Col du Galibier

Vi hade först tänkt köra La Marmotte-banan men ändrade oss till att bara cykla upp till Col du Galibier istället eftersom det regnade på morgonen och skulle regna ännu mer på eftermiddan. Vi rullade ut från Briancon i duggregnet och började trampa mot Lautaret. Tempen låg på dryga 7 grader. Jag trodde först att jag hade fått nån lungsjukdom som halverade min syreupptagning eller att mina ben hade drabbats av polio, men det visade sig att de 2 milen till Lautaret lutar svagt uppåt hela tiden. Efter ett tag ökade lutningen så man kände att det var en backe, då släppte tydligen sjukdomarna jag hade och jag kunde börja trampa som vanligt igen.

Det regnade mer och mer på väg mot Lautaret. Där nånstans vände Viktor och cyklade hem, vi andra svängde upp mot Galibier. Det var redan fullt med husbilar utmed vägen trots att det var några dagar kvar tills Touren skulle gå förbi här. Efter ett tag fick regnet sällskap av lite snö. Ett tag senare var det bara snö. Nu började vi möta bilar som var täckta med snö. Tempen låg runt nollan. Mer snö, vind, piss, tempen på -2. Jag började fundera på hur det skulle kännas nerför. Jag hade sommarkläder på mig, förstärkt med knävärmare och tunn vindjacka. Det rök ur munnen. Det var snöstorm upp mot toppen och det såg ut som att vi var på väg mot världens ände.

Vid en skylt där det stog "Refuge du Galibier" valde jag att stanna och tänka en sekund innan jag bestämde mig för att bryta och vända nerför. En stund senare kom Markus, han tänkte inte heller länge innan han vände. På vägen ner mötte vi Tille. Vi sa att vi hade gett upp och skulle försöka ta oss ner. Han skrek att vi var töntar och cyklade vidare. Markus var lite vettigare klädd än mig så han rullade på medans jag stannade och försökte få lite liv i mina fingrar. Det funkade inte. Några hundra meter senare var jag tvungen att stanna igen. Den här gången hade känseln försvunnit helt i fingrarna och jag frös nåt fruktansvärt. Jag grät en skvätt och rullade vidare. Till slut började jag rota i soptunnorna som de hade ställt upp inför Touren efter plastpåsar eller nåt att trä över fingrarna men de var så klart tomma. Ett tag senare knackade jag på en av husbilarna och fick två soppåsar av det franska pensionärsparet som satt där och kurade.

Med plastpåsarna över händerna rullade jag vidare tills jag kom till Lautaret igen. Jag skakade så mycket så jag höll på att köra omkull. Ett tag vrålade jag tror jag. Det kan ha varit inbillning också. I Lautaret finns en restaurang och en souvenirbutik. Jag stolpade först in i butiken. Helt trasig. Dyngsur och genomfrusen. När jag kommit till sans sprang jag över gården till restaurangen. Det spöregnade här så det var i alla fall inte minusgrader längre. Sen satt jag på restaurangen och skakade och frustade tills Tille ramlade in som ett paket, ett paket som nån hade sparkat och pissat på. Han hade kommit upp till den riktiga toppen och blivit intervjuad av danska TV1. Sen hade han haft en liknande resa ner.

Efter 1 timme och 2 koppar varm choklad bestämde vi oss för att göra en sista stöt ner mot Briancon. Vi sprang ut i regnet och cyklade så fort vi kunde. Mina plastpåshandskar fylldes med vatten och jag frös som en hund hela vägen, men vi kom fram i alla fall. Dagen efter var det 25 plusgrader och strålande sol i byn. Det är snabba puckar i alperna.

Pyntat för TdF.


Mulliga byar.


Vi ska väl upp dit.


3 dagar innan Touren.


Höger från Lautaret.


Lite fuktigt i luften.


Hmm det där molnet alltså..


Fulladdat med husbilar.


Charmig campingplats.


Hej och hå..


Mot Katlagrottan.


Nämen snö. Vad trevligt.


Skönt med sommarhandskar.


På väg mot världens undergång.


Här gav jag upp.


Jaha, dags att vända hemåt då..

Heaven and hell..
/J