Brinn tjockis brinn.

Efter två halvslaka cykelveckor så finns det inte så mycket att skriva om. Men för att inte ni ska tro att jag dött eller lagt av så tänkte jag skriva lite om min feta kropp.

När jag vaknade på nyårsdagen vägde jag hisnande 73,5 kilo. Julmat, julöl, julvin, glögg och pepparkakor hade fått min fettreserver att skena. Min vanliga matchvikt ligger på 67 kilo. Nån måste göra nåt! Det måste vara samhällets fel. Eller inte.

Steg 1 var ganska enkel. Jag bestämde mig för att cykla till jobbet varje dag, förutom då jag jobbar hemifrån eller är nere i Alingsås. Det har jag gjort sen vi flyttade kontoret i Oktober.

Steg 2 var också ganska enkel. Ingen frukost innan cyklingen. Det äter jag i omklädningsrummet. Det funkar riktigt bra och jag tycker jag får bättre koll på kroppens signaler.

Steg 3 är både bra för ekonomin och kroppen. Matlåda till jobbet. Istället för att äta mig proppmätt på buffé varje dag tar jag med en låda med vanlig mat. En lagom portion.

Steg 4 var lite tristare. Inget godis eller glass på vardagskvällarna. Det funkar hyffsat med frukt istället.

Steg 5 var trist men nödvändig. Inget vin eller öl på vardagar. Det har funkat bra hela den här veckan. Det ska ju inte vara så svårt egentligen, men det är ju så gott med vin en mörk vinterkväll.

Hur har det gått då? Jo nu efter en månad så har jag droppat till 67 kilo. Jag har fortfarande bra tryck kvar i benen och jag har inte pinat mig nåt. Det är ju ändå ingen body-building deff det handlar om. Några små ändringar bara. Målet är 65 kilo till våren. Då jävlar ska jag se ut som en senig randonneur.




/Johan

Härliga Roslagen.

I lördags var jag bjuden på middag hos Jonas i Åkersberga. För att klämma in några extra mil på vägen bestämde jag mig för att ta vägen förbi Rimbo och upp mot Norrtälje.

Tempen stod på fantastiska -12 grader så det fick bli att klä sig för krig. Dubbla strumpor, skoöverdrag, ull-långkalsonger, dubbla underställströjor, tjock tröja, Gore-texjacka, rånarluva, mössa och tejpad hjälm. Det toppades med en ryggsäck med kläder och en flaska vin, The King cabernet sauvignon (nr 6312).

När jag cyklat förbi Stäket och svängt in mot Upplands Väsby skingrades molnen och solen strålade fram. Kylan och snön gjorde att det gnistrade magiskt. Solen och det faktum att jag hade ca 12 mil framför mig, gjorde mig på lika strålande humör. Målet i Åkersberga med öl, vin, bastu och mat fick mig nästan att börja hoppa av glädje.

Gladast i världen snirklade jag mig genom Upplands Väsby och stolpade in på en kiosk för att köpa dricka. Killen i kassan tittade lite konstigt på mig och sa skämtsamt att det var 18 grader varmt ute. Med det jätteroliga skämtet i huvudet rullade jag vidare med min drickaflaska innanför jackan så den inte skulle frysa.

Nånstans missade jag en avfart och helt plötsligt var jag i närheten av Arlanda. Efter en snabb koll på kartan så styrde jag mot Almunge och Gottröra. Sen upp på 77:an mot Rimbo där jag stannade för lunch. Av alla pizzorna på Rimbo-träffen valde jag, klart inspirerad av vinaren i ryggsäcken, en Elvis special. Den kommer jag inte köpa igen. En halvtimme och en halv pizza senare hoppade jag upp på hojen igen och styrde Meridan mot Norrtälje.

De fantastiska Roslagsvägarna slingrade sig genom bondgårdar, ängar och en och annan runsten. Dubbdäcken knastrade sövande mil efter mil samtidigt som jag trallade på Hej mitt vinterland och Gamla Nordsjön. Vägarna vid Karby och Kårsta måste upplevas. Framför allt med finhojen och 23 mm däck.

