Klicka på den här länken och klicka på 15:30-16:00 och spola fram 9 minuter om du vill höra intervjun.Tack Lennie för att du tipsade Lasse.
/J
Finbesök på Sveriges Radio.
Idag fick de finbesök på Sveriges Radio. Er favoritcyklist var inbjuden till Lasse Perssons Sportsnack för att snacka långcykling. Riktigt kul men lite för kort för att hinna säga allt jag ville säga. Några timmar till och ett par Duvel hade gjort susen. Man kan aldrig prata för mycket cykel.
Klicka på den här länken och klicka på 15:30-16:00 och spola fram 9 minuter om du vill höra intervjun.
Tack Lennie för att du tipsade Lasse.
/J
Klicka på den här länken och klicka på 15:30-16:00 och spola fram 9 minuter om du vill höra intervjun.Tack Lennie för att du tipsade Lasse.
/J
Sommartestet.
Jag fick ju låna en Canyon för att testa ordentligt under sommaren. Jag skrev lite om den efter 100 mil. Då var jag bara positv. Nu 300 mil senare är jag nästan ännu mer positiv. Det är en riktigt bra cykel.
Det märks att det är en modern ram. I de Italienska serpentinerna var det bara att titta dit man ville åka så följde cykeln med. Inte en tendens till svikt i ramen eller gaffeln. Uppför var den lika styv. Här var det istället mina ben som satte gränserna.
Den cykeln jag lånade, SLX 8,0, har full Dura Ace, Ritchey Superlogic-styre och sadelstolpe och Citec aero-hjul.
Dura Ace-gruppen funkade riktigt bra. Jämfört med min gamla Force-grupp var den ett lyft. Snabba exakta växlingar och fina bromsar. Däremot hade jag lite svårt för formen på handtagen. Det känns som att man håller i sonens byggklossar. Nu var det inget större problem, det gick ju ändå att köra 160 mil nonstop med dem.
Ritchey-delarna är lätta och fina. Det enda jag kan klaga på här är sadelstolpen. Den har samma funktion som den gamla WCS-stolpen jag hade på PBP för 4 år sen. Efter målgång på PBP märkte jag att sadeln hade vinklats bakåt. Konstigt nog så hände exakt samma sak på Mille Miglia efter 120 mil med den nya stolpen. Mycket märkligt. Jag kanske är för svag i nyporna för att dra åt skruvarna ordentligt. Förutom det var stolpen vibrationsdämpande och bra.
Hjulen, Citec Aero, är styva och snabba. Inte mycket att skriva om. De känns rappa i spurter och de känns aero när man kör snabbt. Jag använde dem inte i Italien för att de har för få ekrar för långlopp. Däremot körde jag dem på en 60-milare och då kändes de väldigt bra.
Jag testade ju inte bara en cykel utan jag testade också ett par byxor och ett par skor.
Skorna, Gaerne, hade jag bara kört ca 50 mil innan Italien. Egentligen alldeles för lite. Men det gick bra ändå. Jag fick skavsår på fotsulan som jag löste med ett Compeed, annars hade jag inga problem med fötterna. Skorna satt som en smäck. Snygga och forta är de också.
Byxorna, De Marcchi, testade jag för första gången på loppet. Jag bytte dem efter 67 mil eftersom jag hade nya byxor i drop bagen. De var över förväntan. Faktiskt skönare än mina Assos, som jag alltid har hållit som favorit förut. För att vara extra stekig beställde jag dem i vitt men de finns så klart i svart också.
Skorna och byxorna finns på Norvelo i Vanadisplan.
/J
Det märks att det är en modern ram. I de Italienska serpentinerna var det bara att titta dit man ville åka så följde cykeln med. Inte en tendens till svikt i ramen eller gaffeln. Uppför var den lika styv. Här var det istället mina ben som satte gränserna.
Den cykeln jag lånade, SLX 8,0, har full Dura Ace, Ritchey Superlogic-styre och sadelstolpe och Citec aero-hjul.
