Jaha, vad ska jag säga om det här då? Precis som på 20-milaren var det ett jättegäng som startade från Tumba. Nånstans runt 50 pers. Det är verkligen kul att så många har hittat randonnécykling. Jag tror nästan hela gänget stack iväg samtidigt. På vägen till första kontrollen i Mariefred delades klungan upp till mindre grupper.
Vårt gäng rullade på ordentligt och det stogs på duktigt i backarna. Jag kände ganska snabbt att jag inte var helt hundra. Benen kändes tomma och det där riktiga sprättet fanns inte. Jag blev tröttare och tröttare. Till slut var jag tvungen att släppa klungan och sänka farten. Nu hade vi kört 10 mil och jag var helt slut. Kramp i benen och lungorna kändes som ett skämt. På kontrollen i stigtomta samlade vi ihop oss och fortsatte. Här nånstans sa jag till Tillmann att det var ok att kalla mig Johanna. Jag hade nämligen kallat honom Christina vid nåt mörkt tillfälle på 20-milaren. Sånt är ju så uppiggande.
Nu kom den riktigt hårda motvinden. Där dog jag igen och fick släppa klungan. Jag, Danne, Calle och Thomas låg i en liten kvartett och kämpade medans resten av gänget låg några hundra meter framför. Ganska surt. Motvinden och kantvinden malde ner våra stackars ben till krampande köttfärs. På platten kunde man få upp cykeln i 20 km/h om man kämpade, i backarna krampade det redan vid 10 km/h. Ett episkt lidande av sällan skådat slag. Efter några mil av den här tortyren var vi äntligen framme vid Oskarshälls Café. Nu var jag helt färdig, och irriterad på allt. Men det var nu vi skulle få betalt för motvinden.
Efter en stadig lunch dundrade vi ner för backen mot Bråviken. Vägen som går utmed vattnet var nästan onödigt fin. Här fick vi den efterlängtade medvinden också. Vi susade fram i 40 km/h utan att ta i för mycket. Backarna avlöste varandra och vi höll ihop fint. Medvinden hjälpte nog till för nu började kroppen kännas som vanligt igen. Förutom knäna som gnällde som aldrig förr. Danne, Hektor och Reimert var riktigt starka och såg till att det episka lidandet fortsatte även i medvinden.
Till slut staplade vi in på Statiol i Tumba för den sista stämpeln. Vårstabacken har nog aldrig kännts så skön tidigare. Jag, Danne, Tille och Calle passade på att äta Stockholms största pizza på Robbans Pizzeria medan vi väntade på att Nypan skulle komma in. Han körde tillsammans med stollarna från Järvsö, Lasse och Gunnar.
Henrik och Åsa har lyckats rita ännu en superrunda. Deras slit har verkligen varit värt det. Bra jobbat!
Vårt gäng rullade på ordentligt och det stogs på duktigt i backarna. Jag kände ganska snabbt att jag inte var helt hundra. Benen kändes tomma och det där riktiga sprättet fanns inte. Jag blev tröttare och tröttare. Till slut var jag tvungen att släppa klungan och sänka farten. Nu hade vi kört 10 mil och jag var helt slut. Kramp i benen och lungorna kändes som ett skämt. På kontrollen i stigtomta samlade vi ihop oss och fortsatte. Här nånstans sa jag till Tillmann att det var ok att kalla mig Johanna. Jag hade nämligen kallat honom Christina vid nåt mörkt tillfälle på 20-milaren. Sånt är ju så uppiggande.
Nu kom den riktigt hårda motvinden. Där dog jag igen och fick släppa klungan. Jag, Danne, Calle och Thomas låg i en liten kvartett och kämpade medans resten av gänget låg några hundra meter framför. Ganska surt. Motvinden och kantvinden malde ner våra stackars ben till krampande köttfärs. På platten kunde man få upp cykeln i 20 km/h om man kämpade, i backarna krampade det redan vid 10 km/h. Ett episkt lidande av sällan skådat slag. Efter några mil av den här tortyren var vi äntligen framme vid Oskarshälls Café. Nu var jag helt färdig, och irriterad på allt. Men det var nu vi skulle få betalt för motvinden.
Efter en stadig lunch dundrade vi ner för backen mot Bråviken. Vägen som går utmed vattnet var nästan onödigt fin. Här fick vi den efterlängtade medvinden också. Vi susade fram i 40 km/h utan att ta i för mycket. Backarna avlöste varandra och vi höll ihop fint. Medvinden hjälpte nog till för nu började kroppen kännas som vanligt igen. Förutom knäna som gnällde som aldrig förr. Danne, Hektor och Reimert var riktigt starka och såg till att det episka lidandet fortsatte även i medvinden.
Till slut staplade vi in på Statiol i Tumba för den sista stämpeln. Vårstabacken har nog aldrig kännts så skön tidigare. Jag, Danne, Tille och Calle passade på att äta Stockholms största pizza på Robbans Pizzeria medan vi väntade på att Nypan skulle komma in. Han körde tillsammans med stollarna från Järvsö, Lasse och Gunnar.
Henrik och Åsa har lyckats rita ännu en superrunda. Deras slit har verkligen varit värt det. Bra jobbat!
Mysigt rull nerför.
Onödigt vackert utmed Bråviken.
Jag passar på att ta en förning i medvinden.
Thomas och slutkörd skitgubbe.
Vackra Vagnhärad.
Victor och Calle.
Danne dundrar på.
Grabbar, vill ni ha stock?
Mörköfärjan, 2 mil kvar.
Största pizzan i Stockholm?Tack för en riktigt jävlig dag på cykeln. Bra kört alla som tog sig runt.
/Johan
9 kommentarer:
Skönt att läsa sånt här. Suget på 30-milare blev ju inte större direkt. Grymt starkt att bara ta sig runt när kroppen är som en 70-årings. 160 mil i Italien kommer gå på räls, där finns det bara nerförsbackar och medvind.
Vilket gnäll! Jag skulle vara glad om jag fick 15 mil medvind! ;)
Förnuftet säger att det nog var bra att hoppa över det här, men jag är i all fall missnöjd.
Tur att ni inte gjorde en felnavigering också som vår grupp gjorde :-)
Bonusmil i all ära, men igår kunde man varit utan dom.
Men vinden var bland det jävligaste jag varit med om. Totalt knäckande för moralen.
/N
Ja, jäklar vilken runda. När du sa att jag fick kalla dig Johanna och jag vände mig om och så såg du ut som en påse skit för att citera dig. Att dessutom ta motvinden efter det var strongt.
Skönt och se att du också är mänsklig ;) Härliga bilder!
//NIklas
Grymt kört. Själv har jag kört 7 mil . Fördelat på två dagar. :)
-Skogling
Bra trampat, Johanna!
Skönt att höra att det inte bara var mina ben som blev köttfärs i helgen.
Verkar ha varit kul som sagt... Jag är imponerad av mängden bilder du lyckas få tagna samtidigt som du plågar dig på detta episka sätt. Jag fick två bilder tagna under helgens tortyr upp och nedför Hallandsåsen i helgen, 1500 höjdmeter på 9 mil känns också i benen kan jag lova...
Skicka en kommentar