Nu är våren här! Cykingen går bra och jag passerade 400 mil igår.
/Johan
Nysopat på Ekerö!
Nysopade cykelvägar är ett härligt vårtecken. Imorse när jag tog en liten sväng ut på Ekerö för att reta upp Ekerö-bilisterna så mötte jag en gul sopbil precis när jag kom ut från FRA-vägen vid golfbanan. Hela vägen från Golfbanan till Ekerö-centrum var sopad. Vägen från Centrum till Skå hade de inte börjat med än, men den är nog klar ikväll.
Nu är våren här! Cykingen går bra och jag passerade 400 mil igår.
/Johan
Nu är våren här! Cykingen går bra och jag passerade 400 mil igår.
/Johan
Tidig måndag.
Anfall är bästa försvar sägs det. Imorse studsade jag upp 04:45 för att möta arbetsveckan med en härlig morgoncykling. Ekerö ligger bra till för en liten omväg. -2,5 grader ute. Nyoljad kedja på Pedal Forcen. Dator, matlåda och nystruken skjorta i ryggsäcken.
Ingen frukost, däremot lite sportdricka i flaskan. Det är ett litet tips för att testa sportdrickor eller energi-gel inför långrundor. Kör på tom mage och ät bara de produkterna som ska testas. Ger det nån energi? Hur känns de i magen? Smakar de gott? I det här fallet funkade grejerna kalas.
Ekerö kommun tyckte inte att det räckte med 1 centimeter grus på cykelvägarna så de hade kört ett varv till med grusbilen. Nu är det så grusigt så det borde räcka till nästa vinter. Eller så är det en strategi för att få bort alla Vätternrundacyklister. De som stör så otroligt mycket genom att ha fräckheten att cykla på vägarna ute på Färingsö.
Vid Skå såg jag en bil som hade kört in i en telefonstolpe. Jag frågade om de behövde hjälp, men de svarade att det var ok. Skönt att ingen var skadad, men bilen hamnar nog på skroten idag. Strax efter mötte jag en bil som tyckte att 150 var lagom för de slingriga vägarna. Undrar om han fick sig en tankeställare när han såg den krockade bilen. Tror inte det..
Fick en fin soluppgång i ansiktet när jag vände ute vid Svartsjö slott. Slänger in lite stämingsfulla proffsbilder så ni slipper läsa alla jobbiga ord ovanför.
/Johan
Ingen frukost, däremot lite sportdricka i flaskan. Det är ett litet tips för att testa sportdrickor eller energi-gel inför långrundor. Kör på tom mage och ät bara de produkterna som ska testas. Ger det nån energi? Hur känns de i magen? Smakar de gott? I det här fallet funkade grejerna kalas.
Ekerö kommun tyckte inte att det räckte med 1 centimeter grus på cykelvägarna så de hade kört ett varv till med grusbilen. Nu är det så grusigt så det borde räcka till nästa vinter. Eller så är det en strategi för att få bort alla Vätternrundacyklister. De som stör så otroligt mycket genom att ha fräckheten att cykla på vägarna ute på Färingsö.
Vid Skå såg jag en bil som hade kört in i en telefonstolpe. Jag frågade om de behövde hjälp, men de svarade att det var ok. Skönt att ingen var skadad, men bilen hamnar nog på skroten idag. Strax efter mötte jag en bil som tyckte att 150 var lagom för de slingriga vägarna. Undrar om han fick sig en tankeställare när han såg den krockade bilen. Tror inte det..
Fick en fin soluppgång i ansiktet när jag vände ute vid Svartsjö slott. Slänger in lite stämingsfulla proffsbilder så ni slipper läsa alla jobbiga ord ovanför.
Efter 70 km och 2,5 timme var jag tillbaka till jobbet. En ny vecka med nya spännande utmaningar väntar. Nya sköna problem problem som får tinningarna att implodera.
/Johan
Solo i Roslagen.
Imrose pep klockan först 04:00, men det struntade jag i, sen pep den 06:00 och då skärpte jag till mig och gjorde mig redo för lite härlig morgoncykling. Utan frukost, men med en jordnötsmörsmacka i fickan drog jag ut mot Upplands Väsby. Det var konstigt tyst och ensamt ute. De enda levande jag stötte på var ett tidningsbud som körde sin runda. Det var då det slog mig, det har ju gått över till sommartid. Klockan på min mobil hade ställt om sig automatiskt så klockan var egentligen strax efter 05. Inte så konstigt att jag var så trött första gången klockan ringde..