Dura Ace-gruppen funkade riktigt bra. Jämfört med min gamla Force-grupp var den ett lyft. Snabba exakta växlingar och fina bromsar. Däremot hade jag lite svårt för formen på handtagen. Det känns som att man håller i sonens byggklossar. Nu var det inget större problem, det gick ju ändå att köra 160 mil nonstop med dem.
Ritchey-delarna är lätta och fina. Det enda jag kan klaga på här är sadelstolpen. Den har samma funktion som den gamla WCS-stolpen jag hade på PBP för 4 år sen. Efter målgång på PBP märkte jag att sadeln hade vinklats bakåt. Konstigt nog så hände exakt samma sak på Mille Miglia efter 120 mil med den nya stolpen. Mycket märkligt. Jag kanske är för svag i nyporna för att dra åt skruvarna ordentligt. Förutom det var stolpen vibrationsdämpande och bra.
Hjulen, Citec Aero, är styva och snabba. Inte mycket att skriva om. De känns rappa i spurter och de känns aero när man kör snabbt. Jag använde dem inte i Italien för att de har för få ekrar för långlopp. Däremot körde jag dem på en 60-milare och då kändes de väldigt bra.
Jag testade ju inte bara en cykel utan jag testade också ett par byxor och ett par skor.
Skorna, Gaerne, hade jag bara kört ca 50 mil innan Italien. Egentligen alldeles för lite. Men det gick bra ändå. Jag fick skavsår på fotsulan som jag löste med ett Compeed, annars hade jag inga problem med fötterna. Skorna satt som en smäck. Snygga och forta är de också.
Byxorna, De Marcchi, testade jag för första gången på loppet. Jag bytte dem efter 67 mil eftersom jag hade nya byxor i drop bagen. De var över förväntan. Faktiskt skönare än mina Assos, som jag alltid har hållit som favorit förut. För att vara extra stekig beställde jag dem i vitt men de finns så klart i svart också.
Skorna och byxorna finns på Norvelo i Vanadisplan.
/J
Lugn Bålstarunda i höstsolen.
Gubbig och stel rullade jag ur sängen och upp på hojen. Fredagsvinet satt kvar i kroppen den första milen. Körde den utslitna vägen mot Bålsta, Sveriges Canyon-tätaste ort. Höll kadensen hög och farten låg för att spara knät och hälsenan. Om man bortser från lite smågnäll från de två så kändes kroppen bra.
Träffade Sören Permatz med fru, Mercedes och släp när jag vände upp över E4:an. I stäket var det broöppning så där fick jag chansen att snacka med en kille på en svart Carrera. Efter 78 km och nästan 3 timmar var jag hemma igen. En tallrik nudlar senare kom Jonas förbi med ett knippe fina viner, tack Sofie! Sen slängde jag mig, gubbig och stel, på soffan och somnade om.
Träffade Sören Permatz med fru, Mercedes och släp när jag vände upp över E4:an. I stäket var det broöppning så där fick jag chansen att snacka med en kille på en svart Carrera. Efter 78 km och nästan 3 timmar var jag hemma igen. En tallrik nudlar senare kom Jonas förbi med ett knippe fina viner, tack Sofie! Sen slängde jag mig, gubbig och stel, på soffan och somnade om.
/J
Mille Miglia, Italia.
Vaknade 07:00 pirrig i kroppen. Gick ner och åt frukost sen till cykelrummet för att skruva ihop hojen som EasyJet hade slarvat bort på nerresan. Tack vare Hektors och Calles fruars envisa tjatande så lyckades de hitta våra cyklar och flög ner dem dan innan start. Cykelrummet var fullt av förväntansfulla cyklister som skruvade och pillade och packade drop bags och kontrollerade kartor.
Dagen gick sedan i ett. Först inskrivning för att få ut startnummer och stämpelkort, inlämning av drop bags och informationsmöte på italienska. Sen pastaparty och nervöst väntande i gräset. Vi svenskar samlade ihop oss till en egen startgrupp. Efter starten följde vi en veteranbil ut ur Nerviano. Tempot var högt och milen susade på bra.
