Tour de Oetzi 29 november.

(Samma text som artikeln på Happy-mtb)

I lördags var det äntligen dags för säsongens första Tour de Oetzi.
20 mil runt halva Mälaren. En härlig runda som vi har kört i 3 år nu. Veckan innan såg det ut att bli perfekt väder. Men tre dar innan start smälte all snö och vädret höll sig grått och trist. Trots detta var det 16 glada cyklister som skulle hänga med.

08:00 möttes gänget utanför Welcom Hotell i Barkarby. Några skulle plockas upp utefter vägen. Efter de sedvanliga handskakningarna och klämmandet på varandras däck och kommentarer om stänkskärmar och kompislappar rullade vår grupp bort över pendeltågsspåret och ut mot det stora äventyret.



Strax innan Alvik anslöt Pilen. Han tog dagens stil-pris. Han körde på en gammal Ultra-cykel, fladdriga byxor, Silva pannlampa på hjälmen och en plastkasse på pakethållaren. Fem minuter senare fick Rock dagens första punka. Innan vi kom till Södertälje där vi skulle möta långcyklarparet Henrik och Åsa så hade vi fyra punkor och en skuren pedal. Det såg ut som att det skulle bli en lång dag.


Efter en uppfriskande fika i Södertälje satte vi fart igen. Nu var vi full styrka och den tråkiga biten av rundan var avklarad. Det är efter Södertälje som den riktiga cyklingen börjar. Nästa stopp var Strängnäs. Jocke med tempostruten tog täten. Tempohjälm och touringcykel är en oslagbar kombination.


Var stora grupp rullade på bra och stämningen var på topp. Knastret av dubbdäcken var lagom sövande och farten låg runt 30 km/h. Ibland mer och ibland mindre. Det blev oftast högre när en sommardäckscyklist kom upp för att dra. Det fanns ingen som helst anledning att köra med dubbdäck. Men det ska tydligen ge hår på bröstet, så de flesta hade valt det i alla fall.


I Strängnäs var det äntligen dags för lunch. Kanelbullen i Södertälje räckte inte speciellt långt så jag hade hunnit bli ordentligt hungrig. Vi delade upp oss på två grupper för att få plats på pizzeriorna. Det visade sig vara helt onödigt. Det fanns plats så det räckte för alla. Jag, brorsan, schture, Tillman och Nypan åt på Strängnäs kebab.


Lunchen avslutades med en liten Jäger som Tillman och Kitzblitz delade ut. ”Den innehåller 52 olika kryddor så det är väldigt bra för magen” försäkrade Toni. Och det var det. Jag brukar oftast bli spy-mätt av pizzan i Strängnäs. Nu blev jag perfekt mätt och härligt varm i kroppen.


Fyllda med pizza och Cola och flott och Jäger satte vi fart mot Enköping. Sträckan mellan Strängnäs och Enköping är ganska dryg. En smal 90-väg som inte ger någon större njutning förutom när man ser Enköping och vet att den är avklarad. Efter Enköping är det bara att ta sikte på Bålsta där nästa stopp är.


Milen snurrade på fint och vi körde en lugn variant av belgisk kedja. Nu började också milen ta ut sin rätt på några av oss. Men det var inte värre än att vi fick vänta lite på backkrönen. Schture var en envis rackare. Han var trött redan innan Strängnäs. Men han hängde ändå med hela rundan. Nu började det bli mörkt också.


Shellmacken i Bålsta lyser fint i vintermörkret. Man ser den på några kilometers avstånd. Här skulle vi ta en kaffe och ladda inför den sista etappen in till Barkarby.
Några av Oetzisarna smällde på en långspurt till macken. Jättebarnsligt. Vi andra, lite mognare cyklister, cyklade vidare i en snygg klunga. De sista 3,5 milen med sina 4 backar vred ut den sista energin schture hade i benen men med en hjälpande hand på rumpan av Magnus så gick det fint.


Efter 11 timmar rullade vi in på parkeringen till Welcome hotell igen. Ari, Hektor och Pilen vinkade hejdå och vi andra skyndade oss till Lilla Barkarby och den efterlängtade ölen. Schture var så glad över att ha kommit fram så han bjöd hela gänget på en runda Bel Pils. Den rann ner utan problem. De andra gästerna måste ha undrat vad det var för gökar som stod och luktade get i baren.

Tack alla Oetzisar för en supermullig dag på cykeln.
Vi ses väl i januari igen?
/Johan