Efter Upplands Väsby börjar de riktigt fina vägarna. Hit skulle jag nästan kunna flytta bara för Roslagsvägarna. Men ändå inte. Dimman låg tät över vägen och förstärkte overklighetskänslan. Jag testade lite nya vägar kring Kårsta. De var precis lika mulliga som alla andra vägarna i området. På hemvägen börade det ljusna och några fler bilar hade hittat ut.
Efter 11,5 mil och 4 timmar kom jag hem till en jätteglad Viktor som berättade att mamma lagade tårta. Om två timmar ska vi se hur Lindas första hemgjorda prinsesstårta smakar. Om en timme kommer Lindas släkt på födelsedagsfika för Viktor. Den här söndan har börjat rätt bra än så länge. Nu mot espressomaskinen.
Här kommer lite proffsiga bilder från min mulliga morgon. Jag avslutar med en actionspäckad film också. Håll till godo.
/Johan
Efter Upplands Väsby börjar de riktigt fina vägarna. Hit skulle jag nästan kunna flytta bara för Roslagsvägarna. Men ändå inte. Dimman låg tät över vägen och förstärkte overklighetskänslan. Jag testade lite nya vägar kring Kårsta. De var precis lika mulliga som alla andra vägarna i området. På hemvägen börade det ljusna och några fler bilar hade hittat ut.
Efter 11,5 mil och 4 timmar kom jag hem till en jätteglad Viktor som berättade att mamma lagade tårta. Om två timmar ska vi se hur Lindas första hemgjorda prinsesstårta smakar. Om en timme kommer Lindas släkt på födelsedagsfika för Viktor. Den här söndan har börjat rätt bra än så länge. Nu mot espressomaskinen.
Här kommer lite proffsiga bilder från min mulliga morgon. Jag avslutar med en actionspäckad film också. Håll till godo.
/Johan
Morgoncykling på Ekerö.
03:50 pep klockan och jag studsade upp som en brandsoldat, bredde en jordnötssmörsmacka med sylt, hoppade i cykelkläderna och spann iväg på pendlarMeridan. Tempen låg på -10.
Det var mörkt, kallt och folktomt på gatorna genom Backlura och förbi Hässelby. Hjärnan är lite rolig vid den här tiden. Tankarna fladdrade runt bland gamla minnen och saker jag skulle vilja göra. Ögonen tårades av kyla och sömn. Jag tänkte på Mallorcacykling och gott vin, snygga städer och Viktors (min son) roliga kommentarer.
Vid Vällingby mötte jag en ambulans med blåljusen på och körandes i full fart mot nån stackare i Västerort. Då kom jag att tänka på en natt för 7 år sen när min mamma ringde och sa att pappa hade dött. En cancerknöl i hjärnan såg till att han inte blev mer än 58 år. Jag skänkte honom en tanke och cyklade vidare mot Ekerö.
Originaldäcken till Meridan är verkligen sega. Men sega däck ger starka ben. Motståndet är samma som med dubbdäcken, men man slipper knattret. Utmed staketet vid FRA gick en väktare en rond med sin hund, det såg rätt mulligt ut. Vid Ekerö-centrum åt jag hälften av mackan och konstaterade att slangen till camelbaken hade frusit. Jag hade lyckats få i mig en deciliter i alla fall.
Vägarna var torra och grå. Nu började solen gå upp också. Det såg ut som att det brann i horisonten. Jag trampade och njöt av skådespelet, men jag hade ryggen emot så jag var tvungen att vrida på mig för att se helt. Ute vid Kungsberga vänder man tillbaka så där fick jag dagens första solstrålar rakt i ansiktet. Wow.
När jag kom tillbaka till Ekerö-centrum hade jag lyckats tina upp slangen till Camel bakan. Det firade jag med resten av mackan och några klunkar vatten. På Drottningholmsbron morsade jag på min granne Magnus som var på väg ut till sitt jobb på Ekerö.
Efter nästan 4 timmar satt det fint med en recovery i omklädningsrummet. Jag stog några minuter extra i duschen för att få tillbaka känseln i fötterna. Jag hade nog dragit åt skorna lite för hårt så tårna höll på att krackelera av kylan, trots vinterskor och överdrag.
Våren är på gång!
/Johan
Det var mörkt, kallt och folktomt på gatorna genom Backlura och förbi Hässelby. Hjärnan är lite rolig vid den här tiden. Tankarna fladdrade runt bland gamla minnen och saker jag skulle vilja göra. Ögonen tårades av kyla och sömn. Jag tänkte på Mallorcacykling och gott vin, snygga städer och Viktors (min son) roliga kommentarer.