Utmed vägarna ut från Milano fick vi se en annan sida av Italien, den fula sidan, den man inte ser i resekatalogerna. Här och där stod det prostituerade vid varsin brinnande tunna och en skitig madrass i vägkanten. Det gick inte att låta bli att känna sig illa till mods.
Svenskgruppen höll ihop genom natten och humöret var på topp trots flera punkteringar. Plötsligt ropas det längre bak i klungan. En vurpa. I 40 km/h hade Calle kört ner framhjulet i en spricka i asfalten och åkt i backen. Cykeln låg i diket och hans prylar låg spridda över vägen. Han kom undan med spräckt ögonbryn, skrubbad arm och bockad bakväxel. Växeln gick att bocka tillbaka och ögonbrynet tejpade han ihop med eltejp.
Efter 27 mil kom vi till första matstoppet. Där bjöds det på kall risotto och torrt bröd. Calle fick sin bakväxel fixad och gänget stack iväg igen. Några mil senare fick Viktor ett ekerbrott. Några mil efter det körde Viktor in i Calles redan skadade bakväxel så det rasade helt. Han lyckades ta sig den sista milen till kontrollen. Där fick han hjälp att hitta en cykelmek. Vid lunchen splittrades gruppen då några ville åka vidare.
Nu började backarna, och själva loppet. Calles cykel var fixad så jag, Calle och Tille och Viktor höll ihop. Bengt och Nils släppte nånstans i backen. Vid nästa kontroll träffade vi det andra gänget igen och vi slog ihop oss och körde tillsammans en stund innan vi delade in oss igen. Vi hackade oss upp för bergen och susade snabbt nerför. Här nånstans blev jag trött och huvudet fylldes av negativa tankar. Det var inte kul längre. Det störde mig att vi blev lämnade på förra lunchstället när Calle fixade sin cykel. Jag började tänka på min gravida sambo och vår lilla son. Jag började ifrågasätta varför jag skulle var ute och leka cyklist och varför jag ens skulle fortsätta cykla. I och för sig vettiga tankar, men inte riktigt det man behöver när man har 120 mil bergscykling kvar. Det började skymma. Dags att fixa lamporna igen.
Vi fortsatte i mörkret och Tilles trötthet tog över. Jag och Calle höll honom sällskap upp till kontrollen där vi skulle göra natt. Han var mer död än levande. På kontrollen bjöds det på kall risotto. Nu var det dags att sova. Vi hade nu varit vakna i nästan 40 timmar.
Efter 3 timmars sömn satt vi vid matbordet igen och åt kall risotto till frukost. Sen rullade vi ut i morgonkylan. Soluppgången över bergen var magisk. Mina negativa tankar hade försvunnit under natten. Däremot fick jag ont i knät. Riktigt ont. Efter lite justerande med sadelhöjden gick det värsta över. Dagen var stekande varm och vyerna helt fantastiska. Nu var vi inne i Toscana.
Efter 18 timmars cykling var det dags att göra kväll igen. Maten på kontrollen var bra men sovplatserna var ett skämt. Vi fick ligga på ett klinkersgolv, utan liggunderlag eller filt. Jag försökte somna men det gick inte. Varje gång nån öppnade dörren strömmade det in kalluft som fick kroppen att skaka. Det blev inte bättre av att hela byn satt utanför dörren och söp och skrek. Efter 40 minuter såg jag att Gunnar gjorde sig i ordning för att sticka, jag vände mig om och såg att Calle också var vaken. 20 minuter senare satt vi på cyklarna igen. Vi rullade lugnt och snackade oss genom natten. Vi nådde Montalcino i soluppgången. Sen dundrade vi ner för backen och svängde in på La strade bianche L´eroica. De vita grusvägarna som Thomas Lövqvist vann på förra året, då med målgång i Montalcino. Makalös utsikt här också.
Dagen gick sedan i ett. Först inskrivning för att få ut startnummer och stämpelkort, inlämning av drop bags och informationsmöte på italienska. Sen pastaparty och nervöst väntande i gräset. Vi svenskar samlade ihop oss till en egen startgrupp. Efter starten följde vi en veteranbil ut ur Nerviano. Tempot var högt och milen susade på bra.
