongsberusade. Ganska mycket mer faktiskt.

Dagen efter åkte vi de sista 10 milen till Roubaix, checkade in på hotellet och gick ner till velodromen för att reka. Det pirrade i hela kroppen när vi gick på pavé 1. Man har sett det så många gånger på tv. Sen en skarp högersväng och en böj in på velodromen. Mäktigt. Efter det försökte vi sova lite för det var tidig uppstigning. 01:00 var det samling vid bussarna som skulle ta oss till starten. På vanligt fransk manér gick det smidigt i kaoset. Cyklarna packades in i specialinredda vagnar och vi satte oss i bussen. 3 timmar senare var vi framme. Det var fortfarande mörkt och vi kunde se hur de första startande cyklade förbi bussen. Det var ganska kallt och fuktigt så västen fick sitta på.

Starten gick lugnt till. Vårt lilla gäng rullade iväg i mörkret, farten låg runt 35. Efter ett tag kom vi ifatt en större klunga som vi hängde på. Utan ansträngning åkte vi med i 30-35. Efter ett kiss-stopp splittrades klungan och vi fick jaga ikapp. Jag hade varit pinknödig de senaste 6 milen. När vi väl kom ifatt den sista klungan där Martin och Ari låg så gick vår grupp fram och fortsatte dra. Efter en stund var det bara 5 andra kvar. Några backar senare var det inga kvar. Det var fransman som vägrade ge sig. Han såg verkligen plågad ut när han till slut släppte. Då hade vi inte ens kommit till pavé-avsnitten.

Efter 10 mil var det dags för den första pavén. Vi dundrade på och ylade som nypippade tonåringar. Det var blött på stenarna. Efter några hundra meter i totalt lyckorus fick jag sladd på cykeln. "Inte bromsa inte ramla, inte bromsa inte ramla." Efter ett tag får jag kontroll på hojen igen. Hjärtat i halsgropen. Blöt pavé är verkligen svårcyklat. När jag väl fått fart igen och kommit förbi det blöta partiet så slogs jag av hur stötigt, slagigt och skramligt det var. Händerna domnade nästan på en gång, pulsen slog i taket och benen skakades tills all kraft försvann. Nu var det 27 pavé-avsnitt kvar. Efter varje avsnitt väntade vi in vår lilla grupp. Under tiden hann vi ställa frågan "hur fan gör proffsen?" ett antal gånger. Helt allvarligt, hur gör de?

När Boonen vann sist snittade de 43 km/h. Jag hade packat med 5 slangar och 4 kolsyrepatroner. Jag var rustad för krig. Pavé-avsnitten fortsatte att banka skiten ur oss. Gång efter gång. För varje gång var man lite mer kränkt. Lite mer sliten. Men Martin fortsatte att ånga på. Det spädde förstås på kränkningen ännu mer. Men jag lyckade knycka ett avsnitt från honom. Jag laddade max och körde "all in", flåsade förbi honom på vänstern i en svag nerförsbacke. farten var lite över 40 km/h. Men då hade vi satsat allt. Proffsen ska tydligen snitta 40 på pavén. Åter igen, hur gör de?

När vi kom till Arenberg blev jag både besviken och lättad. När proffsen kör så spärrar de av grusvägen på sidan. Mest för att det är så mycket folk, men säkert också för att tvinga dem att köra pavén. När vi kom fanns inget kravallstaket så vi kunde enkelt ta oss förbi det här avsnittet. Men jag testade några hundra meter på slutet, där det går svagt uppför. Det räckte för att få krampkänning i låren. Den krampen skulle sitta kvar och göra sig påmind resten av loppet.

Efter 20 mil så bestämmer vi oss för att dela upp gruppen. Nu var Micke rejält sliten och Ari plågades duktigt av pavén. Jag, Martin och Viktor håller ihop resten av resan. Det var ganska skönt att kunna rulla vidare efter stenavsnitten. Tidigare hade vi väntat in resten. Men samtidigt var det kul att vi kunnat hålla ihop så pass länge. På näst sista pavén börjar vår lilla trio känna målvittring. Martin låg först och ökade tempot. Jag och Viktor hängde på. Nu började man tänka på positioner och planera för eventuella ryck, det var nästan givet att Martin skulle stöta när som helst. Han hade varit stark hela dan. Men Viktor verkade också ha mycket kräm kvar. Det var bara jag som åkte runt och försökte hålla tillbaka krampen i benen. Som sagt, det var upplagt för en riktig fight till velodromen. Just då får Martin punka på pavé nr 2. Vi stannade självklart och hjälpte till.

När vi hojade vidare så hade vi tappat det härliga trycket som vi hade inför upploppet. Men känslan att dundra fram över pavé 1 och svänga in mot velodromen är svårslagen. Full fart på pavén, skarp höger, sen vänsterböjen in och äntligen 1,5 varv på velodromen. Jag testade för skojs skull att gå upp lite högre i sista svängen för att farten med mig. Det funkade fint, men inte lika fint som det gjorde för Bäckstedt -04. Hatten av för honom förresten. Att vinna det här loppet är nåt av det tuffaste man kan göra.

