London - Edinburgh - London

Det är lite svårt att sammanfatta ett sånt här lopp. Det kommer dyka upp minnen ett bra tag framöver. Loppet började lite struligt med en helt makalös kö för registreringen. Nån i organisationen hade tänkt lite kort vilket gjorde att vi fick köa i ofattbara 6 timmar för att få ut startkort, nummerlapp och cykeltröja. Som tur var så fungerade resten av loppet med kontrollerna perfekt.

Registreringen. Foto Matt Haigh

Anders startgrupp 09:00

Vi rullade iväg i vår startgrupp 09:30 på söndagen. Det var ganska mycket svängar och korsningar så vi fick hålla reda på vägbeskrivningen. Jag läste noterna och Ari hade sin gps som back up. Det funkade prima. Magnus hade en extra uppsättning kartor om vi skulle köra vilse. Efter 1,1 mil fick jag vår första punka.

Efter några mil kom vi ifatt ett gäng engelsmän. När vi körde förbi så hängde de på. Jag antar att de blev provocerade av våra sverigetröjor för de försökte rycka i backarna och låg och tryckte på som fan på platten. Vi hade lätt medvind så farten var ordentligt hög, pulsen också. De första 20 milen gick på under 7 timmar. Med det här tempot skulle vi krokna innan kvällen. Som tur var så kroknade den hetsigaste engelsmannen i en backe.

Team Sweden. Foto Roly C

Matstopp efter 20 mil

The swedish train. Foto Greg Melia

Efter kontrollen vid 20 mil hade vi sällskap med en belgare, en engelsk holländare och en engelsman. Vi körde fint ihop gjorde sällskap till kontrollen vid 41 mil. Där skulle de sova. Jag och Ari ville köra vidare för att komma till Edinburgh innan sovstoppet. Magnus var redan ordentligt trött och skulle med facit i hand ha sovit här. Man blir inte piggare av nattcykling i regn.

Magnus vilar över styret.

Rugbyklubben i Thorn på utvägen. Foto Greg Melia

Hemlig kontroll. Foto: Roly C.

Vi körde vidare till nästa kontroll och sen stretade vi vidare mot Alston. Nu gick det riktigt långsamt. Magnus var helt färdig och tappade rullen så fort man trampade några sammanhängande tramptag. Efter Yad Moss, rundans högsta berg på 600 meter, var Magnus mer död än levande. Han raglade in på kontrollen och somnade direkt över ett bord. Det fanns ingen chans att vi kunde fortsätta så här tog vi ett sovstopp på en timme.

Magnus vilar över styret.

De 18 milen till Edinburgh blev mycket slitigare än vi räknat med. Motvind, regn och Magnus som knappt hade styrfart i backarna. Men vi gnetade vidare och kom till slut fram till vändpunkten. Utsikten när man kom upp på sista berget innan Edinburgh var fantastisk. Vägarna och naturen hade varit otrolig hela vägen.

I Edinburgh tog vi först en dusch och satte på oss nya kläder sen rullade vi ner till sovlokalen som var inhyst i en kyrka. Där fick vi varsin filt och blev anvisade att sova mellan kyrkbänkarna. Jag och Ari var fortfarande pigga så vi stapplade ut på stan i våra cykelkläder och cykelskor för att ta en öl. Vi hittade en mullig pub där jag drack några inhemska ale, Ari tog som vanligt Guinness. Sen gick vi nöjda tillbaka till kyrkan för att sova några timmar. 04:00 var vi klara och började trampa tillbaka. Festligt nog hade vinden vänt under natten så nu hade vi motvind igen. Ja, vi hade faktiskt motvind resten av resan nu. Sammanlagt 90 mil motvind. Det är rekord för min del.

Jag och Ari varvar ner med varsin öl i Edinburgh.

Kyrkan där vi sov.

Efter nån mil blev Magnus trött igen så vi fick hålla igen på tempot. I Alston var vädret sämre än nånsin. Vägen genom Alston är kullersten med 19% lutning. Vägen upp till kontrollen hade en snittlutning på 6% och bitvis både 10 och 15%. Det tog emot ordentligt tack vare motvinden och att man nu hade ca 90 mil i benen. På kontrollen åt vi vita bönor och bacon som vanligt. Jag har nog aldrig ätit så mycket bönor och bacon. Jag har nog inte pruttat så mycket heller tidigare. Ännu ett rekord. Efter målgången träffade vi en kille som hade blåst omkull 2 gånger uppför den här backan. Sista gången hade han brutit av bakväxeln och fick bryta.

Backen upp genom Alston.

När vi kom upp på toppen av Yad Moss, för andra gången, så räknade vi med 20 kilometer nerförsbacke som vi kunde rulla ner för och vila. Men tji fick vi. Här var vinden ännu starkare så vi fick trampa på ordentligt för att hålla 25 km/h. Så mycket för den gratisåkningen. Vi cyklade hela dan och halva natten tills vi var framme i Thorn för en stämpling till. Nu var vi riktigt trötta alla tre. Magnus hade nästan somnat på vägen och jag hade kroknat ordentligt på slutet. Nu hade jag min hälsena strulat ett tag också. Det kändes som att den skulle gå av vid varje tramptag. Skavsåren i häcken var rätt ordentliga också.

På Thorns rugbyklubb strippade vi av oss alla kläder och hängde dem på tork över ett element. Sen la vi oss nakna på en heltäckningsmatta och somnade direkt. Vid det här laget kändes det riktigt lyxigt, vi hade ju faktiskt en filt. En timme senare pep Magnus klocka och vi gick upp och drog på oss kläderna igen. Det var kallt, regnigt, blåsigt och mörkt ute. Vi hade nu cyklat 110 mil och hade ”bara” 30 mil kvar. Ari fortsatte lika starkt som tidigare. Han visade inga tecken på att vara trött.

Det slutade vara kul för ganska länge sen.

Milen rullade på i hyffsat tempo trots motvinden och regnet. En dag senare var vi på sista kontrollen och insåg att vi bara hade 7 mil kvar. Tyvärr fick vi släppa det gänget vi hade haft sällskap med de sista milen. Min hälsena gjorde helt sjukt ont i de första backarna efter kontrollen. Vi gasade på lite för fort så den hade inte hunnit bli varm. Efter en stund släppte det och vi kunde fortsätta med vårt gnetande. De sista milen kändes som en oändlighet. Den ena branta backen avlöste den andra. Asfalten var nästan sämre nu, även om det är omöjligt, eller så var det kroppen som hade tröttnat på slagen från potthål och skaket från pinsamt dåliga vägar.

Efter 140 mil och 83 timmar var vi äntligen framme. Vi stämplade och skålade för vår egen förträfflighet. Sen rullade vi tillbaka till hotellet innan kroppen stelnade. I hotellbaren tog vi varsin öl och somnade sittande.

Allt som allt var LEL tuffare än jag räknat med. Vädret gjorde så klart sitt, men den dåliga asfalten och de smala vägarna tillsammans med backarna gjorde att man inte kunde köra på samma sätt som i Sverige. Här kan man ligga i en grupp och låta milen ticka iväg. På LEL fick man jobba för varje mil.

Om 4 år går loppet igen. Får se om jag kör då. Men ni som vill se England från cykelsadeln ska definitivt fundera på det här loppet.

Tack Ari och Magnus för en härlig helg.
/Johan




/Johan