Utmed vägarna ut från Milano fick vi se en annan sida av Italien, den fula sidan, den man inte ser i resekatalogerna. Här och där stod det prostituerade vid varsin brinnande tunna och en skitig madrass i vägkanten. Det gick inte att låta bli att känna sig illa till mods.
Svenskgruppen höll ihop genom natten och humöret var på topp trots flera punkteringar. Plötsligt ropas det längre bak i klungan. En vurpa. I 40 km/h hade Calle kört ner framhjulet i en spricka i asfalten och åkt i backen. Cykeln låg i diket och hans prylar låg spridda över vägen. Han kom undan med spräckt ögonbryn, skrubbad arm och bockad bakväxel. Växeln gick att bocka tillbaka och ögonbrynet tejpade han ihop med eltejp.
Efter 27 mil kom vi till första matstoppet. Där bjöds det på kall risotto och torrt bröd. Calle fick sin bakväxel fixad och gänget stack iväg igen. Några mil senare fick Viktor ett ekerbrott. Några mil efter det körde Viktor in i Calles redan skadade bakväxel så det rasade helt. Han lyckades ta sig den sista milen till kontrollen. Där fick han hjälp att hitta en cykelmek. Vid lunchen splittrades gruppen då några ville åka vidare.
Nu började backarna, och själva loppet. Calles cykel var fixad så jag, Calle och Tille och Viktor höll ihop. Bengt och Nils släppte nånstans i backen. Vid nästa kontroll träffade vi det andra gänget igen och vi slog ihop oss och körde tillsammans en stund innan vi delade in oss igen. Vi hackade oss upp för bergen och susade snabbt nerför. Här nånstans blev jag trött och huvudet fylldes av negativa tankar. Det var inte kul längre. Det störde mig att vi blev lämnade på förra lunchstället när Calle fixade sin cykel. Jag började tänka på min gravida sambo och vår lilla son. Jag började ifrågasätta varför jag skulle var ute och leka cyklist och varför jag ens skulle fortsätta cykla. I och för sig vettiga tankar, men inte riktigt det man behöver när man har 120 mil bergscykling kvar. Det började skymma. Dags att fixa lamporna igen.
Vi fortsatte i mörkret och Tilles trötthet tog över. Jag och Calle höll honom sällskap upp till kontrollen där vi skulle göra natt. Han var mer död än levande. På kontrollen bjöds det på kall risotto. Nu var det dags att sova. Vi hade nu varit vakna i nästan 40 timmar.
Efter 3 timmars sömn satt vi vid matbordet igen och åt kall risotto till frukost. Sen rullade vi ut i morgonkylan. Soluppgången över bergen var magisk. Mina negativa tankar hade försvunnit under natten. Däremot fick jag ont i knät. Riktigt ont. Efter lite justerande med sadelhöjden gick det värsta över. Dagen var stekande varm och vyerna helt fantastiska. Nu var vi inne i Toscana.
Efter 18 timmars cykling var det dags att göra kväll igen. Maten på kontrollen var bra men sovplatserna var ett skämt. Vi fick ligga på ett klinkersgolv, utan liggunderlag eller filt. Jag försökte somna men det gick inte. Varje gång nån öppnade dörren strömmade det in kalluft som fick kroppen att skaka. Det blev inte bättre av att hela byn satt utanför dörren och söp och skrek. Efter 40 minuter såg jag att Gunnar gjorde sig i ordning för att sticka, jag vände mig om och såg att Calle också var vaken. 20 minuter senare satt vi på cyklarna igen. Vi rullade lugnt och snackade oss genom natten. Vi nådde Montalcino i soluppgången. Sen dundrade vi ner för backen och svängde in på La strade bianche L´eroica. De vita grusvägarna som Thomas Lövqvist vann på förra året, då med målgång i Montalcino. Makalös utsikt här också.
