Tour de Oetzi #2

Efter några intensiva veckors diskussioner om skoöverdrag, dubbdäck, balaklavas, förfrusna tår och imploderande kolfiberramar var det äntligen dags för vinterns andra Tour de Oetzi. Dan innan starten försvann kylan och den mesta av snön smälte.

Jag och Nypan möttes upp på vägen till Barkarby där starten går. På Skälbyvägen var det en bil som tyckte att det var så jobbigt att köra om 2 cyklister så han bestämde sig för att preja oss istället. Tyvärr hann jag aldrig ifatt honom. Det hade varit intressant att höra hur han tänkte eftersom vägen var helt tom.

I Barkarby stod några av de andra Oetzisarna och väntade. Några skulle ansluta utmed vägen. En hel del nya ansikten hade letat sig hit men även de gamla vanliga. Oetziklungan växer. Schture delade ut Jägermeister-halsdukar till höger och vänster och Jocke stoltserade med sin tempostrut. KalleGunnar hade åkt från Linköping för att vara med på sin fixed.

Vid första stoppet i Södertälje cyklade Bosse diesel vidare. Han äter hjärtmedicin så det är viktigt för honom att hålla sitt eget tempo. Janne kände sig krokig efter sina 2 veckor i Thailand så han vände hemåt. Vi andra tog en stående randonné-fika på Shellmacken. Sen satte vi fart mot Strängnäs. Nu var vi 22 pers. Det såg ganska mäktigt ut.

Foto: Evosmos

Klungan rullade på riktigt fint. Vi körde 2 led och tempot låg strax under 30. Vägen var blöt och skitig av smält snö. Det var lite skiftande kvalitet på kompislapparna. Jag får väl erkänna att min var i minsta laget, men det ska fixas till nästa gång. När vi närmade oss Strängnäs kunde man nästa höra hur magarna knorrade av hunger. Jag hade bara druckit en Cola och en liten bit energikaka i Södertälje så jag började bli riktigt hungrig. Det kändes som en befrielse när pizzan äntligen dansade in på bordet.

Efter lunchen dracks det som vanligt Jägermeister, tackar tackar Tillman. Jäger är verkligen perfekt för att bryta ner en pizza i magen. Man känner sig genast varm, stark och redo att köra vidare. Den trista vägen mot Enköping rullade på fint. Vi hade ett litet missöde, eller snarare två missöden. Xets kedja låg plötsligt på marken. Efter 15 minuters mekande var den lagad, för att sedan gå av igen efter 100 meter. En stund senare så var det löst.

Foto: Evosmos

Den sista milen till Enköping rullade på ännu bättre. Nu började det knorras lite om tempot bakifrån klungan. Det var många trötta ben som gärna ville komma hem nu. Själv kände jag mig fräsch. Men jag började bli riktigt ölsugen. Och sugen på fincykeln med 23 mm-däck. Några mil senare syntes den härligt upplysta Shellmacken i horisonten. Jag låg lite inklämd i klungan så jag bad Staffan flytta lite på sig, sen satte jag händerna i bocken och la in en långspurt. Jag gick förbi Vic med bra fart och fortsatte med ansiktet så nära styret jag kunde. Strax innan bron blev jag kränkt av Staffan, och sen nån mer. Det finns egentligen inget att spurta om just här men det är väldigt svårt att låta bli.

Stående randonné-fika på Shell i Bålsta. Nu började rundan ta ut sin rätt på flera av Oetzisarna. Skitiga och trötta mumsade vi i oss bullar och kaffe, sen klädde vi på oss igen och stack ut för den sista repan mot Barkarby. Xet och Cameleonte tog tåget istället. Xets kedja började ge upp igen så för att slippa bli stående i mörkret fick åkte han hem istället, hans tjej Jenny trampade vidare med oss. Hon var riktigt stark och pinnade på bra. De sista backarna plågade musten ur de tröttaste. Världens bästa cyklist (jag) tog den sista skyltspurten på den mest prestigefyllda skylten ”Barkarby”. Sorry Markus, du får ta i lite mer nästa gång.

På Lilla Barkarby satt Skogling, Mattel, Patrik b och Johan A och väntade. Den första klunken Bel Pils satt som en smäck. Sen var after-biken igång. Det var en riktigt skön syn med alla skitiga och slitna gubbar i underställströjor som hällde i sig belgisk öl och snackade cykel. Precis så som det ska vara.

Foto: Skogling

Tack alla som hängde med och gjorde den här dagen till en av vinterns bästa cykeldagar.

Tråden på Happy

/Johan