60-milaren från Tumba.

Eftersom brorsan och hans fru hade sin gemensamma 40-årsfest i lördags blev jag tvungen att köra 60-milaren på fredagen istället. Då blev det också så att jag fick köra den själv. Jag vet inte om jag hade gjort det för ett år sen, men nu kändes det rätt lockande. Ett dygn ensam på cykel. En hel dag och en hel natt cyklandes och pratandes med sig själv.

Nånting har hänt med mig och min cykling sen LEL förra året. Jag tror det loppet suddade ut de sista spärrarna jag hade för distanser och långcykling. Det var nog de 90 milen motvind och det episka lidandet som skrapade bort det sista. Kvar finns bara dumhet och en vilja att kränka mig själv.

Klockan 07:07 startade jag från Shell i Tumba och gav mig iväg mot första kontrollen i Gnesta. Det var lite kallt så armvärmarna fick sitta på. Från Gnesta fick jag sur kantvind som höll i sig till Eskilstuna. Där räknade jag med att den skulle försvinna och bli härlig medvind hela vägen till Ödeshög. Men så fel jag hade. Vinden vände under tiden så sur-kantvinden hängde med. Det var bara att sätta händerna i bocken och trampa.

Henrik och Åsa har verkligen lyckats hitta de finaste vägsnuttarna. Solen sken, vägarna var prima och jag trivdes riktigt bra med att rulla fram ensam. Några bitar kände jag igen från 3 sjöar runt som vi körde förra året. Några mil innan Ödeshög svängde banan in i skogen som går utmed Vättern. En väg som är avstängd för biltrafik och skyltat som cykelväg runt Vättern. Den började med en ordentlig backe som sved i benen, men efter det belönades man av en fantastisk utsikt över sjön.

När jag vände i Ödeshög kändes det verkligen som att jag var på väg hem. Nu var det 27 mil kvar. Några timmar senare gick solen ner och tempen sjönk ordentligt. På med arm och benvärmarna. Sen prydde jag mig själv med reflexväst. Utanför Statoil i Norrköping stog raggarna och söp. En kille ramlade ut från en bil som spelade Ultima Thule på högsta volym. Då kände jag att det var dags att åka vidare.

På Statoil i Nyköpingsbro köpte jag en mumiepizza i nattluckan. En söndermicrad brödbit fylld med död ost och salami-imitation. När jag cyklade därifrån frös jag så mycket så armarna höll på att skaka loss från kroppen. En underställströja gjorde susen. Nu var det bara den vidriga pizzan som skulle ätas upp. Jag fick i mig halva innan jag slängde in den i skogen. Sen rapade jag salami-imitation resten av natten.

Vid sista stoppet i Sillekrog räknade jag ut att jag kunde komma in under 22 timmar. Det gällde bara att hålla 30 i snitt sista biten också. En stund senare lossnade vajern till bakväxeln. Efter två mekstopp fick jag till det hjälpligt. Men jag fick inte i de lättare växlarna så mina trötta ben blev ännu tröttare av att köra på för tunga växlar. I de sista backarna innan Södertälje gick det löjligt långsamt. Det var helt tomt i benen. I Hall-backen skärpte jag till mig och tog den stående. Samma sak med Vårby-backen. Men minuterna tickade iväg och jag stämplade in på Shell i Tumba klockan 05:12.

22:05 stannade tiden på. Något retsamt att jag inte kom under 22 timmar. Men jag var riktigt nöjd med att ha kört min längsta ensamrunda. Det gick bättre än väntat och det var roligare än jag trott. Efter stämplingen cyklade jag till bilen och bytte om. Sen åkte jag tillbaka för att vänta in gänget som skulle starta vid 06. Den rundan kan ni läsa om på Tilles blogg när han behagar skriva om det.
/J