På kontrollen i Castelnuovo passade vi på att sova i 40 minuter efter maten. Här bjöds det på pasta, parmaskinka och salami. Vi rullade vidare in i Chianti-distriktet. Vingårdarna avlöste varandra och jag drömde om att slinka in och testa vin på dem alla. På kontrollen i Montecatini träffade vi resten av svenskgänget och vi bestämde oss för att sova några timmar och sticka iväg gemensamt på morgonen.
2 timmars sömn fick räcka. Klockan 02:00 rullade vi iväg i mörkret mot nästa berg. Det började med 2 mil plattåkning och sen 7 mil uppför. Jag, Calle och Tille tog det lite lugnare för att spara våra knän. Ari cyklade med oss först men tröttnade efter ett tag. Han sa att han skulle jaga ikapp de andra och stack iväg. Några timmar senare staplade vi in som 3 troll på caféet där stämplingen var. Efter en stund kommer Viktor och hans gäng förbi. Hur hade det gått till? Vi var ju helt säkra på att vi var sist. Viktor hade fått in bakväxeln i hjulet och blivit tvungen att singlifiera cykeln. Han stack snabbt iväg till närmaste cykelverkstad.
Kallegunnar berättade om en rolig händelse på berget när de mekade med Viktors cykel.
Bengt Sandborgh hade kommit förbi och kollat läget. Han såg fullständigt slutkörd och skändad ut och stod mitt i vägen och glodde. Kallegunnar sa till Bengt att gå in från vägen så han inte blev påkörd.
Bengt svarar uppgivet: ”Men jag kanske vill dö”.
Då kontrar Staffan – Men Bengt, nu gör du ju det du tycker allra bäst om.
Stor humor.
Vi cyklade vidare i vårt tempo och klurade på vart Ari hade tagit vägen. De som han jagade låg ju bakom oss nu. Vi cyklade hela dan och hela kvällen. Strax innan midnatt kom vi fram till kontrollen i Caselle där vi hade planerat att sova. Nu hade vi cyklat 22 timmar sen vi sov sist.
De som skötte kontrollen sa att alla andra svenskar låg och sov. Då fick vi den smarta idén att köra genom natten för att komma i mål på morgonen. Med lite tur skulle vi hinna före Viktor och gänget. Jag fick ett skrattanfall när jag tänkte på hur sura de skulle bli när de märkte att vi hade kört förbi dem. Vi rullade på i fin fart och nådde kontrollen i Castellania nån gång mitt i natten. Castellania är Fausto Coppis födelsestad. Den ligger längst upp på en kulle med en rejäl backe. Efter ett tag rullade Bengt in och berättade att de andra hade hoppat över sovstoppet så de låg några timmar före oss. Nu var det bara 12 mil kvar. Vi fyra höll sen sällskap ett tag tills Bengt släppte. Precis efter han släppt gick hans pedal sönder. Som tur var gick den att använda hjälpligt. Men han fick köra de sista 10 milen i lugnare tempo.
Den här etappen höll på att knäcka mig helt. Den var platt som en pannkaka med milslånga raksträckor mellan åkrarna. Dimman låg så tät att vi inte ens märkte när solen gick upp. Timmarna gick och vi blev bara tröttare och tröttare. Efter ett tag visste jag inte ens vilket land vi var i. Jag klurade på om det var Frankrike, Belgien eller Tyskland innan jag kom på rätt spår. 2 mil innan mål träffade vi Lennie. En göteborgare som bor i Italien. Han hade följt oss på Twitter och Happy och siktade på att möta oss innan målgång.
Efter 108 timmar och 163 mil var vi äntligen i mål! Mitt mål med 90 timmar hade jag glömt för länge sen. När jag fick ont i knäna bestämde jag mig för att ta mig runt med hedern i behåll istället. Nu fick vi en riktigt rolig runda med många skratt. Jag är djupt imponerad över alla som fullföljde, speciellt de som inte har kört nåt av de längre loppen tidigare. Det finns ett par riktigt starka randonneurer i Sverige.
Jag kommer nog inte köra det här loppet igen men jag kommer minnas det för resten av livet.
Grazie mille!
Mille Miglia, bilder.
Innan jag rätat ut tankarna runt det här loppet så bjuder jag på lite bilder. De ligger i kronologisk ordning. Enjoy.