6 timmar och 13 mil senare plingar jag på hos Jonas. Viktor och Oskar hade just kommit dit. Efter en snabb rundtur i huset hoppade jag och Viktor in i Bastun med varsin iskall Estrella. Sen bjöd Jonas på den godaste chilin jag ätit. Den hade kokat i 5 timmar. Till det drack vi Infinitus cabernet sauvignon tempranillo. Innan vi slocknade i soffan kollade vi på en av de bästa cykelfilmerna jag sett, Detour de France.

På söndan hällde jag i mig en fyrdubbel espresso och cyklade hemåt. Frukost tänkte jag äta hemma eller på cykeln. På hemvägen passade jag på att återuppleva Karbo och Kårsta. Det var lika fint på söndan också trots att det blåste och snöade. 3 timmar och 7,5 mil senare var jag hemma, hungrig som fan.

Imorse cyklade jag min hundrade mil för året.

Tack Jonas för en strålande middag och tack Roslagen för vägarna. Vi ses igen.
/Johan

Tour de Oetzi #2

Efter några intensiva veckors diskussioner om skoöverdrag, dubbdäck, balaklavas, förfrusna tår och imploderande kolfiberramar var det äntligen dags för vinterns andra Tour de Oetzi. Dan innan starten försvann kylan och den mesta av snön smälte.

Jag och Nypan möttes upp på vägen till Barkarby där starten går. På Skälbyvägen var det en bil som tyckte att det var så jobbigt att köra om 2 cyklister så han bestämde sig för att preja oss istället. Tyvärr hann jag aldrig ifatt honom. Det hade varit intressant att höra hur han tänkte eftersom vägen var helt tom.

I Barkarby stod några av de andra Oetzisarna och väntade. Några skulle ansluta utmed vägen. En hel del nya ansikten hade letat sig hit men även de gamla vanliga. Oetziklungan växer. Schture delade ut Jägermeister-halsdukar till höger och vänster och Jocke stoltserade med sin tempostrut. KalleGunnar hade åkt från Linköping för att vara med på sin fixed.

Vid första stoppet i Södertälje cyklade Bosse diesel vidare. Han äter hjärtmedicin så det är viktigt för honom att hålla sitt eget tempo. Janne kände sig krokig efter sina 2 veckor i Thailand så han vände hemåt. Vi andra tog en stående randonné-fika på Shellmacken. Sen satte vi fart mot Strängnäs. Nu var vi 22 pers. Det såg ganska mäktigt ut.

Foto: Evosmos

Klungan rullade på riktigt fint. Vi körde 2 led och tempot låg strax under 30. Vägen var blöt och skitig av smält snö. Det var lite skiftande kvalitet på kompislapparna. Jag får väl erkänna att min var i minsta laget, men det ska fixas till nästa gång. När vi närmade oss Strängnäs kunde man nästa höra hur magarna knorrade av hunger. Jag hade bara druckit en Cola och en liten bit energikaka i Södertälje så jag började bli riktigt hungrig. Det kändes som en befrielse när pizzan äntligen dansade in på bordet.

Efter lunchen dracks det som vanligt Jägermeister, tackar tackar Tillman. Jäger är verkligen perfekt för att bryta ner en pizza i magen. Man känner sig genast varm, stark och redo att köra vidare. Den trista vägen mot Enköping rullade på fint. Vi hade ett litet missöde, eller snarare två missöden. Xets kedja låg plötsligt på marken. Efter 15 minuters mekande var den lagad, för att sedan gå av igen efter 100 meter. En stund senare så var det löst.

Foto: Evosmos

Den sista milen till Enköping rullade på ännu bättre. Nu började det knorras lite om tempot bakifrån klungan. Det var många trötta ben som gärna ville komma hem nu. Själv kände jag mig fräsch. Men jag började bli riktigt ölsugen. Och sugen på fincykeln med 23 mm-däck. Några mil senare syntes den härligt upplysta Shellmacken i horisonten. Jag låg lite inklämd i klungan så jag bad Staffan flytta lite på sig, sen satte jag händerna i bocken och la in en långspurt. Jag gick förbi Vic med bra fart och fortsatte med ansiktet så nära styret jag kunde. Strax innan bron blev jag kränkt av Staffan, och sen nån mer. Det finns egentligen inget att spurta om just här men det är väldigt svårt att låta bli.

