Vilken bild ska jag ha? Röstning och tävling.

Jag håller på och fixar i mitt cykelrum hemma. Tanken är att en av väggarna ska prydas av en fototapet. Det var ju jättelätt att få fram "rätt" bild i fantasin, men i verkligheten var det inte alls lika lätt.

Nu har jag hittat 5 bilder som jag funderar på. Vilken av bilderna tycker du att jag ska ha på väggen? Till höger finns det en röstningsgrej. Rösta fram din favorit. På min födelsedag den 3:e september ,om 1 vecka, tar jag den med flest röster och tapetserar rummet med.

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Tävlingen då?
Jo, lägg en röst och skriv en kommentar. När tapetklistret har torkat lottar jag, genom att hålla för ögonen och peka på skärmen på de som skrivit nåt i kommentarsrutan, ut en Rochefort 10 på Lilla Barkarby bland er som har skrivit en kommentar.

Priset kan bara hämtas på Lilla Barkarby, och tyvärr bara i mitt sura sällskap.

Tack på förhand!
/Johan

Fikacykling i Bålstatrakterna.

I söndags hängde jag med KBCK på en fikarunda. Jag har fixat med köket de senaste helgerna så jag var verkligen cykelsugen. Solen sken och tempen var perfekt. Skogling och Nypan kom förbi på morgonen och vi rullade iväg. Fnittriga och glada som tre småtjejer på väg till skoldans.

På Stäketbron mötte vi Källis. Det var första gången vi sågs, men eftersom vi följt varandras bloggar det senaste året så kändes det som att vi kände varann sen länge. Efter en snabb handskakning och lite cykelsnack rullade vi vidare mot Kungsängen där resten av gänget väntade.


Danne och Markus såg pigga och glada ut, men Micke hade inte kommit än. En halvtimme senare hade även han dykt upp och vi kunde klungsnacka oss vidare mot Bålsta. Efter ett antal skyltspurtar och ett gäng förningar med riktigt hög puls kom vi fram till fiket i Alsta. Nypan hade snackat sig varm om det här stället sen han var där första gången. Nu förstår jag varför. Vilken liten pärla.


Efter en riktigt bra kladdkaka med grädde satte vi fart mot Örsundsbro. Det tog bara några hundra meter innan tempot var ordentligt högt igen. Danne var starkare som en häst och kränkte mig i ett par backar. I de sista backarna innan Stäket brann det ordentligt i benen. Det är nog lite trötthet som sitter kvar sen England. I alla fall passade jag på att skylla på det. Det är ett starkt gäng. Skyltspurterna blir hårdare och hårdare och grabbarna kör hårt i backarna. Nu vore det riktigt kul att köra en gemensam vårresa till Canarias eller Mallis.

Skogling är starkare än nånsin, Danne är svinjobbig i spurterna och backarna, Markus har bra fart i benen och är med på skyltspurtarna, Micke verkar vara outtröttlig, Källis var stor och stark, Nypan hade varit risig hela helgen så hans form var inte optimal. Fan det är bara jag som blir klenare och klenare.

Efter 14 mil sladdade jag och Nypan in på min altan och jag kunde stolt brygga en smarrig espresso. Sen satt vi i solen och snackade om kolfiber, mjölksyra och gubbar.

(Förra veckan köpte jag en Saeco espressomaskin av Johan A och en Monteriva kaffekvarn av Jonas, som även gav mig en lektion i espressobryggning).

Tack för en riktigt härlig runda.

/Johan

"Cykling är hela livet".

Idag åkte jag och min lilla grabb Viktor iväg för att titta på Ride of Hope. Vi åkte ut mot Märsta och mötte den första klungan. Det var ett imponerande gäng. Minst 100 pers. Sen vände vi och körde efter klungan ett tag. Ett tag senare körde jag om och stannade utmed vägkanten så att vi kunde vinka och klappa händerna. Då säger Viktor att "cykling är hela livet". Det är rätt fiffigt sagt med tanke på att pengarna från det här loppet går till Barncancerfonden.

