En massa text om PBP.

Jaha det är väl dags att skriva av sig lite om PBP då.

Jag har längtat efter PBP sen jag körde loppet för fyra år sen. Då var jag helt nybörjare på långcykling och gjorde nog alla fel man kan göra såsom att gå ut för hårt och ligga och dra stora klungor, strula och bränna tid på kontrollerna, köra med huvudet under armen och köra tills man väggar och framför allt tappa fokus helt och hållet på slutet. Trots det så lyckades jag komma in på 61 timmar. Så det fanns helt klart potential för förbättring. Inför årets PBP tänkte jag köra lite smartare. Köra lugnt och avslappnat, göra effektiva stopp, behålla fokus och framför allt ha så kul som möjligt. Jag hade en dröm om att slå det gamla rekordet på 54:14 som har stått sig sedan 1991. Men att bara komma under 60 timmar skulle duga gott det också.

Innan starten stod vi på arenan och väntade på att slussas ut till startklungan. Det var galet varmt och svetten rann. Efter två timmar var det äntligen dags att rulla iväg. Vi släpptes iväg i en klunga på ca 700 pers. Det gällde verkligen att hålla tungan rätt i mun här. Utmed vägen stod folk med vurpade cyklar, punkteringar och allmänt skärrade ansiktsuttryck. Runtom i klungan hördes det skrik och ibland också ljudet från cyklar som kör in i varann och åker i backen. Jag förberedde mig psykiskt på att behöva bryta loppet redan här. Men det gick bra ändå. Ett tag senare var vi ute på de större vägarna. Kantvinden gjorde kaos med klungan som snabbt drogs ut och klipptes av. Värmen höll i sig så efter två timmar så var båda flaskorna redan slut. En familj servade några hundra törstiga cyklister med vattenpåfyllning. Sen var vi på väg igen.

På kontrollen i Villaines efter 22 mil sa Viktor att han skulle stanna ett tag. Han hade fått ont i magen och behövde reda ut det. Han bröt senare. Jag, Calle, Toni och John gjorde ett snabbt stopp och rullade vidare. Nån mil innan hade det börjat rassla om min kassett. Jag visste inte om den hade gängat upp sig eller om det var nåt annat fel. Vi rasslade vidare genom natten och på kontrollen efter fick jag hjälp att kolla felet. Jag hade tydligen glömt den lilla ringen som ska sitta innanför. Festligt att det hade funkat 100 mil hemma. Jag drog åt kassetten så gott jag kunde och lät den sedan rassla resten av rundan. Precis innan vi skulle sticka dök Ari upp. Han bad om att vi skulle vänta några minuter så han kunde hänga med. Självklart.

I Loudeac träffade vi Kalle och Christer igen. Vi hade sett dem vid varje kontroll innan men nu slog vi ihop oss till en enda härlig svenskklunga. Efter Loudeac är det ordentligt backigt, något som Kalle och Christer verkade strunta i. Men efter ett tag kunde vi lugna ner dem lite så vi slapp brinna upp i varje backe. Milen rullade på fint och till slut var vi uppe vid masten på banans högsta punkt. Därifrån var det en skön nerförslöpa till Brest. Känslan att rulla över bron till Brest var lika läcker som jag mindes den. Nu var vi halvvägs. Bara att följa brödsmulorna hem alltså.

Efter ett längre matstopp i Brest började vi rulla tillbaka upp mot Masten igen. Backen var längre än jag mindes den. På vägen tillbaka mötte vi en massa bekanta ansikten. Hektor, Tille och Carlsson från Göteborg tex. Alla såg glada ut och tjoade och tjimmade. Nu började det regna igen. Några timmar senare när solen gick ner ökade regnet och vi körde mot ett ordentligt åskoväder. Det blixtrade och dundrade och helt plötsligt släppte himlen allt vatten den hade på oss. När vi kom tillbaka till Loudeac var vi blöta som hundar. Trötta också. Vi hade snackat om att helt hoppa över sovpausen men ändrade oss när regnet höll i sig. Efter lite energipåfyllning la jag mig bekvämt under ett bord och somnade direkt. 30 minuter senare var det dags att gå upp. Nu hade vi varit igång i 30 timmar.

