I söndags var det dags för Ride of Hope, som jag skrev om tidigare. Ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden på 85 kilometer, med start i Uppsala och mål vid Gärdet i Stockholm. SMHI hade lovat regn.
Klockan 05:30 stod Nypan utanför dörren. Jag hade just fyllt flaskorna, pumpat däcken och dragit på mig lycradressen. Cykeln stod nyputsad och fin i hallen. Själv var jag morgontrött och orakad. Resten av familjen låg och sov, till och med hunden.
Vi hade bestämt oss för att cykla de 85 kilometrarna till starten. För att göra det enkelt så tog vi vägen förbi Bålsta, vidare mot Enköping och sedan höger på 55:an mot Uppsala. Det var motvind och mina ben kändes trötta efter veckans jobbpendling.
Det är nåt speciellt med att rulla ut så här tidigt på vägarna. Allt är så lugnt och tyst. Man kan cykla två på bredd och snacka utan att man stör nån. Luften känns också annorlunda. Just den här morgonen fick vi all luft mot oss.
När vi svängde av Enköpingsvägen mot 55:an märkte vi att det var en vajerväg. En sån där vidrig historia med stålvajrar mellan filerna och ingen vägren. Här blev också motvinden ännu kraftigare. Rena rama kinderägget i värdelöshet.
Det var 50-60 pers som hade samlats på Ica kvantum i Uppsala. I starten delades vi in i olika hastighetsgrupper. Jag, Nypan och Markus ställde oss i snabbgruppen. I ”långsamgruppen” stod de med treväxlade damcyklar med korg på styret. För deras del var det här loppet en riktig utmaning.
En kvart efter start kom regnet. Tjugo minuter efter start kom ösregnet. Så fort masterbilen släppte så höjdes tempot till 40 km/h. Vi var ett gäng på 5-6 pers som roterade längst fram i klungan. De andra kunde ”lugnt” hänga med på rullen. Vi fick upp ett riktigt skönt tempo. Benen fylldes med mjölksyra och pulsen låg på rött under förningarna.
Det tog inte så lång tid innan vi var framme vid första bulldepån i Märsta. Här skulle vi tydligen vänta in alla deltagarna. Efter 30-40 minuters huttrande i regnet bestämde vi oss för att fortsätta till Löwenströmska sjukhuset och fortsätta vänta där. Det var nog ganska klokt för där blev vi sittande i en timme till.
De sista milen in till Astrid Lindgrens barnsjukhus körde vi i samlad grupp. Där överlämnade en maskot, Hoppe, till några av läkarna på canceravdelningen. Maskoten hade åkt med hela vägen från Lund till Stockholm. Under resan hade Ride of Hope nästan nått sitt insamlingsmål på 250.000.- Den sista biten chipade Microsoft in.
Efter lite spontana applåder och gripande tal så rullade vi vidare mot Gärdet. Helt plötsligt insåg vi allvaret med den här rundan. Jag tänkte på min lilla son på 2,5 år som skulle möta mig vid målet vid Gärdet. Barn och cancer passar inte ihop.
Efter målgång med bullar och saft rullade vi vidare mot Brommaplan och restaurang Sorbon, som det senaste året gjort en uppryckning. Nu har de ca 150 sorters öl i sortimentet. För min del blev det en Wheat in heat och en Delirium tremens. Båda var mycket smarriga.
Klockan 05:30 stod Nypan utanför dörren. Jag hade just fyllt flaskorna, pumpat däcken och dragit på mig lycradressen. Cykeln stod nyputsad och fin i hallen. Själv var jag morgontrött och orakad. Resten av familjen låg och sov, till och med hunden.
Vi hade bestämt oss för att cykla de 85 kilometrarna till starten. För att göra det enkelt så tog vi vägen förbi Bålsta, vidare mot Enköping och sedan höger på 55:an mot Uppsala. Det var motvind och mina ben kändes trötta efter veckans jobbpendling.
Det är nåt speciellt med att rulla ut så här tidigt på vägarna. Allt är så lugnt och tyst. Man kan cykla två på bredd och snacka utan att man stör nån. Luften känns också annorlunda. Just den här morgonen fick vi all luft mot oss.