Tack för en riktigt krävande och mullig vecka.
/J
Nästa stopp, Italien.
Nu är det bara en dag kvar tills jag åker. Imorgon har jag jobbat den första veckan på nya jobbet. Det känns riktigt bra. Har köpt en flaska Mediterra som jag ska tippa i mig för att fira nya jobbet. Om nån vill köpa en betallösning för sin webbutik så är det bara att slå en signal. Sonderpreis für mein Blog Freunde.
Jag kommer Twittra under rundan så ni kan hålla er uppdaterade. Det finns också möjlighet att se vilken tid vi stämplar vid de olika kontrollerna, se den här länken: Johan Mölleborn
Om ni vill kolla hur det går för de andra så är det bara att leta upp deras namn i listan här och klicka på klockan: Alla cyklister
Starten går klockan 21 på måndag sen räknar jag med att vara ute i 90-100 timmar. Målet är 90 timmar men eftersom jag inte har kört loppet förut så har jag ingen aning om hur lång tid det tar. Jag antar att man hinner bli rätt mosig på 160 mil berg. Fast de första 40 milen platta, det är bara de sista 120 som är backiga.
Här finns en finns rundan plottad med GPS med höjdmeter och hela klabbet: Kartan
Här är de olika kontrollerna och distanserna dit:
Jag kommer Twittra under rundan så ni kan hålla er uppdaterade. Det finns också möjlighet att se vilken tid vi stämplar vid de olika kontrollerna, se den här länken: Johan Mölleborn
Om ni vill kolla hur det går för de andra så är det bara att leta upp deras namn i listan här och klicka på klockan: Alla cyklister
Starten går klockan 21 på måndag sen räknar jag med att vara ute i 90-100 timmar. Målet är 90 timmar men eftersom jag inte har kört loppet förut så har jag ingen aning om hur lång tid det tar. Jag antar att man hinner bli rätt mosig på 160 mil berg. Fast de första 40 milen platta, det är bara de sista 120 som är backiga.
Här finns en finns rundan plottad med GPS med höjdmeter och hela klabbet: Kartan
Här är de olika kontrollerna och distanserna dit:
0 - Nerviano
107 - Fombio
191 - Colorno
274 - Massa Finalise
390 - Faenza Mat
475 - Dicomanno
548 - Chiusi Della Verna
653 - Passignano Sul Drop
724 - Todi
778 - Bolsena
778 - Bolsena
859 - Pomonte
932 - Montalcino
1018 - Castelnuovo berar
1097 - Montaione
1150 - Montecatini Terme
1280 - Aulla
1357 - Deiva Marina
1450 - Caselle Mat
1509 - Castelania
1631 - Nerviano
Jag kommer försöka Twittra från kontrollerna så ni vet var jag är nånstans.
932 - Montalcino
1018 - Castelnuovo berar
1097 - Montaione
1150 - Montecatini Terme
1280 - Aulla
1357 - Deiva Marina
1450 - Caselle Mat
1509 - Castelania
1631 - Nerviano
Jag kommer försöka Twittra från kontrollerna så ni vet var jag är nånstans.
Håll tummarna för oss svenskar som kör. Vi kommer behöva det.
/J
Cykeln är klar för att packas ner.
Nu är cykeln kittad och klar för Miglian. Lite överdrivet att göra det en vecka innan avfärd kan man tycka, men jag börjar på mitt nya jobb imorgon och lär ha fullt upp med det i veckan. Hela helgen har gått åt till att packa drop bags och fixa det sista med hojen. Batterier har laddats och bytts. Cykelkläderna har tvättats. Först en gång med tvättmedel och sedan en gång till utan.
Cykeln är kittat med långcyklarhjulen, 11-28 kassett och compact-vevparti. Styret är nylindat och GPS-rutten är kollad minst 100 gånger. Nu vill jag bara åka.
Just nu känns det som att det är väldigt mycket på gång. Nytt jobb på måndag och sen mitt livs längsta lopp veckan efter. Nån månad senare får jag förhoppningsvis en liten dotter. Samtidigt håller jag på att planera nästa års äventyr. Nä jag måste nog sätta mig på Monarken ett tag för att samla tankarna.