Vid Vällingby mötte jag en ambulans med blåljusen på och körandes i full fart mot nån stackare i Västerort. Då kom jag att tänka på en natt för 7 år sen när min mamma ringde och sa att pappa hade dött. En cancerknöl i hjärnan såg till att han inte blev mer än 58 år. Jag skänkte honom en tanke och cyklade vidare mot Ekerö.
Originaldäcken till Meridan är verkligen sega. Men sega däck ger starka ben. Motståndet är samma som med dubbdäcken, men man slipper knattret. Utmed staketet vid FRA gick en väktare en rond med sin hund, det såg rätt mulligt ut. Vid Ekerö-centrum åt jag hälften av mackan och konstaterade att slangen till camelbaken hade frusit. Jag hade lyckats få i mig en deciliter i alla fall.
Vägarna var torra och grå. Nu började solen gå upp också. Det såg ut som att det brann i horisonten. Jag trampade och njöt av skådespelet, men jag hade ryggen emot så jag var tvungen att vrida på mig för att se helt. Ute vid Kungsberga vänder man tillbaka så där fick jag dagens första solstrålar rakt i ansiktet. Wow.
När jag kom tillbaka till Ekerö-centrum hade jag lyckats tina upp slangen till Camel bakan. Det firade jag med resten av mackan och några klunkar vatten. På Drottningholmsbron morsade jag på min granne Magnus som var på väg ut till sitt jobb på Ekerö.
Efter nästan 4 timmar satt det fint med en recovery i omklädningsrummet. Jag stog några minuter extra i duschen för att få tillbaka känseln i fötterna. Jag hade nog dragit åt skorna lite för hårt så tårna höll på att krackelera av kylan, trots vinterskor och överdrag.
Våren är på gång!
/Johan
Mälaren runt, 34 mil.
Lagom till räserpremiären i Stockholm hade vi planerat in en 34-mils Mälarrunda. Den sista veckan har vintern försvunnit och vägarna har nästan torkat upp helt. I lördags var vi 13 gubbar som stack ut för att hälsa våren välkommen. Mälardalen visade upp sin bästa sida och vi fick äntligen sträcka ut på landsvägarna utan dubbdäck.
Mälaren runt, målning av Erik Hallström.
05:40 hoppade jag upp på cykeln och trampade till Barkarby där jag skulle möta några av de som skulle med och cykla Mälaren Runt. Vi skulle plocka upp två andra gäng utmed vägen, så 06:10 rullade vi iväg. Senare på dagen skulle vi också möta upp vårt supportteam från Köping/Västerås. ”Baggy”, ”Kupa” och ”köpingsfredrik” hade fixat bullar och fika. Sånt här händer bara på Happy.
Gäng nummer två anslöt vid Tranebergsbron och det sista gänget anslöt vid Hornstull. Nu var hela gänget samlat och vi cyklade vidare mot de södra förorterna. Det dröjde inte länge innan det spurtades på skyltar. Vi hade lätt kantvind/motvind och det såg ut att bli motvind hela vägen till Köping. Men med en klunga på 13 man så kan man lätt bädda in sig och gömma sig för vinden.
Danne i sin kycklinggula tröja visar var vinden kommer från.
När vi rullade in på Shellmacken i Södertälje för dagens första fika så möttes vi av en ståljalusi, som tur var så hade OK-macken redan öppnat så vi fick ta vår fika där istället. Nu konstaterade Toni att hans Campa Record-växelreglage hade gått av. Efter lite fixande så lade han kedjan på en av mittenväxlarna och konstaterade att han fick nöja sig med 2 växlar de sista 30 milen. Området kring macken var fortfarande brandhärjat sen nån puckogrupp hade fått för sig att bränna ner alla matbutikerna i närheten.
I bakgrunden syns en av de nerbrända butikerna.
Två växlar fick räcka för Toni.
En fördel med att starta tidigt är att man kommer ut från stan innan alla andra vaknar. Södertälje var nästan folktomt och vi kunde därför smita förbi utan att behöva trängas med bilar och bussar. Vägarna mot Mariefred rullade på och skyltspurtarna avlöste varandra. Bjorre visade var skåpet skulle stå och stack iväg i eget tempo. Var inte han frirajdare?
Sista fikat med gänget.