När vi svängde av Enköpingsvägen mot 55:an märkte vi att det var en vajerväg. En sån där vidrig historia med stålvajrar mellan filerna och ingen vägren. Här blev också motvinden ännu kraftigare. Rena rama kinderägget i värdelöshet.
Det var 50-60 pers som hade samlats på Ica kvantum i Uppsala. I starten delades vi in i olika hastighetsgrupper. Jag, Nypan och Markus ställde oss i snabbgruppen. I ”långsamgruppen” stod de med treväxlade damcyklar med korg på styret. För deras del var det här loppet en riktig utmaning.
En kvart efter start kom regnet. Tjugo minuter efter start kom ösregnet. Så fort masterbilen släppte så höjdes tempot till 40 km/h. Vi var ett gäng på 5-6 pers som roterade längst fram i klungan. De andra kunde ”lugnt” hänga med på rullen. Vi fick upp ett riktigt skönt tempo. Benen fylldes med mjölksyra och pulsen låg på rött under förningarna.
Det tog inte så lång tid innan vi var framme vid första bulldepån i Märsta. Här skulle vi tydligen vänta in alla deltagarna. Efter 30-40 minuters huttrande i regnet bestämde vi oss för att fortsätta till Löwenströmska sjukhuset och fortsätta vänta där. Det var nog ganska klokt för där blev vi sittande i en timme till.
De sista milen in till Astrid Lindgrens barnsjukhus körde vi i samlad grupp. Där överlämnade en maskot, Hoppe, till några av läkarna på canceravdelningen. Maskoten hade åkt med hela vägen från Lund till Stockholm. Under resan hade Ride of Hope nästan nått sitt insamlingsmål på 250.000.- Den sista biten chipade Microsoft in.
Efter lite spontana applåder och gripande tal så rullade vi vidare mot Gärdet. Helt plötsligt insåg vi allvaret med den här rundan. Jag tänkte på min lilla son på 2,5 år som skulle möta mig vid målet vid Gärdet. Barn och cancer passar inte ihop.
Efter målgång med bullar och saft rullade vi vidare mot Brommaplan och restaurang Sorbon, som det senaste året gjort en uppryckning. Nu har de ca 150 sorters öl i sortimentet. För min del blev det en Wheat in heat och en Delirium tremens. Båda var mycket smarriga.
Tack till Gary Fleming (initiativtagare), Barncancerfonden och alla som var med och cyklade. Och ett jättetack till er som satsade på era favoritcyklister.
/Johan
8 kommentarer:
Om man summerar dagen, så var det en bra dag i livet, med ett bra syfte för nåt annat än en själv för en gångs skull.
/N
Japp, när vi väl cyklade så gick det ju bra också.
Det var tur att syftet med turen var riktigt gott, med tanke på vädret.
Visst var vi värda ölen på Soborn?
Känns riktigt bra att jag fick valuta för mina pengar då du både fick motvind och ösregn på dig.
Som du säger, barn och cancer hör inte riktigt ihop. Jag vågar inte ens tänka på cancer och Atle tillsammans, burr....
Johan, du fick verkligen valuta för pengarna eftersom jag både har ont i halsen och hälsenan idag. Hälsenan är nog lite överansträngd. Har hojat 40-50 mil per vecka sista månaden. Det fick bli bilen idag.
/J
Bra gjort Johan, och ni andra som jag känner!
Nä, Du har helt rätt, barn och cancer passar inte alls ihop. Det kändes helrätt att slänga in lite stålars på dig i det här evenemanget.
Den där samlade gruppen som skulle rulla från Löwet till Karro lyckades ni ju köra sönder. Har du redan glömt den 15-20 minuter långa väntan innan backen upp till Astrid Lindgrensjukhuset?
Hursomhelst var det kul att få vara vanten som fladdrade efter er.
;-)
Alla andra tänker bara på sig själva, det är bara jag som tänker på mig!
Utom ni som körde det här "loppet" då, ni tänker ju på andra.
Nja, det var ett kul sätt att skänka lite pengar. Om det inte hade varit för cyklingen hade jag antagligen inte skickat några pengar alls.
/Johan
Skicka en kommentar