Grått är det nya svarta.
Äntligen fick jag användning för hålet i top capen.
Styrlindan matchar loggan.
Cykeln är kittat med långcyklarhjulen, 11-28 kassett och compact-vevparti. Styret är nylindat och GPS-rutten är kollad minst 100 gånger. Nu vill jag bara åka.
Just nu känns det som att det är väldigt mycket på gång. Nytt jobb på måndag och sen mitt livs längsta lopp veckan efter. Nån månad senare får jag förhoppningsvis en liten dotter. Samtidigt håller jag på att planera nästa års äventyr. Nä jag måste nog sätta mig på Monarken ett tag för att samla tankarna.
Grått är det nya svarta.
Äntligen fick jag användning för hålet i top capen.
Styrlindan matchar loggan. Sa jag förresten att jag börjar bli nervös?
/J
Sista veckans pill och mickel.
Jag börjar bli riktigt nervös och stressad inför Mille Miglia. Stressad på ett bra sätt. De sista dagarna har jag farit runt och köpt och fixat de sista små livsviktiga grejerna. I fredags var jag förbi Alviks Cykel för 30:e gången den här veckan. Förutom en ny hjälm köpte jag några lätta slangar och lite annat bra. Sen stack jag vidare till Polar och bytte batteriet i min CS600, den har varit lite lurig på siståne. Sist tyckte den att jag hade haft ett snitt på 9,2 km/h på en 9-milsrunda.
Idag var jag förbi Jans butik Norvelo för att snacka lite skit och köpa en ny styrlinda. Jan har fyllt hela butiken med De Marchi-kläder. Jag hittade ett par snygga vita byxor och en svinmullig vit tröja som jag hade köpt utan att blinka om de fanns i medium. Fan fan fan. När jag ändå håller på så får jag väl passa på att göra lite mer reklam för De Marchi. Deras finaste cykelbyxor såg riktigt bra ut. Tyvärr fanns de inte in min storlek. Något störande, men det som stör mig mest är att Tille antagligen köpte de sista Medium-byxorna i vitt. Kan man köra en pump i framhjulet för en sån grej?
Jan hade slut på vita lindor så det fick bli en grå. Den åker på ikväll. Med hjälp av en härlig flaska Valpolicella classico så kommer det gå som en dans. Snart är också drop bagsen färdigplanerade och packade, en vecka innan avfärd. För att vara extra löjlig har jag bytt alla batterier till Lithium-batterier för att spara vikt och maxa livslängden. Det blir ju ändå rejält mycket grejer att släpa med på en 160-milsrunda.
Idag var jag förbi Jans butik Norvelo för att snacka lite skit och köpa en ny styrlinda. Jan har fyllt hela butiken med De Marchi-kläder. Jag hittade ett par snygga vita byxor och en svinmullig vit tröja som jag hade köpt utan att blinka om de fanns i medium. Fan fan fan. När jag ändå håller på så får jag väl passa på att göra lite mer reklam för De Marchi. Deras finaste cykelbyxor såg riktigt bra ut. Tyvärr fanns de inte in min storlek. Något störande, men det som stör mig mest är att Tille antagligen köpte de sista Medium-byxorna i vitt. Kan man köra en pump i framhjulet för en sån grej?
Jan hade slut på vita lindor så det fick bli en grå. Den åker på ikväll. Med hjälp av en härlig flaska Valpolicella classico så kommer det gå som en dans. Snart är också drop bagsen färdigplanerade och packade, en vecka innan avfärd. För att vara extra löjlig har jag bytt alla batterier till Lithium-batterier för att spara vikt och maxa livslängden. Det blir ju ändå rejält mycket grejer att släpa med på en 160-milsrunda.
/J
Morgonrunda och planer och sånt.
