Kränkarmåndag med bröderna Brunna.

Igår hängde jag med på bröderna BrunnaHellriders kränkarkväll. Upplägget är smått genialiskt. Man kör en 18 kilometers sträcka så fort man kan. Den som släpper bildar en egen grupp och kör vidare i sitt tempo. Gruppen återsamlas vid målgång och cyklar gemensamt till starten för nästa intervall. Temposträckan körs 3 gånger.

Det var ett helt gäng som möttes upp utanför Mc D i Brommaplan. Några bekanta ansikten och några nya. Totalt var vi ca 15 pers. Folk såg laddade ut. Pirret och kränkningen hängde i luften. Efter en lugn utrullning och uppsamling av folk rullade vi in mot starten. Magnus berättade hur det gick till och drog igång klungan, sen tog Mattias över. Efter ett tag var det min tur och jag drog upp oss strax över 50km/h. När jag efter några hundra meter släppte och gick bak i klungan såg det ordentligt splittrat ut. Sen fortsatte vi i bra tempo.

Jag hade missuppfattat upplägget så jag trodde att det var klart vid kyrkan. Då skriker nån att vi skulle vända där. Hoppsan, 8 km kvar alltså. Det var bara att spänna överläppen och köra vidare. Nu var vi 4 pers kvar tror jag. Mjölksyran sprutade och luftrören pep. Nånstans tappade vi den fjärde och nu var vi tre kvar. Det var Pilen och jag, den tredje kommer jag inte ihåg tyvärr. Efter några stentuffa kilometer såg jag äntligen det röda huset där målet är.

Efter lite ryggdunkningar och kränkta kommentarer rullade vi vidare mot starten igen. Tempot drogs igång och vi var iväg på en ny intervall. Pulsen stack iväg och benen sved. Helt fantastiskt. Farten var bra, men lite lägre än den första intervallen. Efter ett tag var vi bara 3 pers kvar. Pilen, jag och en kille jag inte kommer ihåg namnet på. Röda stugan kändes som en räddning igen.

Inför den tredje och sista rundan cyklade ett gäng hem. Färdigkränkta. Jag, Pilen, bröderna Brunna, Poqa, Toni och Vic fortsatte mot ännu en kränkning. Den här gången var tempot mer ”behagligt”. De flesta av oss var ordentligt krokiga, förutom Pilen. Han dundrade på med samma fart hela tiden. 5 kilometer innan mål vinkade Vic fram mig, han hade tappat 3-4 meter från klungan. När jag väl kommit ifatt Tonis rygg vinkade han förbi mig också, Toni var förkyld så han höll igen lite, nu fick jag jaga ifatt Pilen och Magnus som dundrade vidare. Efter några vidriga minuter var jag äntligen ifatt.

Vid det här laget var jag helt kokt. Varje förning kändes som den sista och när jag skulle in på rulle igen fick jag ställa mig upp och sprinta. Att släppa fanns inte. Jag hade bestämt mig för att hänga med till slutet. Pilen fortsatte att göra livet surt för mig. Karlen hade hur mycket krafter som helst. Magnus började också se lite krokig ut. Men vi höll oss kvar och varvade fint. Till slut såg jag den lilla röda stugan och kunde pusta ut. Sen la jag mig i gräset och flåsade. Helt kokt.

Bakom den kränkta gubben syns det röda huset som var målet.

Några minuter senare cyklade vi tillbaka mot Brommaplan och garvade åt all härlig kränkning vi utsatt oss för. Jag längtar redan till nästa måndag, då ska Pilen få för gammal ost. Men till dess lär Toni vara frisk så det kommer bli en ännu vidrigare kväll. Vidrig men härlig.

Tack för en härlig kväll.
/Johan