30 mil i Örebro.

I lördags åkte jag och Magnus Hektor till Örebro för att köra deras 30-milare. 04:30 packade vi in min cykel i magnus bil och åkte till starten. Efter 2 extremt jobbiga timmar var vi framme i Örebro och hälsades välkomna av Börje Ericzon.

Det var ca 20 man som radade upp sig utanför klubblokalen och på Börjes kommando rullade vi iväg. Vi körde i samlad grupp till den första kontrollen. De första 5 milen gick väldigt lugnt och min puls var sällan över 130. Men det var trevligt att surra lite med de andra. Allt eftersom tiden gick höjdes temperaturen. I början var det ganska kallt, men efter ett tag fick jag dra ner armvärmarna.

Efter första stämplingen i Askersund höjdes tempot en aning och gruppen delades upp. Nu var vi 7-8 pers i vår grupp. Efter några mil och några hårda förningar av Hektor var vi 4 kvar. Nån kilometer senare var vi 3. Nu hade vi två mil kvar till andra stämplingen i Hjo.



Jag, Hektor och en Örebrokille som heter Staffan hängde ihop och höll ett jämnt och fint tempo. Farten låg mellan 35 och 40 hela tiden. Vägarna var helt fantastiska. Smala slingrande vägar som man kan cykla jättefort på. Det känns alltid lite läckert att dundra in i samhällen i 45 km/h och veta att man har 20 mil kvar.



I Töreboda var det dags för lunch. Efter tips från ett lokalt fyllo hittade vi en Kina-restaurang. Varsin jättetallrik biff med bambuskott och en cola satt som en smäck. Staffan hade varit ganska krokig innan lunchen, men bambuskotten verkade göra susen för nu piggnade han till. Men istället fick Hektor ont i magen. Fast gnälliga 45-åringar är inget att bry sig om så vi höll farten och milen rullade på.

I Gullspång räknade jag lite snabbt på tiden och såg att vi hade en chans att komma in på under 10 timmar. Nu blev det också lite backigare och vägarna blev bara snyggare och snyggare. Benen kändes bra och stämningen var på topp.

Efter 31,5 mil och 9:51 ( 8:40 rulltid på 30 mil) rullade vi in till Örebro och blev mottagna av Börje. Efter en snabb dusch bjöds det kaffe och mackor. Med ett sånt här mottagande kan man inte bli annat än glad. Jag bestämde mig snabbt för att köra hela brevetserien från Örebro nästa år. Sen trillade det in glada cyklister och eftersnacket var i full gång. Om tre veckor går det en 40-milare från Örebro. Den är redan inbokad i kalendern.

Tack Örebrocyklisterna för en fantastisk dag på cykeln.
/Johan

Kränkarmåndag med bröderna Brunna.

Igår hängde jag med på bröderna BrunnaHellriders kränkarkväll. Upplägget är smått genialiskt. Man kör en 18 kilometers sträcka så fort man kan. Den som släpper bildar en egen grupp och kör vidare i sitt tempo. Gruppen återsamlas vid målgång och cyklar gemensamt till starten för nästa intervall. Temposträckan körs 3 gånger.

Det var ett helt gäng som möttes upp utanför Mc D i Brommaplan. Några bekanta ansikten och några nya. Totalt var vi ca 15 pers. Folk såg laddade ut. Pirret och kränkningen hängde i luften. Efter en lugn utrullning och uppsamling av folk rullade vi in mot starten. Magnus berättade hur det gick till och drog igång klungan, sen tog Mattias över. Efter ett tag var det min tur och jag drog upp oss strax över 50km/h. När jag efter några hundra meter släppte och gick bak i klungan såg det ordentligt splittrat ut. Sen fortsatte vi i bra tempo.

Jag hade missuppfattat upplägget så jag trodde att det var klart vid kyrkan. Då skriker nån att vi skulle vända där. Hoppsan, 8 km kvar alltså. Det var bara att spänna överläppen och köra vidare. Nu var vi 4 pers kvar tror jag. Mjölksyran sprutade och luftrören pep. Nånstans tappade vi den fjärde och nu var vi tre kvar. Det var Pilen och jag, den tredje kommer jag inte ihåg tyvärr. Efter några stentuffa kilometer såg jag äntligen det röda huset där målet är.