Nu är det bara 10 dagar kvar till Mille Miglia. Det mesta börjar falla på plats. GPS-filerna är fixade, Italienarna hade självklart skickat ut felaktiga filer så vi fick sitta och handknacka dem igår. Men det blev bra till slut. Cykeln känns bra och jag har hunnit cykla in den ordentligt. Kroppen är fet men är sugen på att cykla långt och kränkas i bergen. Det mesta känns bra alltså.
Jag hade först tänkt köra Mälaren runt på lördag men jag stryker den. Det känns som att den kommer kosta mer än vad den ger. Det blir några kortrundor i helgen istället för att ladda upp huvudet och cykelsuget. Nästa vecka börjar jag på nya jobbet. Då kommer jag inte hinna cykla så mycket så dår får jag hoppa upp på min gamla kompis Monarken igen.
Imorse körde jag till Bålsta och tillbaks. En perfekt morgonrunda på 8 mil. Lätt frukost och bara vatten i flaskorna för att bränna bort lite fett. Viktminskningen har gått pinsamt dåligt i sommar. Det har varit för mycket vin och för mycket gott på grillen. Men vad vore livet utan vin och god mat?
Jag hade först tänkt köra Mälaren runt på lördag men jag stryker den. Det känns som att den kommer kosta mer än vad den ger. Det blir några kortrundor i helgen istället för att ladda upp huvudet och cykelsuget. Nästa vecka börjar jag på nya jobbet. Då kommer jag inte hinna cykla så mycket så dår får jag hoppa upp på min gamla kompis Monarken igen.
Imorse körde jag till Bålsta och tillbaks. En perfekt morgonrunda på 8 mil. Lätt frukost och bara vatten i flaskorna för att bränna bort lite fett. Viktminskningen har gått pinsamt dåligt i sommar. Det har varit för mycket vin och för mycket gott på grillen. Men vad vore livet utan vin och god mat?
Unnade mig ett par Rapha-handskar också. Jag ville ha ett par vita handskar med tunn stoppning. De känns riktigt fina nu, får se hur fina de är efter Italien.
/J
Regnig GPS-förmiddag i förorten.
Hade tänkt cykla en sväng idag men när det regnade så la jag förmiddan på att meka med GPS-filerna till Mille Miglia istället. Innan jag kunde ladda filen till enheten fick jag minska antalet punkter på varje spår. Det är nåt som Garmin har hittat på för att göra livet lite jobbigare. När jag väl hade fått in hela rutten i GPS:en så ställde jag in kartan på 500 meter och gick igenom alla de 160 milen så inget saknades. Det var många ortsnamn som kändes igen från vinflaskor. Jag märkte efter ett tag att jag bara satt och log när jag såg namnen och de slingrande vägarna.
Nu är det bara 2 veckor kvar och jag börjar bli ordentligt nervös. Men det känns ändå som att jag har de flesta bitarna på plats. Cyklingen har kännts bra hela året och motivationen är på topp. Det sista jag ska göra är att linda om styret med en ny snygg vit linda. Sen gäller det bara att cykla lite lagom fram tills vi åker.
/J
Nypan bjöd på blåsjobb.
Skulle ut och testa ful-vevpartiet idag. SMSade Nypan och fick napp ganska snabbt. Vi rullade på i fin fart mot Bålsta. Utanför Bro-Bålstas golfbana mötte vi Amir och hans Hovetgäng. Efter det la vi oss i bocken och klämde upp gubbkropparna i 60 km/h i medvinden. Medvinden fortsatte från Bålsta upp över motorvägen vid Draget. Sen fick vi betala tillbaks resten av rundan. På I1-området blåste det satan. Det var bara att garva och gilla läget. Man behövde inte anstränga sig för att få luft i lungorna direkt.
Vevpartiet då? Jo det funkade över förväntan så där sparade jag just 4000.- Jag satt med fingret på köpknappen på ett FSA K-Force light med keramiska lager på Ebay. Men nu struntar jag i det och kör med det här istället. De där 300 grammen gör nog varken till eller från. Men 4000 skulle kännas. Som ni ser på bilden så har jag både ny hjälm och nya handskar. Det gäller att hålla sig stylish, trots 75 cl flaskor..
Tack för en blåsig runda Nypan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)