Nove Colli x 2.

Jaha då ska man samla ihop tankarna om det här loppet då. Vi hade ingen aning om vad som väntade. Skulle vi spränga knäna halvvägs eller skulle vi kränka oss själva så pass att vi skulle tvingas stryka Mille Miglia i augusti. Två varv på Nove Colli var som ett slags test och genrep inför Mille Miglia. Om vi inte klarade det här så skulle vi absolut inte klara det senare.

Starten var på italienskt vis kaosartad och försenad. Vi kom iväg sist av alla. Men innan dess hade vi hunnit bli intervjuade och fotograferade. De första 3 milen var helt platta. Vi hamnade längst bak i en 15-mannaklunga. Två killar i täten delade på dragjobbet så det var bara att tacka och ta emot.

Första stigningen gick fint. Vi hittade snabbt ett behagligt tempo och påminnde varandra att vi hade 17 berg och 38 mil kvar. Ingen idé att försöka tjäna tid eller pressa i backarna. Utsikten var helt fantastisk. Vi rullade snabbt nerför och trampade sansat uppför. Efter några timmar gick solen ner och vi riggade lampor och reflexvästar, sen fortsatte vi. När vi kom till Barbotto så var jag helt tom. Klämde en gel och stretade uppför backen. På toppen hade italienarna dukat upp en jättebuffé. Pasta, bananer och Coca Cola. Sen fortsatte vi. Nu mådde jag bra igen.

Vår lilla grupp jobbade oss upp och ner för bergen utan stress. Bara några mil efter Barbotto var det dags för nästa kontroll. Den höll vi på att missa. Vi såg tälten men var inte sugna på mat så vi tänkte bara cykla förbi. Som tur var så skrek de på oss.

Nattcyklingen var minst lika magisk som dagscyklingen. När man var uppe på bergen såg man ljusen från byarna i dalarna och utmed kusten. Vissa kloster och slott hade de lyst upp. San Leo-klostret syntes några mil innan vi kom fram. Väldigt mäktigt.

Första varvet gick förvånansvärt enkelt. Vi stämplade vid Marco Pantani-statyn i Cesinatico och fyllde på med mat och dricka, sen stack vi iväg på andra varvet. Hektor fick ganska snabbt problem i backarna. Han hade slarvat med maten och drickan och nu straffade det sig i bergen. I tredje berget var vi tvungna att lämna honom. Men nu hade tätklungan från det riktiga Nove Colli kommit ifatt oss så från och med nu var vägarna fulla med folk.

10 mil in på andra varvet ville Calle och Tille ta en lite längre paus. Jag kände mig fortfarande fräsch så jag åkte vidare. Nu var det fullt med folk i backarna och jag träffade några svenskar lite här och där. Riktigt kul. Solen stekte skönt och benen kändes bättre än på första varvet. Vissa backar var rätt krävande. 17% känns i låren.

Efter sista stämplingen var det bara 2 mil plattåka kvar. Jag hittade en bra grupp som låg och dammade i 35-40 km/h. De sista 2 milen gick på 30 minuter. Känslan när man dundrade in på samma upplopp som Girot hade spurtat på dan innan var oslagbar. Det stod folk utmed vägen som hurrade och skrek och jag kände mig för en sekund jävligt ball.

Efter 21 timmar och 10 minuter stämplade jag för sista gången. Sen satte jag mig i skuggan under en palm och började Twittra, blogga och ringa hem. Skönt trött i kroppen men samtidigt väldigt nöjd med att det hade gått så bra. Det känns riktigt bra inför Mille Miglia.

Ett tag senare kom Calle och Tille i mål, nöjda och trötta. Några timmar senare kom Hektor, eller resterna av Hektor. Han hade åldrats 10 år på ett dygn och som lök på laxen hade han tvingats bryta loppet efter 35 mil. Några glas vin senare gick vi och la oss. Den natten sov jag bra.

Starten.

Cervelo R3 med navdynamo. Lyx-randonné.

3 mil platt innan bergen.

Fin rull i kvällssolen.

Matstopp efter Barbotto.

Första varvet klart.

Fin rull i morgonsolen.

Förstaklungan kommer ifatt oss.

Nove Calle.

Barbotto för andra gången.

Stekt gubbe i bergen.

Tillmann mår prima.

Andra varvet klart. 18 colli, 42 mil och 8000 höjdmeter.

Tack för en helt strålande cykelhelg, grazie mille!
/J