Efter lite ryggdunkningar och kränkta kommentarer rullade vi vidare mot starten igen. Tempot drogs igång och vi var iväg på en ny intervall. Pulsen stack iväg och benen sved. Helt fantastiskt. Farten var bra, men lite lägre än den första intervallen. Efter ett tag var vi bara 3 pers kvar. Pilen, jag och en kille jag inte kommer ihåg namnet på. Röda stugan kändes som en räddning igen.

Inför den tredje och sista rundan cyklade ett gäng hem. Färdigkränkta. Jag, Pilen, bröderna Brunna, Poqa, Toni och Vic fortsatte mot ännu en kränkning. Den här gången var tempot mer ”behagligt”. De flesta av oss var ordentligt krokiga, förutom Pilen. Han dundrade på med samma fart hela tiden. 5 kilometer innan mål vinkade Vic fram mig, han hade tappat 3-4 meter från klungan. När jag väl kommit ifatt Tonis rygg vinkade han förbi mig också, Toni var förkyld så han höll igen lite, nu fick jag jaga ifatt Pilen och Magnus som dundrade vidare. Efter några vidriga minuter var jag äntligen ifatt.

Vid det här laget var jag helt kokt. Varje förning kändes som den sista och när jag skulle in på rulle igen fick jag ställa mig upp och sprinta. Att släppa fanns inte. Jag hade bestämt mig för att hänga med till slutet. Pilen fortsatte att göra livet surt för mig. Karlen hade hur mycket krafter som helst. Magnus började också se lite krokig ut. Men vi höll oss kvar och varvade fint. Till slut såg jag den lilla röda stugan och kunde pusta ut. Sen la jag mig i gräset och flåsade. Helt kokt.

Bakom den kränkta gubben syns det röda huset som var målet.

Några minuter senare cyklade vi tillbaka mot Brommaplan och garvade åt all härlig kränkning vi utsatt oss för. Jag längtar redan till nästa måndag, då ska Pilen få för gammal ost. Men till dess lär Toni vara frisk så det kommer bli en ännu vidrigare kväll. Vidrig men härlig.

Tack för en härlig kväll.
/Johan

Det rullar på mellan födelsedagskalasen.

Den här helgen blev inte riktigt som jag planerat. I fredags natt vaknade jag 02:30 med hög puls och en massa jobbgrejer och sura tankar som snurrade runt. Men istället för att sticka ut och cykla så drog jag igång datorn och jobbade. På lunchen tog jag en 6-milarunda och mötte Ari på hemvägen. Han var på väg till Örebro.

I lördags var tanken var att jag skulle hängt med Microsoftgänget på en 25-milare. Men brorsans son Jocke hade fräckheten att fylla 16 den dan så jag fick ändra planerna. Istället blev det en blåsig och oinsprirerad 9-milsrunda runt Bålsta på morgonen.

I söndags trodde jag att vi skulle ha städdag på området så jag sopade gatan och rensade rabatter tills jag fick reda på att det var fel helg. Sen gick resten av dagen åt till två födelsedagskalas. På kvällen lyckade jag däremot klämma in en 6-milarunda till småvägarna utanför Bro. Efter det kändes det bättre. Det är en ganska perfekt kvällsrunda.



Nu har har jag nått halvvägs på mina 1000 mil innan LEL. Ikväll ska jag hänga med på BrunnaHellriders kränkarcykling på Ekerö. Har tagit med snabbcykeln till jobbet för att lindra förnedringen. Jag räknar med att somna gråtande ikväll. Men jag kommer inte ge upp utan en fight.



/Johan

Ekerörunda innan jobbet.

Kände mig trött och konstig när klockan rasslade igång vid 04:30. Låg kvar 3 minuter och tänkte efter, sen skärpte jag till mig och gick upp. Blandade sportdricka, bredde en ostmacka och klädde på mig. Sen satte jag fart mot Ekerö.


Trampade iväg i morgonkylan och tänkte på hur ljust det har blivit på mornarna. Behövde inte ens ha lampan på. Hojade förbi FRA och kände mig seg i benen. Det låg tät dimma på åkrarna. Ute vid Svartsjö ville den slöa delen av mig vända tillbaka, men det tryckte jag effektivt tillbaka och fortsatte mot Kungsberga. Nu hade benen piggnat till och jag tryckte på ordentligt i backarna.