I Strängnäs åt vi lunch och därefter vinkade vi hejdå till småkillarna som skulle köra juniorrundan via Enköping och hem. (Den vanliga Oetzirundan.) Efter Strängnäs blir vägarna så där smala och kurviga som man vill ha dem. Nu var vi 9 i klungan och tempot var fint. Nästa stopp var Köping, men först skulle vi hitta vägen genom Eskilstuna. Strax efter Eskilstuna mötte vi en blå Ford med Köpingsgänget i. Genom passagerarfönstret fick jag vägbeskrivning hem till Baggy, men mitt i beskrivningen fick jag syn på en blå-skylt som jag var tvungen att ta.
Skumt ställe att bygga en skidlift på..
Nån mil efter Köping när vi trodde att vi hade missat fikagänget såg vi äntligen 3 knallgula cykeljackor som vinkade åt oss, men först möttes vi av en riktigt härlig burn out. Det var byns lokala förmågor som testade greppet på sin Volvo så gummit rök. På Baggys veranda stod bullar, muffins, kakor, Cola, bananer och kaffe, vi slog oss glatt ner. Vilken service! Med 20 mil i benen satt det som en smäck.
Fika på Baggys veranda.
Efter fikat fortsatte vi mot Västerås, men nu förstärkta med Köping/Västerås-trion. De härligt slingrande vägarna fortsatte tills de fula tornen i Västerås uppenbarade sig. Vinden hade på nåt sätt vänt så nu hade vi motvind igen. För att krydda till det lite bjöd Västerås även på regn. Skulle det regna hela vägen hem nu? Efter ett efterlängtat stopp på Max tackade Köping/västerås-trion för sig och cyklade hemåt. Vi andra cyklade också hemåt, men åt andra hållet. Istället för att köra survägen förbi Hummelsta så körde vi som vi gjorde på Fredrikshofs runda, ut på vischan på de smala superhärliga vägarna.
Lunch i Västerås. Kupa fotade.
Schture började få lite problem att hänga med i backarna, eller rättare sagt, han hade haft problem med det de sista 10 milen. Men han har ett av nordens tjockaste pannben så han kämpade vidare och hängde på riktigt bra ändå. Vi trampade på som vanligt och rullade en kort stund på backkrönen så alla hängde med. Vid Skolsta tog vi ett kort pisstopp och fixade med reflexvästar och lampor. Nu var det 2 mil motvind kvar till Shell i Bålsta.
I mörkret kan ingen höra dig gnälla
Efter Bålstafikat började vi känna lukten av Bel Pils. Vi fortsatte i mörkret och klungan höll ihop fint. De sista backarna kändes inte så jobbiga som jag hade räknat med och snart var det dags att göra upp om Barkarby-skylten. Rundans finaste och mest prestigefulla skylt. Jag låg längst fram vid korsningen och forstod att jag var tvungen att dra igång spurten, annars skulle det vara kört. Sagt och gjort, jag satsade allt och jag såg Vic i ögonvrån men höll täten ändå. Jag är precis som Cavendish. Jag hade fixat både Cipressa och Poggio, sen ställde jag av klungan i spurten.
Bel Pils, worth waiting for.
Tack för en superhärlig räserpremiär!
/Johan
Våren är här!
Äntligen har våren kommit! Igår premiärcyklade jag Pedal Forcen till jobbet. 25 mm-däck rullar liite lättare och roligare än dubbisarna. På de ställena jag tidigare slitit för att komma upp i 25 låg jag nu enkelt i 30+. Det regnade på morgonen så jag blev ordentligt skitig och blöt. Som lök på laxen hade nån stängt av torkskåpet en timme efter jag lämnat det så jag fick glatt hoppa i fuktiga cykelkläder och dyngsura skor för hemresan.
På hemresan lös det härlig eftermiddagssol i ansiktet så de blöta skorna glömdes bort ganska snabbt. Det var svårt att hålla sig från att sprinta upp för varje backe även om ryggsäcken med datorn gjorde sitt bästa för att påminna mig om mitt begynnande ryggskott.
Efter 18 km sladdade jag in på LB och beställde en Bel Pils. Nån minut senare kom Toni och strax därefter kom resten av gänget. Vi skulle planera lite cyklingar för våren och sommaren, bland annat Flandern runt (som jag inte ska köra) och 100-milaren. Nu blev det inte så jättemycket planerat utan mer cykelsnack och nån öl mer än jag tänkt. Framför allt den sista Rochefort 10:an som Ari dansade in med.
Idag skiner solen och jag vill bara sticka ut på hojen. Våren är här!