Det var regnfritt när vi startade från Loudeac men efter några hundra meter kom det tillbaks. Natten var mörk. Och blöt. Och kall. Nånstans mitt i natten fick Calle punka. Under tiden vi bytte slangen sprang John över vägen och tävlingsbajsade i diket. Det blev morgonens snackis. Milen rullade på utan större bekymmer förutom de vanliga krämporna. Jag hade rätt skaplig skav i häcken tack vare värmen innan starten. Det blev varken bättre eller sämre så det var bara att gnugga vidare. Ryggen, nacken och händerna gjorde också ont. Samma sak där, det var bara att gnugga vidare. Jag försökte peppa mig med att det bara handlade om 2 dygns cykling. Jag hade lovat Linda att lägga cyklingen på is ett tag efter PBP och ta tag i allt som måste göras hemma så det kunde gott få göra lite ont. Nu var det bara 12 timmar kvar. Solen gick upp och livet och världen vaknade igen. Festligt det där med solljus. Hur trött man än är på natten så vaknar man till när solen går upp.

Man ser rätt mycket olika sorters människor och cyklister på en sån här runda. Spillror av klubbar som håller ihop, ensamcyklister som gnetar på själva eller försöker hänga med i klungor och folk som gått ut för hårt och ligger som skrynkliga sopsäckar på kontrollerna. Vi såg ett stort sponsrat lag som hade som mål att cykla på 43 timmar. Det är ingen dålig ambition att få 20 personer att prestera på den nivån. De hade följebilar och folk som servade dem med mat och kläder på kontrollerna. När vi kom ifatt dem hade de tydligen ändrat måltiden till 50 timmar. Lycka till tänkte vi när vi cyklade ifrån dem 40 mil innan mål. Då låg halva deras lag utslagna på en hemlig kontroll nånstans mitt i Frankrike. Festligt nog var de sponsrade av Schwalbe.

Några mil innan kontrollen i Mortagne gjorde Toni, Kalle, John och Christer ett ryck, som jag trodde var på skoj. Jag var rätt mör just då så jag orkade inte täppa luckan om de bara lekte. Toni släppte för att vänta in oss andra och då cyklade Kalle, John och Christer vidare. När vi väl förstod att de hade stuckit så försökte vi hänga på. När vi kom till kontrollen i Mortagne såg vi precis att de cyklade därifrån. Vi gjorde ett hyffsat snabbt stopp där och fick lite dricka av Lasse Keskitalo och hans brorsa. Lasse hade brutit ganska tidigt efter hans hjul hade kollapsat. Sen hade han tappat gnistan. Vi jagade vidare men var för trötta för att få till den farten som behövdes för att komma ikapp. John, Kalle och Christer är riktigt starka så de skulle med all säkerhet hålla undan så vi siktade in oss på att komma in under 52 timmar istället. Hellre sikta på ett mål som man kan klara än att hänga upp sig på nåt som man redan förlorat. Vi skulle ju ha kul också.

Calles hälsenor hade strulat sen Brest och nu på slutet var de på väg att sprängas. Han fick verkligen gräva djupt för att pressa sig upp för de korta branta backarna på slutet. Vi fyra från KBCK höll ihop hela vägen in i mål. Under de sista milen kom den härliga känslan att vi hade klarat det, och gjort det bra. En fantastisk känsla som är svår att beskriva. Trötthet som övergår till eufori, smärta som blir nåt skönt. Tacksamhet för livet och för familjen hemma som ställt upp och stått ut med mig. Tacksamhet för kompisarna man cyklat med, för de som fortfarande var ute på banan och de som stog i mål och väntade. Den där sköna känslan av att vara en riktig nöjding.

Foto: Mikael Keskitalo

 

Paris-Brest-Paris 2011.

Det här får bli en kort bloggning innan jag har sorterat minnena ordentligt i huvudet.

