Ibland är det bara så bra att vara jag.
/J
Brott och straff. Del 2.
Orättvisan har nått Hässelby. Jag hade just genomlidit två stycken dödstjugor och kände mig rätt nöjd med det. Tydligen lite för nöjd, för straffet kom blixtsnabbt. "En dödstjuga till GUBBE!" Väste jag till mig själv. Benen gav tyvärr upp när det var en minut kvar så jag beordrade genast 3 stycken 30-sekunders maxspurter. "Pop pop", benen imploderade. Kränkthetens sköna rus drog över mig medans jag trampade syran ur benen. Jag borde straffa mig själv oftare.
Ibland är det bara så bra att vara jag.
Ibland är det bara så bra att vara jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du ser inte helt välmående ut på bilden... Bäst du kränker dig till ett leende ?
Nämen fy faaaan alltså!! Det var väl det jag visste! Kolla ögat!
http://weilyn.blogg.se/images/2010/terminator_80530539.jpg
Fast... Då borde han väl inte gnälla så jävligt över träningen?
Det där beordrade maxspurterna när man misslyckats med en intervall brukar ta en rakt in i Nirvana. Lätt kräkandes.
Det där satt verkligen som en smäck. Det surrar skönt i benen nu.
Skicka en kommentar