Tack för igår.
/Johan
På hemresan lös det härlig eftermiddagssol i ansiktet så de blöta skorna glömdes bort ganska snabbt. Det var svårt att hålla sig från att sprinta upp för varje backe även om ryggsäcken med datorn gjorde sitt bästa för att påminna mig om mitt begynnande ryggskott.
Efter 18 km sladdade jag in på LB och beställde en Bel Pils. Nån minut senare kom Toni och strax därefter kom resten av gänget. Vi skulle planera lite cyklingar för våren och sommaren, bland annat Flandern runt (som jag inte ska köra) och 100-milaren. Nu blev det inte så jättemycket planerat utan mer cykelsnack och nån öl mer än jag tänkt. Framför allt den sista Rochefort 10:an som Ari dansade in med.
Idag skiner solen och jag vill bara sticka ut på hojen. Våren är här!
Tack för igår.
/Johan
Tillbaka till verkligheten.
Jaha, då var man tillbaka till verkligheten igen. Dammade av pendlarcrossen igår och tog en sväng med Nypan. Jösses vad trögt det var med dubbdäck. Konstigt att man kan glömma sånt så fort. Efter ett tag var jag dock tillbaka i gamla gängor och trampade på som vanligt. Jag och Nypan hade inte snackat på en vecka så vi hade en hel del att gå igenom.
Nypan hade startat tidigare så han vände för att möta mig så han fick några mil extra i benen. Lyllo honom. Vi körde svängen förbi Bro och vidare till Bålsta där vi svängde upp höger mot industriområdet. Där fortsatte vi över E18 och genom skogen. Sen fortsatte vi på Hovfets tempobana till kungsängen och hem igen.
En sak jag tänkte på igår, var vilken skillnad det är i trafiken här hemma mot på Canarias. Där visar bilisterna hänsyn mot cyklister, man är en del av trafiken och man ses som ett fordon. Igår var det en kille som visade sitt missnöje med att vi cyklade på en tom 70-väg genom att blåsa förbi mig i 100 blås 10 cm från styret. Man undrar lite hur han tänkte. Jag undrar vad han hade haft för ursäkt om jag vinglat till och hamnat i grillen på hans bil.
Annars var det skönt att vara tillbaka till verkligheten. Solen sken och man kände verkligen hur våren var på gång. Vägarna börjar torka nu och snart kan man plocka fram räsern. Jag ser verkligen fram mot sommaren. Det kommer bli en riktigt bra cykelsommar. Men först ska vi köra årets första riktiga Mälaren runt. Håller tummarna för att det håller sig snöfritt till dess.
Nypan hade startat tidigare så han vände för att möta mig så han fick några mil extra i benen. Lyllo honom. Vi körde svängen förbi Bro och vidare till Bålsta där vi svängde upp höger mot industriområdet. Där fortsatte vi över E18 och genom skogen. Sen fortsatte vi på Hovfets tempobana till kungsängen och hem igen.
En sak jag tänkte på igår, var vilken skillnad det är i trafiken här hemma mot på Canarias. Där visar bilisterna hänsyn mot cyklister, man är en del av trafiken och man ses som ett fordon. Igår var det en kille som visade sitt missnöje med att vi cyklade på en tom 70-väg genom att blåsa förbi mig i 100 blås 10 cm från styret. Man undrar lite hur han tänkte. Jag undrar vad han hade haft för ursäkt om jag vinglat till och hamnat i grillen på hans bil.
Annars var det skönt att vara tillbaka till verkligheten. Solen sken och man kände verkligen hur våren var på gång. Vägarna börjar torka nu och snart kan man plocka fram räsern. Jag ser verkligen fram mot sommaren. Det kommer bli en riktigt bra cykelsommar. Men först ska vi köra årets första riktiga Mälaren runt. Håller tummarna för att det håller sig snöfritt till dess.
/Johan
Gran Canarias
Igår kom jag hem från en veckas all inclusive på Gran Canaria med familjen och ett gäng polare, som inte cyklar. Vi körde samma koncept som året innan. Ungarna busade runt vid poolen medan vi tittade på och drack öl. Vi var 27 pers i vårt gäng så det fanns alltid nån att surra med. Jag får lite panik på såna här ställen där allt ska vara så tillrättalagt och överdrivet familjevänligt. Men efter några öl så kändes det oftast bättre. Hotellet låg precis vid stranden vid Bahia Feliz, ca 1 mil från Playa Ingles.
