Mille Miglia, Italia.

Vaknade 07:00 pirrig i kroppen. Gick ner och åt frukost sen till cykelrummet för att skruva ihop hojen som EasyJet hade slarvat bort på nerresan. Tack vare Hektors och Calles fruars envisa tjatande så lyckades de hitta våra cyklar och flög ner dem dan innan start. Cykelrummet var fullt av förväntansfulla cyklister som skruvade och pillade och packade drop bags och kontrollerade kartor.

Dagen gick sedan i ett. Först inskrivning för att få ut startnummer och stämpelkort, inlämning av drop bags och informationsmöte på italienska. Sen pastaparty och nervöst väntande i gräset. Vi svenskar samlade ihop oss till en egen startgrupp. Efter starten följde vi en veteranbil ut ur Nerviano. Tempot var högt och milen susade på bra.



Utmed vägarna ut från Milano fick vi se en annan sida av Italien, den fula sidan, den man inte ser i resekatalogerna. Här och där stod det prostituerade vid varsin brinnande tunna och en skitig madrass i vägkanten. Det gick inte att låta bli att känna sig illa till mods.

Svenskgruppen höll ihop genom natten och humöret var på topp trots flera punkteringar. Plötsligt ropas det längre bak i klungan. En vurpa. I 40 km/h hade Calle kört ner framhjulet i en spricka i asfalten och åkt i backen. Cykeln låg i diket och hans prylar låg spridda över vägen. Han kom undan med spräckt ögonbryn, skrubbad arm och bockad bakväxel. Växeln gick att bocka tillbaka och ögonbrynet tejpade han ihop med eltejp.


Efter 27 mil kom vi till första matstoppet. Där bjöds det på kall risotto och torrt bröd. Calle fick sin bakväxel fixad och gänget stack iväg igen. Några mil senare fick Viktor ett ekerbrott. Några mil efter det körde Viktor in i Calles redan skadade bakväxel så det rasade helt. Han lyckades ta sig den sista milen till kontrollen. Där fick han hjälp att hitta en cykelmek. Vid lunchen splittrades gruppen då några ville åka vidare.

Nu började backarna, och själva loppet. Calles cykel var fixad så jag, Calle och Tille och Viktor höll ihop. Bengt och Nils släppte nånstans i backen. Vid nästa kontroll träffade vi det andra gänget igen och vi slog ihop oss och körde tillsammans en stund innan vi delade in oss igen. Vi hackade oss upp för bergen och susade snabbt nerför. Här nånstans blev jag trött och huvudet fylldes av negativa tankar. Det var inte kul längre. Det störde mig att vi blev lämnade på förra lunchstället när Calle fixade sin cykel. Jag började tänka på min gravida sambo och vår lilla son. Jag började ifrågasätta varför jag skulle var ute och leka cyklist och varför jag ens skulle fortsätta cykla. I och för sig vettiga tankar, men inte riktigt det man behöver när man har 120 mil bergscykling kvar. Det började skymma. Dags att fixa lamporna igen.

Vi fortsatte i mörkret och Tilles trötthet tog över. Jag och Calle höll honom sällskap upp till kontrollen där vi skulle göra natt. Han var mer död än levande. På kontrollen bjöds det på kall risotto. Nu var det dags att sova. Vi hade nu varit vakna i nästan 40 timmar.


Efter 3 timmars sömn satt vi vid matbordet igen och åt kall risotto till frukost. Sen rullade vi ut i morgonkylan. Soluppgången över bergen var magisk. Mina negativa tankar hade försvunnit under natten. Däremot fick jag ont i knät. Riktigt ont. Efter lite justerande med sadelhöjden gick det värsta över. Dagen var stekande varm och vyerna helt fantastiska. Nu var vi inne i Toscana.

Efter 18 timmars cykling var det dags att göra kväll igen. Maten på kontrollen var bra men sovplatserna var ett skämt. Vi fick ligga på ett klinkersgolv, utan liggunderlag eller filt. Jag försökte somna men det gick inte. Varje gång nån öppnade dörren strömmade det in kalluft som fick kroppen att skaka. Det blev inte bättre av att hela byn satt utanför dörren och söp och skrek. Efter 40 minuter såg jag att Gunnar gjorde sig i ordning för att sticka, jag vände mig om och såg att Calle också var vaken. 20 minuter senare satt vi på cyklarna igen. Vi rullade lugnt och snackade oss genom natten. Vi nådde Montalcino i soluppgången. Sen dundrade vi ner för backen och svängde in på La strade bianche L´eroica. De vita grusvägarna som Thomas Lövqvist vann på förra året, då med målgång i Montalcino. Makalös utsikt här också.