Efter förstaklungan susat förbi väntade vi ett tag till tills en ny klunga dök upp. Där såg vi Nypan och Danne, och säkert några andra som jag inte hann koppla ansiktena till. Men vänta, låg de i gruppetton? Där ligger ju bara de som är avhängda. Så fort man inte är med så slarvar de. KBCK ligger inte i gruppetton.


Hoppas ni hade en härlig runda och att ni fick ihop rekordmycket pengar.
/Johan

Mälaren runt -09

Igår gick Fredrikshofs Mälaren Runt av stapeln. Jag och Tommy skulle kaptena i snabbgruppen som vi gjorde förra året. Vädret såg ut att bli prima. Det var 13-14 grader när jag mötte upp Amir utanför Knallen. Jag hade bara packat med en reflexväst om det skulle bli sent på puben efteråt. Det blev en härligt solig runda i bra fart.

Starten i Barkarby. Foto: Tell

Det var skoj att träffa de andra cykelgubbarna och surra lite innan starten. Lasse S och Gunnar O var också på plats. Lasse hade föreslagit att de skulle cykla från Järvsö till Barkarby för att köra Mälaren Runt, sen skulle de cykla hem igen. 108 mil på en helg skulle det bli. Gunnar hade tydligen svarat ja innan frågan var klar. Janne såg smal och trimmad ut. Tillmann såg ut som en påse skit. Han hade tydligen vaknat i cykelkläder på soffan. Fortfarande berusad av belgiska brandsläckare. Sånt ger pluspoäng i min bok.

Jag var lite osäker på min hälsena som började kärva på LEL, men den visade sig hålla ihop fint. Benen verkade också vara i fin form. Vila och rödvin gör under på trötta kroppar. Med det här vädret och den stora klungan kändes det som att jag fick betalt för all blåst och regn från england.

Vår grupp i Södertälje. Foto: AJ

Det var ca 100 pers i klungan som slingrade sig in mot stan. Vi fyllde upp ett körfält på Bergslagsvägen. I Botkyrka stannade vi och delade upp oss i de olika fartgrupperna. Snabbgruppen körde iväg först, vi var strax under 30 pers. Efter ett tag stack 8 cyklister iväg. Snabbgruppen ska hålla 30-35 så jag gjorde inget försök att gå med. Tur var väl det. En av utbrytarna var Simon, som tydligen körde bra på SM sist. Den andra var Erik, killen med tempohjälmen som körde sönder klungan på 30-milaren och Energitrampet för några år sen.

Foto: AJ

Tack var vädret och den stora klunga rullade milen på i bra fart. Vid Torshälla golfklubb satt några av utbrytarna och flämtade. Peter, som hade ben som såg ut att kunna producera sjuka mängder watt, såg helt färdig ut. De andra hade dundrat vidare. Det hade tydligen gått undan ordentligt. Vi andra mumsade i oss lunchbuffén och fyllde upp med kaffe och kakor. Sen stack vi iväg.

Mellan Kungsör och Köping hördes en läskig smäll längre bak i klungan. När jag tittade bak såg jag en kille som studsade ner i diket och en kille som låg på backen. När jag kom fram var han fortfarande avsvimmad. De som stod runt omkring försökte få kontakt med honom. Efter ett tag vaknade han till, men var knappt kontaktbar. Hjälmen som låg brevid var alldeles platt på ena sidan. 10 minuter efter jag ringt 112 kom ambulansen. De tog hand om honom och körde honom och hans son till sjukhuset. En familj med bil stannade och frågade om de kunde hjälpa till med något. Turligt nog hade de ett cykelställ med sig så de tog hand om hojarna. Verkligen bussigt.

Sedan rullade vår klunga vidare och alla var påverkade av det som hänt. Hur hade det gått om han inte hade haft hjälm? Det vill jag inte ens tänka på. Hoppas verkligen att det gick bra med honom.

Foto: AJ

I Köping stämplade vi och fyllde på vatten. Sen rullade vi vidare mot Västerås. Vägarna här är verkligen helmulliga. Nu började folk bli lite krokiga längre bak i klungan. Tempot sänkte bitvis för att gruppen skulla hålla ihop. På Max i Västerås åt vi middag och fortsatte mot nästa stopp i Bålsta där vi fikade. Halva klungan var trött och den andra halvan var pigg. Efter Bålsta började det ryckas i backar och laddas för Barkarby-skylten. Nu hade också Peter vaknat till liv. Han hade legat längst bak i klungan de sista 15 milen och ropat lucka, nu var han längst fram och ville vara med och spurta.