Men cyklingen då? Jo jag hann med 3 rundor under veckan. Jag hade gärna cyklat mer, men det var ju ändå en familjeresa. På måndagen tog jag en taxi in till Free-Motion där jag hade bokat en Cannondale System six. Hojen var riktigt fin med Ultegra SL, Mavic ksyrium equipe-hjul och FSA slk-light bb30-vevparti.
Sen svängde jag ner mot Santa Lucia och cyklade utmed bergsvägen mot Sardina. Utsikten var fantastisk och vägarna var riktigt läckra. De sista 15 kilometrarna till Bahia Feliz gick undan ordentligt. Jag hade lätt medvind och låg 50 och 60 hela vägen hem. Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att cykla snabbt. Rundan blev ca 71 km och 1285 höjdmeter.
Dan efter cyklade jag tillbaka upp mot Sardina och upp till Santa Lucia, sen fortsatte jag uppåt mot San Bartholome för att komma runt berget till Pico de las Nieves, öns högsta berg på 1900 meter. När jag kom upp på toppen var jag riktigt krokig i benen. Den sista biten var lutningen bitvis 15%. Sen rullade jag neråt mot Ingenio. Här var utsikten helt vansinnig. Jag var på ca 1000 meters höjd och kunde se ner till kusten och de små byarna. Det här var en av mina bästa cykeldagar nånsin. Den absolut bästa är nog vår första kustrunda på Mallis 2007. 110 km och 2140 höjdmeter blev dagens runda.
Sista dan tog jag en sväng ner mot Arguineguin och upp mot Soria. Från Soria hittade jag en liten svinbrant väg över berget till Pico de la Cruz. Där vände jag för att hinna tillbaka till Playa Ingles där Linda väntade. Tanken var att jag skulle köra runt berget till San Bartholomé för att träffa Fredrik som var där på träningsläger men det skulle ha tagit för lång tid. 87 km och 1400 höjdmeter blev dagens runda. Sen lämnade jag tillbaka cykeln och svalkade av mig med ett dopp i havet och en stor öl.
Allt som allt blev det en riktigt bra vecka med mycket öl, kul sällskap och 3 bra cykelrundor. Det är mycket möjligt att det blir en cykelresa till Gran Canaria nästa vår. Jag kan verkligen rekommendera Free-Motion om ni ska hyra cykel. De är riktigt seriösa.
Hola!
/Johan
Men cyklingen då? Jo jag hann med 3 rundor under veckan. Jag hade gärna cyklat mer, men det var ju ändå en familjeresa. På måndagen tog jag en taxi in till Free-Motion där jag hade bokat en Cannondale System six. Hojen var riktigt fin med Ultegra SL, Mavic ksyrium equipe-hjul och FSA slk-light bb30-vevparti.
Efter att jag monterat mina Kéo-pedaler och satt fast min Polar CS 600 så gav jag mig iväg mot bergen. Jag tog vägen upp mot Arteara och Fátaga. På kartan ser den ganska platt och fin ut, men inte i verkligheten. Så fort jag korsat motorvägen så började stigningen. Tur att jag gillar berg. Det var varmt och vindstilla så svetten droppade ner på cykeln. Cykeln kändes lätt och snabb, jag med.
Sen svängde jag ner mot Santa Lucia och cyklade utmed bergsvägen mot Sardina. Utsikten var fantastisk och vägarna var riktigt läckra. De sista 15 kilometrarna till Bahia Feliz gick undan ordentligt. Jag hade lätt medvind och låg 50 och 60 hela vägen hem. Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att cykla snabbt. Rundan blev ca 71 km och 1285 höjdmeter.
Dan efter cyklade jag tillbaka upp mot Sardina och upp till Santa Lucia, sen fortsatte jag uppåt mot San Bartholome för att komma runt berget till Pico de las Nieves, öns högsta berg på 1900 meter. När jag kom upp på toppen var jag riktigt krokig i benen. Den sista biten var lutningen bitvis 15%. Sen rullade jag neråt mot Ingenio. Här var utsikten helt vansinnig. Jag var på ca 1000 meters höjd och kunde se ner till kusten och de små byarna. Det här var en av mina bästa cykeldagar nånsin. Den absolut bästa är nog vår första kustrunda på Mallis 2007. 110 km och 2140 höjdmeter blev dagens runda.