Stående randonné-fika på Shell i Bålsta. Nu började rundan ta ut sin rätt på flera av Oetzisarna. Skitiga och trötta mumsade vi i oss bullar och kaffe, sen klädde vi på oss igen och stack ut för den sista repan mot Barkarby. Xet och Cameleonte tog tåget istället. Xets kedja började ge upp igen så för att slippa bli stående i mörkret fick åkte han hem istället, hans tjej Jenny trampade vidare med oss. Hon var riktigt stark och pinnade på bra. De sista backarna plågade musten ur de tröttaste. Världens bästa cyklist (jag) tog den sista skyltspurten på den mest prestigefyllda skylten ”Barkarby”. Sorry Markus, du får ta i lite mer nästa gång.

På Lilla Barkarby satt Skogling, Mattel, Patrik b och Johan A och väntade. Den första klunken Bel Pils satt som en smäck. Sen var after-biken igång. Det var en riktigt skön syn med alla skitiga och slitna gubbar i underställströjor som hällde i sig belgisk öl och snackade cykel. Precis så som det ska vara.

Foto: Skogling

Tack alla som hängde med och gjorde den här dagen till en av vinterns bästa cykeldagar.

Tråden på Happy

/Johan

Det rullar på.

Än så länge har cyklingen rullat på fint. Det var skönt att komma tillbaka till jobbpendlarrutinen igen. Jag känner mig grymt motiverad och börjar verkligen längta efter långa sommarrundor. Men just nu får man hacka i sig kylan och klä sig som en eskimå varje morgon och kväll.

För att få lite mer cykling så klämde jag i måndags in en runda på 45 km efter jobbet och igår körde jag en timme på trainern, utöver pendlingen. Det blir ca 3 timmar cykling om dan. Det funkar bra så det ska jag fortsätta med. När jag känner mig piggare på morgnarna får det bli en extrasväng innan jobbet också.

Just nu snöar det utanför kontoret så det ska bli härligt att få det i fejan på hemvägen. Ikväll blir det en timme på trainern, vila på fredag och på lördag är det dags för Oetzi igen. Härligt härligt.

Bilderna är tagna med en värstingkamera, av en proffsfotograf.

/Johan

Kallt men mulligt.

Nu är det nya året några dar gammalt. Det är dags att bränna bort julmaten och skumpan från nyårskvällen. Det är också dags att börja beta av de där 1000 milen innan juli som jag skrävlade om. Julveckan tillbringades i Idre med Lindas familj. Där bytte jag cykeln mot längdskidor. Att man kunde få så ont i kroppen av att åka skidor...

Men nu var det alltså dags att sätta igång med cyklingen för 2009. Det började lite halvknackigt på nyårsdan när jag och Nypan skulle ut på en sväng. Efter 1 mil lossnade min spd-kloss så det var bara att vända hemåt. Dan efter gjorde vi ett nytt försök, som gick bättre. Vi tog den vanliga 5-milssvängen till Lilla Paris (Bro) och tillbaka. Det var grymt skönt att få sträcka ut på vägarna igen. Vi snackade om året som gått och vad vi skulle hitta på för kuligheter det kommande året.

Imorse när jag stack ut var det -14 grader. Det fick bli dubbla skoöverdrag, dubbla långkallingar och dubbla underställströjor. För att slippa klura på vägval så tog jag samma sväng till Bro. Kroppen kändes fet och trött.

Jag tänkte jag skulle testa att köra med Camel baken under reflexvästenen för Tour de Oetzi nästa helg . Redan efter nån mil hade munstycket frusit. Då fick jag ha den under jackan och dra ut munstycket genom bröstfickan istället. Det hade jag redan testat för två år sen så jag visste att det skulle funka.

Vid golfbanan efter Bro vände jag och fick solen i ansiktet. Det var fortfarande kallt som fan men riktigt läckert med solen som strålade i ansiktet. Nu hade benen vaknat till och jag kände äntligen igen mig själv. Efter 50 km kändes tårna som frusna fiskpinnar. När jag kom hem tog det nån timme innan jag kände tårna igen.

Innan middan körde jag en timme intervaller på trainern för att verkligen sparka igång det nya året. Sen drack jag vin. Imorgon är det dags att cykla till jobbet igen. Nu börjar det nya året.

/Johan