Jag hade som mål att ta det svenska rekordet på 54:14, eller i alla fall att komma under 55 timmar. Det borde vara görbart om vi cyklade smart och höll fokus hela vägen. Calle, Ari, John och Toni var med på samma plan. Förutom ett åskoväder med hällregn så gick allt väldigt smidigt. Vi gjorde så som vi hade planerat och milen rullade på riktigt bra. Viktor och Jonas fick tyvärr bryta pga magsjuka.

Starten var som vanligt kaotisk. Men när vi väl kom ut på vägarna så lugnade det ner sig. Vi träffade små grupper med svenskar lite här och där. Efter 45 mil gjorde vi sällskap med Kalle och Christer. De hade legat nån minut före oss hela tiden. I Loudeac, efter 80 mil tog vi 30 minuter sovstopp. Det räckte för att få energi till de sista 45 milen. Det hade regnat hela natten så vi behövde ladda om. Vi försökte hålla tempot för att komma in under 52 timmar. Och det gick, vi kämpade på och lyckades komma in på 51:36. Kalle, Christer och John kom in på knallhårda 51:02.

I målet stod Viktor och Jonas och tog emot med öl och gratulationer. Jag var riktigt trött, nöjd och stolt så ölen gjorde KAOS med mig. Vi hade kul nästan hela vägen och vi höll oss till planen. Tack KBCK för en grymt härlig vecka i Frankrike. Och stort tack till alla fransoser som stog ut med vägen och hejade. PBP är fantastiskt. Om 4 år är det dags igen. Då är det sub 50 som gäller! Eller precis under maxtiden... Vi får se.

John, jag, Ari, Toni och Calle. Foto: Jonas.

Grattis alla som körde och tog sig runt. Framför allt alla från succéklubben KBCK. Nypan och Tille körde snyggt och tog sig i mål med flaggan i topp.
Stort grattis till Kalle och Christer som satte det nya svenska rekordet.
/J

Info om Paris-Brest-Paris.

Nu börjar det dra ihop sig till Paris-Brest-Paris. Världens största och mest kända randonnélopp. Jag skrev lite om randonnécykling här. Där kan ni läsa lite vad det går ut på.

Nytt för i år är att man kommer köra med ett chip som på Vätternrundan så ni kan följa vår framfart. Ni kan söka på mitt startnummer (frame number) 1531 på den här sidan. Där kommer det uppdateras när jag passerar de olika kontrollerna.

Jag kommer Twittra, så mycket jag orkar, under rundan. Men jag kan tyvärr inte läsa eller svara några kommentarer förrens jag kommer hem. Klicka här om ni vill följa mig på Twitter, eller så kollar ni till höger på bloggen.

Här är en lista över kontrollerna vi kommer passera. Om ni klickar på länken så kan ni se sträckan i Openrunner.

1 Saint-Quentin-en-Yvelines - Mortagne-au-Perche 140 km.

2 Mortagne-au-Perche - Villaines-la-Juhel 82 km.

3 Villaines-la-Juhel - Fougères 89 km.

4 Fougères - Tinténiac 54 km

5 Tinténiac - Loudéac 85 km.

6 Loudéac - Carhaix 76 km.

7 Carhaix - Brest 93 km.

8 Brest - Carhaix 85 km.

9 Carhaix - Loudéac 79 km.

10 Loudéac - Tinténiac 85 km.

11 Tinténiac - Fougères 54 km.

12 Fougères - Villaines-la-Juhel 88 km.

13 Villaines-la-Juhel - Mortagne-au-Perche 81 km.

14 Mortagne-au-Perche - Dreux 75 km.

15 Dreux - Saint-Quentin-en-Yvelines 65 km.

Starten går på söndag klockan 16:00 så från dess får ni gärna hålla tummarna för mig.

/J

Cykeln redo för PBP. Tror jag...

Jag gav cykeln en sista puts idag. Och tur var väl det för när jag gjorde rent kedjan märkte jag att kassetten satt löst. Det hade varit en höjdare att fixa på natten i regnet på någon av Bretagnes lerigaste åkrar. När det mesta av smutsen var borttorkat från hojen hängde jag på lampan och väskan precis så som den kommer rulla på PBP.