Nöjda och härligt mörbultade satte vi oss på gräsmattan och drack några öl var. Där träffade vi åter igen ett gäng från Örebro som vi mötte vid bussarna på morgonen. Solen sken och benen ryckte. Ibland är det bara så läckert. Vi hade kört Paris-Roubaix och nu satt vi mitt i velodromen och bara njöt. Nästa år blir det Flandern Runt. Då går motionsloppet på lördan och proffsloppet på söndagen. Kan det bli bättre?

Lastning av cyklar till starten.

Den här cykeln ska snart få smaka pavé.

Härligt landskap i Frankrike.

Första punkan.

Precis som Boonen blev vi också stoppade av tåget.

La trouée d'Arenberg

Martin punkterar på pave nr 2.

Nöjda killar på velodromens gräsmatta.

Så jävla crisp!

Tack för en underbar helg grabbar!

/Johan

Energitrampet. 2:a i motionsklassen. Weee!!

I lördags körde vi Energitrampet i Västerås. Det skulle bli fjärde gången för mig. Förra året gick hyffsat tills jag blev avhängd och körde slut mig fullständigt. I år skulle jag vara lite smartare. SMHI hade lovat varmt väder. Upp mot 30 grader.

På morgonen hämtade jag upp Nypan och Vic. Vi hade missat anmälan med några dagar så vi fick ställa oss i kön för efteranmälan. Där fick vi höra att vi kunde betala 500.- för att delta med chipen var slut så vi skulle inte få nån tid. Hmm.. 500 spänn för att cykla 13 mil utan tidtagning?

Hur som helst så betalade vi pengarna och fick startnummer och ett chip för den kortare rundan. Som en liten överraskning fick vi reda på att de hade löst problemet. Det var bara att programmera om chipet så var allt i sin ordning.

Innan start träffade vi ett helt gäng från Happy. Superape, Engström, Pilen, Martin, Micke, Ostkakan och säkert några till. Startfållorna var helt proppfulla. Det var minst dubbelt så mycket folk mot förra året. Nu var det också en elit-klass. De startade 5 minuter innan oss.

Det tog inte lång tid innan klungan sträcktes ut. De första 5 milen snittade vi över 40. Jag höll mig mitt i klungan i den främre delen. I år skulle jag inte bränna för mycket energi på onödiga ryck och förningar. Martin, Vic och Pilen var också i närheten.

De första 5-6 milen susade på riktigt fint. Jag kunde inte sluta tänka på öl och vin. Jag hade 3 stycken Mars Contreras, 1 flaska Masi Campofiorin, 1 flaska iskall Cava och en hel tetra Black Granite shiraz. Just nu var jag väldigt sugen på Cavan. Iskall och bubblande.. Nä det är ju cykeltävling. Nu måste du skärpa dig. Se till att avancera i klungan så du är beredd om klungan splittras.

Efter 7-8 mil hade jag hamnat längst fram. Vi var 5-6 gubbar som höll farten i klungan, bland annat Pilen. Han är verkligen stark. Han ser lite kul ut när man ligger bakom. Smal som en pinne med två stora lår. En kille i Cykelcity-dräkt och en kille med Assoskläder hjälpte också till, vad jag kommer ihåg. Assoskillen var bra sugen på att göra ett ryck. Jag var självklart också sugen, men vinden på de öppna fälten skulle antagligen straffa oss hårt.

De sista milen var lite festliga. När man skulle släppa fram nästa man efter en förning så var det bara tyst. Inte ens när jag slutade trampa tog nån över. Men när jag försökte rycka så hängde folk på direkt. Pilen och jag gjorde vårt bästa för att splittra klungan. Men den sträcktes bara ut och kom tillbaka vid nästa kurva.

Några hundra meter innan målet trängdes vi ihop vid ett övergångsställe, helt plötsligt låg jag inlåst i klungan och hade ingenstans att ta vägen och nu började folk spurta mot målet. Med lite tur hittade jag en lucka till vänster och trampade på. Jag kom fri och kunde stå på de sista hundra meterna in mot mål. Precis innan mållinjen klämde jag in mig som andra man. Det fanns visst lite pulver kvar i benen ändå.

Pilen, Martin och Vic rullade in med samma klunga som jag. Nypan hade tydligen fastnat vid en krasch missade på så sätt när klungan drogs isär.
Sluttiden blev 3:17 och snittet hamnade på strax under 38. Helt ok för 13 mil.

Sen åkte vi nöjda hem och jag kunde äntligen ge mig på vinet och ölen. En sekund efter hemkomst knäppte jag en Mars och följde upp med ett glas bubbel efter duschen. Sen gjorde jag mitt bästa för att kränka vintetran.
/Johan
Bilden är fräckt knyckt från Nypans blogg.