På kontrollen i Castelnuovo passade vi på att sova i 40 minuter efter maten. Här bjöds det på pasta, parmaskinka och salami. Vi rullade vidare in i Chianti-distriktet. Vingårdarna avlöste varandra och jag drömde om att slinka in och testa vin på dem alla. På kontrollen i Montecatini träffade vi resten av svenskgänget och vi bestämde oss för att sova några timmar och sticka iväg gemensamt på morgonen.

2 timmars sömn fick räcka. Klockan 02:00 rullade vi iväg i mörkret mot nästa berg. Det började med 2 mil plattåkning och sen 7 mil uppför. Jag, Calle och Tille tog det lite lugnare för att spara våra knän. Ari cyklade med oss först men tröttnade efter ett tag. Han sa att han skulle jaga ikapp de andra och stack iväg. Några timmar senare staplade vi in som 3 troll på caféet där stämplingen var. Efter en stund kommer Viktor och hans gäng förbi. Hur hade det gått till? Vi var ju helt säkra på att vi var sist. Viktor hade fått in bakväxeln i hjulet och blivit tvungen att singlifiera cykeln. Han stack snabbt iväg till närmaste cykelverkstad.


Kallegunnar berättade om en rolig händelse på berget när de mekade med Viktors cykel.

Bengt Sandborgh hade kommit förbi och kollat läget. Han såg fullständigt slutkörd och skändad ut och stod mitt i vägen och glodde. Kallegunnar sa till Bengt att gå in från vägen så han inte blev påkörd.
Bengt svarar uppgivet: ”Men jag kanske vill dö”.
Då kontrar Staffan – Men Bengt, nu gör du ju det du tycker allra bäst om.
Stor humor.

Vi cyklade vidare i vårt tempo och klurade på vart Ari hade tagit vägen. De som han jagade låg ju bakom oss nu. Vi cyklade hela dan och hela kvällen. Strax innan midnatt kom vi fram till kontrollen i Caselle där vi hade planerat att sova. Nu hade vi cyklat 22 timmar sen vi sov sist.

De som skötte kontrollen sa att alla andra svenskar låg och sov. Då fick vi den smarta idén att köra genom natten för att komma i mål på morgonen. Med lite tur skulle vi hinna före Viktor och gänget. Jag fick ett skrattanfall när jag tänkte på hur sura de skulle bli när de märkte att vi hade kört förbi dem. Vi rullade på i fin fart och nådde kontrollen i Castellania nån gång mitt i natten. Castellania är Fausto Coppis födelsestad. Den ligger längst upp på en kulle med en rejäl backe. Efter ett tag rullade Bengt in och berättade att de andra hade hoppat över sovstoppet så de låg några timmar före oss. Nu var det bara 12 mil kvar. Vi fyra höll sen sällskap ett tag tills Bengt släppte. Precis efter han släppt gick hans pedal sönder. Som tur var gick den att använda hjälpligt. Men han fick köra de sista 10 milen i lugnare tempo.

Den här etappen höll på att knäcka mig helt. Den var platt som en pannkaka med milslånga raksträckor mellan åkrarna. Dimman låg så tät att vi inte ens märkte när solen gick upp. Timmarna gick och vi blev bara tröttare och tröttare. Efter ett tag visste jag inte ens vilket land vi var i. Jag klurade på om det var Frankrike, Belgien eller Tyskland innan jag kom på rätt spår. 2 mil innan mål träffade vi Lennie. En göteborgare som bor i Italien. Han hade följt oss på Twitter och Happy och siktade på att möta oss innan målgång.

Efter 108 timmar och 163 mil var vi äntligen i mål! Mitt mål med 90 timmar hade jag glömt för länge sen. När jag fick ont i knäna bestämde jag mig för att ta mig runt med hedern i behåll istället. Nu fick vi en riktigt rolig runda med många skratt. Jag är djupt imponerad över alla som fullföljde, speciellt de som inte har kört nåt av de längre loppen tidigare. Det finns ett par riktigt starka randonneurer i Sverige.

Jag kommer nog inte köra det här loppet igen men jag kommer minnas det för resten av livet.
Grazie mille!

Här finns mer bilder från loppet.

/Johan