Sista dan tog jag en sväng ner mot Arguineguin och upp mot Soria. Från Soria hittade jag en liten svinbrant väg över berget till Pico de la Cruz. Där vände jag för att hinna tillbaka till Playa Ingles där Linda väntade. Tanken var att jag skulle köra runt berget till San Bartholomé för att träffa Fredrik som var där på träningsläger men det skulle ha tagit för lång tid. 87 km och 1400 höjdmeter blev dagens runda. Sen lämnade jag tillbaka cykeln och svalkade av mig med ett dopp i havet och en stor öl.
Allt som allt blev det en riktigt bra vecka med mycket öl, kul sällskap och 3 bra cykelrundor. Det är mycket möjligt att det blir en cykelresa till Gran Canaria nästa vår. Jag kan verkligen rekommendera Free-Motion om ni ska hyra cykel. De är riktigt seriösa.
Hola!
/Johan
Snart sticker jag söderut.
Cyklingen rullar på bra. Trots den sega vintern med dubbdäck och konstant snormustach har jag hunnit med 284 mil uppdelat på 127 cykeltimmar sen nyår. Jag ligger bra till för att klara mitt mål att cykla 1000 mil innan Augusti. Om bara våren kommer snart så kommer det rulla på ännu bättre.
Jag har ju kämpat med min fetma under vintern och det slitet har äntligen gett resultat. Nu ligger jag stadigt på 66 kilo. Det har smygit fram några läckra rutor på magen och lite snygga ådror på vaderna. Jag har inte lyckats få till den där snygga frystorkade randonnélooken med tusenmila-blick, knotiga kindben och ryggkotor som putar ut från cykeltröjan än, men det kommer.
På lördag åker jag med familjen till Gran Canarias för en veckas sol, cykling och sangria. Jag kommer självklart blogga om det när jag kommer hem och lägga upp kränkande bilder på serpentincykling och öl-recovery vid poolkanten.
Jag har ju kämpat med min fetma under vintern och det slitet har äntligen gett resultat. Nu ligger jag stadigt på 66 kilo. Det har smygit fram några läckra rutor på magen och lite snygga ådror på vaderna. Jag har inte lyckats få till den där snygga frystorkade randonnélooken med tusenmila-blick, knotiga kindben och ryggkotor som putar ut från cykeltröjan än, men det kommer.
På lördag åker jag med familjen till Gran Canarias för en veckas sol, cykling och sangria. Jag kommer självklart blogga om det när jag kommer hem och lägga upp kränkande bilder på serpentincykling och öl-recovery vid poolkanten.
Vi hörs!
Mullig söderrunda med bonk.
06:00 pep klockan och jag gick upp för att olja kedjan och hälla i mig lite frukost och trä på mig 50 lager funktionskläder. Det fick bli lite extra kaffe för att få igång kroppen efter fredagens vinfrossa. Vi var hos morsan som bjöd på två flaskor Pomerol, Chateau la croix st. George och Chateau la croix de Gay. Båda från 2005. De borde nog ha fått stå till sig 10 år till för att få fram den sista snärten.
07:00 rullade jag iväg mot Hammarby Sjöstad där jag skulle möta Viktor (Vic) och Tillman, som också bloggade om rundan. Det var soligt och runt 7 minusgrader. Stockholm bjöd på fantastiska vyer när jag susade genom Gamla Stan och genom Slussen. Strålande sol och helt knäpptyst utmed kajen. Jag hade lätt medvind så jag kände mig starkare än vad jag egentligen är.
08:00 stack vår lilla trio iväg från Sjöstan och ut mot Nacka och Tyresö. Tille höll bra tempo till första skyltspurten där jag högg som en cobra och Viktor fick se sig slagen. Det var fortfarande lite trafik ute så vi cyklade på bilvägen. Cykelbanorna var pinsamt dåligt skötta så de undvek vi så mycket vi kunde.
Vägarna vid Årsta Havsbad var fantastiska. Snön gnistrade och asfalten var torr och fin. Nu började magen kurra och jag började se fram mot fikan i Rosenhill. På nåt sätt lyckades Tille bryta av sitt växelreglage för bakväxeln. Så från det fick han nöja sig med två växlar. Efter några mil på magiska vägar torskade jag skyltspurten på Rosenhillskylten till Viktor. Jag ville lite för mycket så min pedal klickade ur. Det som skulle bli min cykelkarriärs största seger...
Efter en köttbullemacka, Coca Cola och kaffe stack vi vidare i motvinden. Efter nån mil mötte vi ett stor klunga cyklister som leddes av Kaj Superape. Det såg ut att gå undan ordentligt i medvinden. Vi stretade vidare mot Södertälje och Bornsjön. Rundan förbi Bornsjön var riktigt läcker. Backig och kurvig. Den här sträckan skulle vara kul med räsercykel och pigga ben.