Sen fortsatte jag mot Sånga-Säby och Stenhamra. Busshållplatserna var fulla med folk som skulle till jobbet eller skolan. Efter Ekerö centrum stod trafiken nästan still. Folk satt och glodde som nyuppdragna laxar i sina bilar. "Ni fattar inte vad ni går miste om" tänkte jag och satte händerna i bocken och susade vidare. Efter 3 timmar och 90 km slängde jag in mig själv i duschen på jobbet och tinade upp mina frysta tår.



/Johan

Solotur runt Mälaren.

Efter en hyffsad cykelvecka tog jag två vilodagar på torsdagen och fredagen. Benen var ganska sega efter ett antal morgonrundor. På fredagen var vi på Skansen och jag gick och klurade på morgondagens cykling. Från början var tanken att Nypan och jag skulle köra en sväng på lördan. Men han kände sig risig så han skulle ta en lugnare runda.

På lördagmorgonen pep klockan 06:00. Jag hoppade upp och klädde på mig cykelkläderna. Frukosten hoppade jag över för att vinna lite tid. Det var nollgradigt ute men SMHI hade lovat varmt väder på dagen, uppåt 20 grader. Det var som vanligt folktomt ute och jag susade på i bra fart genom alla rondeller och över broarna in till stan.



Södertälje låg också och sov. Jag susade förbi och vidare mot Mariefred. Tempen börade bli riktigt behaglig nu och efter Strängnäs stannade jag till i vägkanten och tog av mig skoöverdragen och bytte vintermössan mot en keps.

Milen rullade på fint och benen kändes riktigt bra. Vid Enköping vände vinden och jag fick lätt medvind. Det är alltid skönt att avsluta en runda med vind i ryggen. De sista milen rullade på lika lätt och fint som innan. Strax innan Kungsängen fick jag ett sms av min älskade sambo som skrev att det fanns kall weissbier hemma. Det gav lite extra gnista och jag sprintade upp för Dalkalrsbacken.

När jag slog mig ner och tog den första klunken på ölen så kände jag mig riktigt nöjd. Det var första gången jag kört 20 mil utan stopp, solo. När mätaren slog om till 200 km hade jag varit ute i 6:30. Jag var inte trött och jag hade lätt kunnat fortsätta några timmar till.


/Johan

Uppe med tuppen igen.

Imorse rasslade väckarklockan igång vid 03:30. Jag dansade ur sängen och ner i cykelkläderna och var utanför dörren 04:00. Tempen låg på 2,5 plusgrader. Vägen var blöt från nattens regn.

Idag skulle jag möte Bjorre i Brommaplan så jag tog finräsern för första gången i år. Zipphjulen surrade så där läckert som bara Zipphjul kan göra. Jag hade lätt medvind in till bromma den milen gick på ett nafs. Men ingen Bjorre. Efter ett tag fick jag ett sms att han försovit sig. Så jag stack iväg själv istället.



Cykelvägen efter Ekerö-centrum ut mot Skå var fortfarande osopad så jag tog bilvägen, det var ju ändå ingen trafik. Det var grymt skönt att äntligen få sprätta loss ordentligt med finhojen. Känslan, balansen, farten, allt känns bättre på den. I vintras köpte jag en ny framgaffel också. En S-Worksgaffel, den kändes både styv och bekväm. Lätt var den också, hela 300 gram lättare än originalgaffeln.



Efter Svartsjö svängde jag höger mot Kungsberga och runt den svängen tills man kommer tillbaka till kyrkan. Sen svängen förbi Sånga-Säby. Fortfarande helt folktomt. Vad gör folk på nätterna? Sover de bort värdefull cykeltid. Sickna tokstollar. Istället för att ta höger mot Stenhamra tog jag vänster, vänster tillbaka till Svartsjö. Soluppgången var lika grym som vanligt.



På hemvägen blev det plötsligt kallare. Jag frös om fingrarna och fötterna. I backarna släppte bakhjulet om jag ställde mig upp. När jag tittade efter så var det tunn is på hela vägbanan. Det var bara att hålla tungan rätt i mun och köra vidare. Precis efter Lullebyhovsbron kom jag ifatt en sopbil. Han var på väg mot Ekerö-centrum för att röja upp Skoglings favoritsträcka. Jag körde om, vinkade och gjorde tummen upp, och fortsatte på den grusiga vägen. 100 meter innan rondellen vid Tappström fick jag sjävlklart punka. Ett kort mekstopp och sen iväg.



Efter 95 kilometer och nästan 4 timmar var jag på jobbet igen. En klockren start på dagen.


/Johan