För varje dag som går blir jag mer och mer pirrig. Det ska bli riktigt skoj att cykla långt igen. Med lite tur får vi sol och varmt, väderleksrapporterna skiftar från dag till dag, så man får bereda sig för det värsta. Det vore kul att få se Bretagne i fint väder. Det ska vara fint säger de. 5 dagar kvar till start nu..

Ett rando-stilleben. Vackert.


Sladdar, batterier, lampa och GPS.

Dinotten och hans lärjunge, Knog.

Snyggt dragen batterisladd till sadelväskan.

/J

Lite regn piggar alltid upp.

Jag och Nypansson fick för oss att vi skulle testa PBP-kittet en kväll till. Jag hade fixat en liten fin lösning för att få fast pannlampan på hjälmen utan att behöva tejpa eller svetsa eller bygga nåt att tryckimpregnerat virke. Lösningen är lika enkel som den är genial. Jag satte helt enkelt ett buntband på varsin sida av hjälmen som pannlampsbandet hakar fast i. Ibland är jag bara såå påhittig.

Vi hade inget mål att köra oss trötta eller nåt så vi höll lite lagom tempo och snackade oss runt 5 mil. När vi vände i Lilla Paris började det regna. Men det var bara bra för då fick jag anledning att testa min nya vind/reflexväst. Den var som ett Kinder-ägg. Den både höll vinden och vattnet borta plus att den reflexade finfint så bilisterna fick chans att se mig och på så sätt fullända deras kväll.

Bilden är tagen genom ett bäveranus. Därav oskärpan.

Tack för en mullig kväll Nypan. Tänk vad lite regna kan pigga upp ibland.
/J

Sista rundan innan PBP.

Igår körde vi den sista långrundan innan PBP. Det korta varvet runt Mälaren fick det bli för att få mer dricktid på afterbiken. Matte och Calle kom förbi mig innan starten, sen plockade vi upp Nypan, Tille och Micke på väg in till stan. Det var lite småkyligt den första timmen men efter Södertälje var jag tvungen att ta av mig arm och benvärmarna. Fram till Strängnäs hade jag bara druckit vatten så jag var ordentligt hungrg när vi kom till Lauras café. En räkmacka och 5000 koppar kaffe satt som en smäck.

Efter fikat satte vi kurs mot Hässelby. Efter 20 mil och 6,5 timmars cykling sladdade vi in på min baksida och knäppte upp första ölen och drog igång grillen. Sen var afterbiken igång. Vi hade som vanligt en hel del vettiga saker att diskutera och planera. Det blev en riktigt lyckad dag och kväll. Härlig cykling och afterbike med härliga gubbar.

Tack för en prima dag!

/J

Det närmar sig.

Igår körde vi min och Nypans vanliga kvällsrunda. Dagen till ära fick vi med oss Skoglingen också. Vi tog med lampor och väskor som sist och Skoglingen körde lätt och snyggt. Igår testade jag batteripacket till GPSen och ett par nya Solo arm och benvärmare. Solo-prylarna, som jag köpte på Norvelo, satt som en smäck. Vi körde en liten specialare runt Bålsta och vidare förbi Skokloster. Rundan slutade på strax över 9 mil och varje meter kändes bra. Jag kom på att jag måste byta kedja också. Den som sitter på nu har gått ca 1000 mil så den får gå i pension. Nu är det inte långt kvar. På torsdag åker vi...


Tack för en mullig kväll.
/J

Kvällsrunda med Nypan

Igår stack jag och Nypan ut på en liten sväng runt Bålsta för att testa hojarna med PBP-kittet monterat. Det är egentligen bara väskor och lampor som tillkommer, men för oss ängsliga gubbar så är det skönt att testa grejerna så de inte lossnar första natten i Frankrike. Vi körde den vanliga rundan över Draget och in på I1. Precis när vi körde över motorvägen mötte vi den läckra cykelhandlaren Markus. Han låg i tempoställning och fräste nerför backen mot Bålsta.