De sista milen in mot stan rullade på fint och solen gick i moln. Vic skulle guida oss till färjan i Slagsta så jag och Tille kunde ta vägen över Ekerö hem. Trots att han var tvärsäker på vägen så lyckades han ändå leda oss åt fel håll. Han skulle nog behövt min karta ändå. Så vi fick köra vägen förbi Kungens Kurva istället. I Hornstull tackade Viktor för sig och cyklade hemåt.
När jag vinkade hejdå till Tille efter Västerbron tog helt plötsligt benen slut. Hela kroppen strejkade och ville bara lägga av. Nu hade jag 2 mil motvind kvar. Som lite extra lök på laxen började det snöa också. Tranebergsbron kändes som Puig Major.
Efter 16 mil och 7 timmar staplade jag in i värmen. Helt slut. Efter en snabb recovery-drink bäddade jag ner mig i sängen. Jag måste börja dricka mer på vinterrundorna. Det var antagligen vätskebrist som gjorde att jag kroknade. Konstigt nog blev jag glad att jag bonkade. Det är bra för psyket att göra det lite då och då.
Tack för en strålande runda!
(De snygga bilderna har Viktor tagit)
/Johan
07:00 rullade jag iväg mot Hammarby Sjöstad där jag skulle möta Viktor (Vic) och Tillman, som också bloggade om rundan. Det var soligt och runt 7 minusgrader. Stockholm bjöd på fantastiska vyer när jag susade genom Gamla Stan och genom Slussen. Strålande sol och helt knäpptyst utmed kajen. Jag hade lätt medvind så jag kände mig starkare än vad jag egentligen är.
Snöfria vägar. Snart kan man slänga dubbdäcken.
08:00 stack vår lilla trio iväg från Sjöstan och ut mot Nacka och Tyresö. Tille höll bra tempo till första skyltspurten där jag högg som en cobra och Viktor fick se sig slagen. Det var fortfarande lite trafik ute så vi cyklade på bilvägen. Cykelbanorna var pinsamt dåligt skötta så de undvek vi så mycket vi kunde.
Tille har växlat för sista gången.
Jag hjälpte till så gott jag kunde..
Vägarna vid Årsta Havsbad var fantastiska. Snön gnistrade och asfalten var torr och fin. Nu började magen kurra och jag började se fram mot fikan i Rosenhill. På nåt sätt lyckades Tille bryta av sitt växelreglage för bakväxeln. Så från det fick han nöja sig med två växlar. Efter några mil på magiska vägar torskade jag skyltspurten på Rosenhillskylten till Viktor. Jag ville lite för mycket så min pedal klickade ur. Det som skulle bli min cykelkarriärs största seger...
Posering vid Årsta havsbad.
Efter en köttbullemacka, Coca Cola och kaffe stack vi vidare i motvinden. Efter nån mil mötte vi ett stor klunga cyklister som leddes av Kaj Superape. Det såg ut att gå undan ordentligt i medvinden. Vi stretade vidare mot Södertälje och Bornsjön. Rundan förbi Bornsjön var riktigt läcker. Backig och kurvig. Den här sträckan skulle vara kul med räsercykel och pigga ben.
De sista milen in mot stan rullade på fint och solen gick i moln. Vic skulle guida oss till färjan i Slagsta så jag och Tille kunde ta vägen över Ekerö hem. Trots att han var tvärsäker på vägen så lyckades han ändå leda oss åt fel håll. Han skulle nog behövt min karta ändå. Så vi fick köra vägen förbi Kungens Kurva istället. I Hornstull tackade Viktor för sig och cyklade hemåt.
När jag vinkade hejdå till Tille efter Västerbron tog helt plötsligt benen slut. Hela kroppen strejkade och ville bara lägga av. Nu hade jag 2 mil motvind kvar. Som lite extra lök på laxen började det snöa också. Tranebergsbron kändes som Puig Major.
Efter 16 mil och 7 timmar staplade jag in i värmen. Helt slut. Efter en snabb recovery-drink bäddade jag ner mig i sängen. Jag måste börja dricka mer på vinterrundorna. Det var antagligen vätskebrist som gjorde att jag kroknade. Konstigt nog blev jag glad att jag bonkade. Det är bra för psyket att göra det lite då och då.
Tack för en strålande runda!
(De snygga bilderna har Viktor tagit)
/Johan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)