Det finns bara en vinnare på en skyltspurt, och det finns bara en skylt som betyder nåt på Mälaren Runt. Eftersom jag är världens bästa cyklist tog jag den spurten med lätthet. Zipphjulen susade i ett ökande tempo tills jag hörde ljudvallens knall. Jag kunde skymta tårar i de andras ögon när dammet la sig.

Foto: Tell

Tack allihop för en fantastisk dag på cykeln. Vi ses väl nästa år igen?
/Johan

Mälaren runts hemsida.

London - Edinburgh - London

Det är lite svårt att sammanfatta ett sånt här lopp. Det kommer dyka upp minnen ett bra tag framöver. Loppet började lite struligt med en helt makalös kö för registreringen. Nån i organisationen hade tänkt lite kort vilket gjorde att vi fick köa i ofattbara 6 timmar för att få ut startkort, nummerlapp och cykeltröja. Som tur var så fungerade resten av loppet med kontrollerna perfekt.

Registreringen. Foto Matt Haigh

Anders startgrupp 09:00

Vi rullade iväg i vår startgrupp 09:30 på söndagen. Det var ganska mycket svängar och korsningar så vi fick hålla reda på vägbeskrivningen. Jag läste noterna och Ari hade sin gps som back up. Det funkade prima. Magnus hade en extra uppsättning kartor om vi skulle köra vilse. Efter 1,1 mil fick jag vår första punka.

Efter några mil kom vi ifatt ett gäng engelsmän. När vi körde förbi så hängde de på. Jag antar att de blev provocerade av våra sverigetröjor för de försökte rycka i backarna och låg och tryckte på som fan på platten. Vi hade lätt medvind så farten var ordentligt hög, pulsen också. De första 20 milen gick på under 7 timmar. Med det här tempot skulle vi krokna innan kvällen. Som tur var så kroknade den hetsigaste engelsmannen i en backe.

Team Sweden. Foto Roly C

Matstopp efter 20 mil

The swedish train. Foto Greg Melia

Efter kontrollen vid 20 mil hade vi sällskap med en belgare, en engelsk holländare och en engelsman. Vi körde fint ihop gjorde sällskap till kontrollen vid 41 mil. Där skulle de sova. Jag och Ari ville köra vidare för att komma till Edinburgh innan sovstoppet. Magnus var redan ordentligt trött och skulle med facit i hand ha sovit här. Man blir inte piggare av nattcykling i regn.

Magnus vilar över styret.

Rugbyklubben i Thorn på utvägen. Foto Greg Melia

Hemlig kontroll. Foto: Roly C.

Vi körde vidare till nästa kontroll och sen stretade vi vidare mot Alston. Nu gick det riktigt långsamt. Magnus var helt färdig och tappade rullen så fort man trampade några sammanhängande tramptag. Efter Yad Moss, rundans högsta berg på 600 meter, var Magnus mer död än levande. Han raglade in på kontrollen och somnade direkt över ett bord. Det fanns ingen chans att vi kunde fortsätta så här tog vi ett sovstopp på en timme.

Magnus vilar över styret.

De 18 milen till Edinburgh blev mycket slitigare än vi räknat med. Motvind, regn och Magnus som knappt hade styrfart i backarna. Men vi gnetade vidare och kom till slut fram till vändpunkten. Utsikten när man kom upp på sista berget innan Edinburgh var fantastisk. Vägarna och naturen hade varit otrolig hela vägen.