Alla bitar höll ihop och till och med lamporna fick sättas på sista milen. Solnedgången över I1 var magisk. Det såg ut som att himlen brann. Det är såna här kvällar man drömmer om på vintern när man sitter och gnuggar på Monarken. Vi avslutade det hela med lite ost och vin hemma hos mig för att få den äkta franska känslan, även om vinet var italiensk..

Tack för en härlig runda Nypan.

/J

Korta varvet runt Mälaren.

Jag hade ju planerat att köra Mälaren runt och göra ett försök på Rudolph Lewis award. Men i sista stund ändrade jag mig och körde istället det korta varvet runt Mälaren. Mest för att spara lite tid för familjen. Jag kommer ändå vara borta en vecka för PBP så det kändes lite taskigt att bränna hela den här helgen också. Men Björnen och Tille körde och visade att de är episka långryttare. De blev nr 2 och 3 som erövrade medaljen. Deras tid slutade på 10:07. Riktigt starkt kört! Men så kör de för KBCK också.

Calle, Nypan, Hektor och jag körde som sagt korta varvet. Det gick riktigt fint. Innan Strängnäs var jag lite seg och obekväm på cykeln men efter några koppar kaffe och en räkmacka kändes det prima igen. Vi fick en avslappnad och skön runda trots ett rullsnitt på 32 km/h. När jag kom hem kände jag mig pigg och fräsch och kunde dricka vin av episka mått på kvällen.

Calle körde KBCKs vintertröja.

Stiligt besök på Lauras i Strängnäs.

Tack för en skön runda.
/J

Col du Galibier

Vi hade först tänkt köra La Marmotte-banan men ändrade oss till att bara cykla upp till Col du Galibier istället eftersom det regnade på morgonen och skulle regna ännu mer på eftermiddan. Vi rullade ut från Briancon i duggregnet och började trampa mot Lautaret. Tempen låg på dryga 7 grader. Jag trodde först att jag hade fått nån lungsjukdom som halverade min syreupptagning eller att mina ben hade drabbats av polio, men det visade sig att de 2 milen till Lautaret lutar svagt uppåt hela tiden. Efter ett tag ökade lutningen så man kände att det var en backe, då släppte tydligen sjukdomarna jag hade och jag kunde börja trampa som vanligt igen.

Det regnade mer och mer på väg mot Lautaret. Där nånstans vände Viktor och cyklade hem, vi andra svängde upp mot Galibier. Det var redan fullt med husbilar utmed vägen trots att det var några dagar kvar tills Touren skulle gå förbi här. Efter ett tag fick regnet sällskap av lite snö. Ett tag senare var det bara snö. Nu började vi möta bilar som var täckta med snö. Tempen låg runt nollan. Mer snö, vind, piss, tempen på -2. Jag började fundera på hur det skulle kännas nerför. Jag hade sommarkläder på mig, förstärkt med knävärmare och tunn vindjacka. Det rök ur munnen. Det var snöstorm upp mot toppen och det såg ut som att vi var på väg mot världens ände.

Vid en skylt där det stog "Refuge du Galibier" valde jag att stanna och tänka en sekund innan jag bestämde mig för att bryta och vända nerför. En stund senare kom Markus, han tänkte inte heller länge innan han vände. På vägen ner mötte vi Tille. Vi sa att vi hade gett upp och skulle försöka ta oss ner. Han skrek att vi var töntar och cyklade vidare. Markus var lite vettigare klädd än mig så han rullade på medans jag stannade och försökte få lite liv i mina fingrar. Det funkade inte. Några hundra meter senare var jag tvungen att stanna igen. Den här gången hade känseln försvunnit helt i fingrarna och jag frös nåt fruktansvärt. Jag grät en skvätt och rullade vidare. Till slut började jag rota i soptunnorna som de hade ställt upp inför Touren efter plastpåsar eller nåt att trä över fingrarna men de var så klart tomma. Ett tag senare knackade jag på en av husbilarna och fick två soppåsar av det franska pensionärsparet som satt där och kurade.

