Tokmullig Bålstacykling.



Alldeles för tidigt möttes Anders, Patrik, Viktor och jag för att cykla mot Bålsta där vi skulle träffa Calle, min brorsa. I kungsängen skulle vi plocka upp Markus. Calle hade lovat att visa oss lite mulliga vägar mellan Bålsta, Enköping och Uppsala.

Det var riktigt kallt den första timmen. Tempen låg runt 10 grader. Jag tog det säkra före det osäkra och krängde på mig ett par långa byxor och en jacka. Jag hade fortfarande lite ont i hälsenan så jag valde att inte ta knävärmarna, trots att det hade passat bäst.

Det såg ut att bli en strålande dag. Solen började kika fram när vi närmade oss Bålsta. Strax innan Shellmacken stod Calle och väntade. Vi bestämde ganska snabbt att vi skulle börja rundan med en fika.

Efter Bålsta börjar de riktiga vägarna. Vägarna hit känns mest som transport. Redan efter några kilometer började den sköna långcyklarkänslan infinna sig. Gruppen jobbade fint ihop från start. Tempot låg runt 35.

Jag brukar alltid skriva om härliga slingrande vägar, och det ska jag göra nu också. För här var det riktigt härliga vägar. Man fick känslan att man var långt bort från de stora vägarna och långt in i landet. Vi cyklade förbi små gårdar, hästhagar, runstenar, kyrkor och ängar. Allt sånt som man gillar att titta på när man cyklar.

Efter en härlig fika i Järlåsa vände vi hemåt. Nu hade vi till och med lite vind i ryggen. De slingrande vägarna fortsatte och vi rullade på i fin fart. Såna här dagar gör att man lever länge. Kroppen kändes kalas förutom mina ben som var lite tunga i skyltspurtarna. Jag har cyklat i snitt 40 mil per vecka den sista månaden. Så det var inte så konstigt.

Precis innan Bålsta drog Patrik av en eker. Calle var vänlig och skjutsade hem honom. Vi andra cyklade vidare mot Hässelby. Man börjar kunna den vägen nu. Varje backe och varje sväng.

Väl hemma efter 18 mil tog jag en Hoegaarden och slängde in mig i duschen. Sen var det dags att tända grillen.


Tack för en av årets bästa cykeldagar!!
/Johan

Skogling bloggade också om rundan.

Ride of hope. Målet uppnått!


I söndags var det dags för Ride of Hope, som jag skrev om tidigare. Ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden på 85 kilometer, med start i Uppsala och mål vid Gärdet i Stockholm. SMHI hade lovat regn.

Klockan 05:30 stod Nypan utanför dörren. Jag hade just fyllt flaskorna, pumpat däcken och dragit på mig lycradressen. Cykeln stod nyputsad och fin i hallen. Själv var jag morgontrött och orakad. Resten av familjen låg och sov, till och med hunden.

Vi hade bestämt oss för att cykla de 85 kilometrarna till starten. För att göra det enkelt så tog vi vägen förbi Bålsta, vidare mot Enköping och sedan höger på 55:an mot Uppsala. Det var motvind och mina ben kändes trötta efter veckans jobbpendling.

Det är nåt speciellt med att rulla ut så här tidigt på vägarna. Allt är så lugnt och tyst. Man kan cykla två på bredd och snacka utan att man stör nån. Luften känns också annorlunda. Just den här morgonen fick vi all luft mot oss.

När vi svängde av Enköpingsvägen mot 55:an märkte vi att det var en vajerväg. En sån där vidrig historia med stålvajrar mellan filerna och ingen vägren. Här blev också motvinden ännu kraftigare. Rena rama kinderägget i värdelöshet.

Det var 50-60 pers som hade samlats på Ica kvantum i Uppsala. I starten delades vi in i olika hastighetsgrupper. Jag, Nypan och Markus ställde oss i snabbgruppen. I ”långsamgruppen” stod de med treväxlade damcyklar med korg på styret. För deras del var det här loppet en riktig utmaning.

En kvart efter start kom regnet. Tjugo minuter efter start kom ösregnet. Så fort masterbilen släppte så höjdes tempot till 40 km/h. Vi var ett gäng på 5-6 pers som roterade längst fram i klungan. De andra kunde ”lugnt” hänga med på rullen. Vi fick upp ett riktigt skönt tempo. Benen fylldes med mjölksyra och pulsen låg på rött under förningarna.

Det tog inte så lång tid innan vi var framme vid första bulldepån i Märsta. Här skulle vi tydligen vänta in alla deltagarna. Efter 30-40 minuters huttrande i regnet bestämde vi oss för att fortsätta till Löwenströmska sjukhuset och fortsätta vänta där. Det var nog ganska klokt för där blev vi sittande i en timme till.

De sista milen in till Astrid Lindgrens barnsjukhus körde vi i samlad grupp. Där överlämnade en maskot, Hoppe, till några av läkarna på canceravdelningen. Maskoten hade åkt med hela vägen från Lund till Stockholm. Under resan hade Ride of Hope nästan nått sitt insamlingsmål på 250.000.- Den sista biten chipade Microsoft in.