I Edinburgh tog vi först en dusch och satte på oss nya kläder sen rullade vi ner till sovlokalen som var inhyst i en kyrka. Där fick vi varsin filt och blev anvisade att sova mellan kyrkbänkarna. Jag och Ari var fortfarande pigga så vi stapplade ut på stan i våra cykelkläder och cykelskor för att ta en öl. Vi hittade en mullig pub där jag drack några inhemska ale, Ari tog som vanligt Guinness. Sen gick vi nöjda tillbaka till kyrkan för att sova några timmar. 04:00 var vi klara och började trampa tillbaka. Festligt nog hade vinden vänt under natten så nu hade vi motvind igen. Ja, vi hade faktiskt motvind resten av resan nu. Sammanlagt 90 mil motvind. Det är rekord för min del.

Jag och Ari varvar ner med varsin öl i Edinburgh.

Kyrkan där vi sov.

Efter nån mil blev Magnus trött igen så vi fick hålla igen på tempot. I Alston var vädret sämre än nånsin. Vägen genom Alston är kullersten med 19% lutning. Vägen upp till kontrollen hade en snittlutning på 6% och bitvis både 10 och 15%. Det tog emot ordentligt tack vare motvinden och att man nu hade ca 90 mil i benen. På kontrollen åt vi vita bönor och bacon som vanligt. Jag har nog aldrig ätit så mycket bönor och bacon. Jag har nog inte pruttat så mycket heller tidigare. Ännu ett rekord. Efter målgången träffade vi en kille som hade blåst omkull 2 gånger uppför den här backan. Sista gången hade han brutit av bakväxeln och fick bryta.

Backen upp genom Alston.

När vi kom upp på toppen av Yad Moss, för andra gången, så räknade vi med 20 kilometer nerförsbacke som vi kunde rulla ner för och vila. Men tji fick vi. Här var vinden ännu starkare så vi fick trampa på ordentligt för att hålla 25 km/h. Så mycket för den gratisåkningen. Vi cyklade hela dan och halva natten tills vi var framme i Thorn för en stämpling till. Nu var vi riktigt trötta alla tre. Magnus hade nästan somnat på vägen och jag hade kroknat ordentligt på slutet. Nu hade jag min hälsena strulat ett tag också. Det kändes som att den skulle gå av vid varje tramptag. Skavsåren i häcken var rätt ordentliga också.

På Thorns rugbyklubb strippade vi av oss alla kläder och hängde dem på tork över ett element. Sen la vi oss nakna på en heltäckningsmatta och somnade direkt. Vid det här laget kändes det riktigt lyxigt, vi hade ju faktiskt en filt. En timme senare pep Magnus klocka och vi gick upp och drog på oss kläderna igen. Det var kallt, regnigt, blåsigt och mörkt ute. Vi hade nu cyklat 110 mil och hade ”bara” 30 mil kvar. Ari fortsatte lika starkt som tidigare. Han visade inga tecken på att vara trött.

Det slutade vara kul för ganska länge sen.

Milen rullade på i hyffsat tempo trots motvinden och regnet. En dag senare var vi på sista kontrollen och insåg att vi bara hade 7 mil kvar. Tyvärr fick vi släppa det gänget vi hade haft sällskap med de sista milen. Min hälsena gjorde helt sjukt ont i de första backarna efter kontrollen. Vi gasade på lite för fort så den hade inte hunnit bli varm. Efter en stund släppte det och vi kunde fortsätta med vårt gnetande. De sista milen kändes som en oändlighet. Den ena branta backen avlöste den andra. Asfalten var nästan sämre nu, även om det är omöjligt, eller så var det kroppen som hade tröttnat på slagen från potthål och skaket från pinsamt dåliga vägar.

Efter 140 mil och 83 timmar var vi äntligen framme. Vi stämplade och skålade för vår egen förträfflighet. Sen rullade vi tillbaka till hotellet innan kroppen stelnade. I hotellbaren tog vi varsin öl och somnade sittande.

Allt som allt var LEL tuffare än jag räknat med. Vädret gjorde så klart sitt, men den dåliga asfalten och de smala vägarna tillsammans med backarna gjorde att man inte kunde köra på samma sätt som i Sverige. Här kan man ligga i en grupp och låta milen ticka iväg. På LEL fick man jobba för varje mil.

Om 4 år går loppet igen. Får se om jag kör då. Men ni som vill se England från cykelsadeln ska definitivt fundera på det här loppet.

Tack Ari och Magnus för en härlig helg.
/Johan




/Johan