Med plastpåsarna över händerna rullade jag vidare tills jag kom till Lautaret igen. Jag skakade så mycket så jag höll på att köra omkull. Ett tag vrålade jag tror jag. Det kan ha varit inbillning också. I Lautaret finns en restaurang och en souvenirbutik. Jag stolpade först in i butiken. Helt trasig. Dyngsur och genomfrusen. När jag kommit till sans sprang jag över gården till restaurangen. Det spöregnade här så det var i alla fall inte minusgrader längre. Sen satt jag på restaurangen och skakade och frustade tills Tille ramlade in som ett paket, ett paket som nån hade sparkat och pissat på. Han hade kommit upp till den riktiga toppen och blivit intervjuad av danska TV1. Sen hade han haft en liknande resa ner.

Efter 1 timme och 2 koppar varm choklad bestämde vi oss för att göra en sista stöt ner mot Briancon. Vi sprang ut i regnet och cyklade så fort vi kunde. Mina plastpåshandskar fylldes med vatten och jag frös som en hund hela vägen, men vi kom fram i alla fall. Dagen efter var det 25 plusgrader och strålande sol i byn. Det är snabba puckar i alperna.

Pyntat för TdF.


Mulliga byar.


Vi ska väl upp dit.


3 dagar innan Touren.


Höger från Lautaret.


Lite fuktigt i luften.


Hmm det där molnet alltså..


Fulladdat med husbilar.


Charmig campingplats.


Hej och hå..


Mot Katlagrottan.


Nämen snö. Vad trevligt.


Skönt med sommarhandskar.


På väg mot världens undergång.


Här gav jag upp.


Jaha, dags att vända hemåt då..

Heaven and hell..
/J

Kvällsrull till Canyontown.

Jag och Anders bestämde oss för att ta en liten kvällsrunda. Vi skulle köra den vanliga Bålstarundan och tillbaka över Draget och I1. I Bålsta skulle göra ett snabbsstopp hos Canyon-Stefan för att hämta ett växelöra till min hoj. Björn (monster-bjorre) ville också rastas så han hängde med. Under tiden vi väntade på Björnen i Barkarby så kom Pontus förbi. Han hade tänkt köra samma runda som vi så han hängde också på.

Det började som vanligt ganska sansat och trevligt men sen började Björnen öka tempot. Jag stretade emot. Han ökade lite till, jag stretade emot. Han ökade lite till och jag brann upp. Sen fortsatte det på det spåret. Jävlar vad stark den där Björnen har blivit. Han ägde mig totalt. Efter de sista backarna, Dalkarlsbacken och Stäketbacken var jag helt offrad. Uppspikad upp och ner på en kyrkport med dominatorluva och stålgalgar. Men oj så trevligt vi hade. PBP närmar sig och jag behöver vänja mig vid att bli ägd och kränkt.

Tack för en strålande kväll grabbar!
/J

3 veckor kvar till PBP.

Ari hittade den här bilden på PBPs hemliga hemsida. Se så ung och oförstörd jag ser ut. En ung randonnégubbes första trevande steg mot en lika trevande randonnékarriär. Om 3 veckor är det dags igen. Jag känner mig som ganska ur form nu efter semestern. Jag har inte kört de långrundorna som jag hade behövt och kroppen liknar mer Svampbob Fyrkants kompis Patrik Stjöstjärnas än den seniga randonnégubbe-looken som jag hade önskat. Hur som helst, cykelsuget är enormt och jag är riktigt laddad för de 120 milen i Bretagne.


I bakgrunden ses John Barkman och Jan Christiansen som jag cyklade med.
/J

Sprättrunda med KBCK.

Nypan och jag tänkte ta en lugn runda runt Bålsta igår och fick med oss Matte och Tille. Redan där borde vi förstått att det skulle spricka. Det gick hyffsat lugnt i början men ganska snart började folk rycka till höger och vänster. Jag ville inte vara sämre så jag stretade emot, på alla ryck och i alla backar. Efter 2,5 timmar var jag äntligen hemma igen. Helt söndersprängd. Tinningarna bultade av mjölksyra och benen var sådär härligt kränkta. Efteråt delade jag och Nypan på några öl för att rätta till det som hade blivit krokigt.

Tack för en riktigt bra kväll.
/J