Efter lite spontana applåder och gripande tal så rullade vi vidare mot Gärdet. Helt plötsligt insåg vi allvaret med den här rundan. Jag tänkte på min lilla son på 2,5 år som skulle möta mig vid målet vid Gärdet. Barn och cancer passar inte ihop.

Efter målgång med bullar och saft rullade vi vidare mot Brommaplan och restaurang Sorbon, som det senaste året gjort en uppryckning. Nu har de ca 150 sorters öl i sortimentet. För min del blev det en Wheat in heat och en Delirium tremens. Båda var mycket smarriga.


Tack till Gary Fleming (initiativtagare), Barncancerfonden och alla som var med och cyklade. Och ett jättetack till er som satsade på era favoritcyklister.
/Johan

Mälaren runt -08

I lördags var det dags för Hovets Mälaren runt. Loppet går nu som en randonné vilket jag tycker är toppen. Jag och Tommy Heinermark skulle vara nån sorts kaptener för +30-klungan. Det skulle också bli premiär för mina nya Zipp 404.

Upp och hoppa som en loppa när väckarklockan drog igång 04:00. Jag packade ihop det sista och kollade tempen ute. 15 grader, det bådade gott inför dagen. Fyllde vattenflaskorna och proppade fickorna fulla med gel och snickers. Sen satte jag fart mot Barkarby.

Det var redan fullt med folk när jag kom dit 05:15. Surrade lite med de vanliga hovetgubbarna. Henrik och Åsa kom också förbi. Lika pigga och glada som vanligt, men nån storlek mindre. De skulle leda 25-gruppen.



Foto: Hovet.

Efter starten åkte hela gänget som en masterklunga till Alby där vi delads upp till våra grupper. Det var riktigt mäktigt att hoja på Bergslagsvägen, över tranebergsbron och Västerbron med 50 andra cyklister. Det var knappt några bilar ute och vi höll oss till en fil.

Efter Alby drog vi igång +30-klungan. Tempot var högt och fint mellan 35 och 40 km/h. Halvvägs till Södertälje släppte en kille för att vänta in 25-klungan. I Södertälje hade inte Shellmacken öppnat än så där fick vi nöja oss med vattenpåfyllning. Sen susade vi vidare mot Strängnäs. Fortfarande i härligt högt tempo.

Strax innan Strängnäs kom vi ifatt tre cyklister som hade stuckit iväg vid Alby när vi tog en pinkpaus. De hade pinnat på bra och såg ganska glada ut att få sällskap. I Lundby nån mil utanför Strängnäs stannade vi i en liten butik för fika och vattenpåfyllning. Här bestämde vi också att sänka tempot lite. Om vi höll 35 skulle alla orka med till slutet, och det var ju det som var meningen.

Nånstans ute i obygden stod det en öl med ett plakat med mitt namn på. Jag hade helt missat det, men några i klungan hade sett det och berättade. Det var en liten uppiggande presen från Oscar, oxr på happy. Grymt irriterande att jag inte såg den. Jag var helt upptagen med att snacka om Sverigetempot med Lasse från Ljusdal. Nån minut senare åker en av våra killar av vägen och ner i ett djupt dike. Som tur var skadade han sig inte.

Bara 3 mil senare var det dags för lunch på Torshälla golfklubb. Det var väl värt stoppet. Pasta med gräddsås och bacon. Det satt som en smäck. På väg från golfklubben mötte vi 25-gruppen som just skulle svänga in för att äta.

Vägarna ringlade vidare genom landskapet. Små slingrande vägar som man bara njuter på. Gruppen fungerade väldigt bra och milen forsade på. Farten låg oftast över 35 och ingen såg ut att lida. Jag kände mig helt avslappnad och fin i benen.

Efter 25 mil var det dags för middag på Max i Västerås. Där mötte vi Hasse, Bengt och HåkanC. De hade lämnat 25-gruppen vid lunchstoppet. Efter en flottig hamburgare och en knippe pommes frites cyklade vår förstärkta grupp vidare. Vägarna blev nu bara ännu finare. Från Västerås tog vi en svinmullig liten väg som kom ut vid Skolsta. På så sätt slapp vi sur-vägen till Enköping och sur-vägen från Enköping.

Efter ett fikastopp i Bålsta var det bara 4 mil kvar. Det kändes nästan trist att den här dan snart var slut. Jag hade gärna fortsatt några timmar till. Det verkade även Microsoft-Jan tycka. Han tänkte cykla några mil till så han fick ihop 40 mil. Efter 13,5 timmar var vi tillbaka i Barkarby där Tell tog emot och bjöd på kaffe och macka.

Foto: Tell.

Jag måste tacka alla i 30-gruppen för en riktigt härlig dag på cykeln. 34 härliga mil som jag gärna gör om i höst. Måste bara hitta tid för det. Och hjulen då? Jo de funkade grymt bra. Mer om det senare.

/Johan

Läs mer berättelser här:

Audax.se

Jan Hedlunds blog

Happy mtb