Precis när jag höll på att leta efter ett bra ställe att lägga mig på (det ska helst vara en mosse så man kan bli uppgrävd om så där 1000 år som Bockstensmannen.) så kom det en annan cyklist bakifrån. Jag tog en portion HTFU och la mig på rulle. Det visade sig att det var Peter Agelii, den gamla triathlonräven från Väsby. Vi surrade lite och jag fick faktiskt lite fart på benen igen. När jag sen svängde av åt mitt håll så dog jag igen. Men bara precis så mycket så jag kunde hasa mig hem de sista milen. Nu är jag helt slagen. Linda har stuckit till Vällingby och ungarna gör KAOS här hemma. Jag skulle helst vilja skrynkla ihop mig som ett kolapapper i soffan. Men det får jag spara till nån annan dag. Livet på en pinne!!
Vackra vyer utanför Lilla Paris. |
/J
4 kommentarer:
Jag tror att det är dina grenspecifika muskler som spelade dig ett spratt helt enkelt.
Lilla Paris måste ha visat sig från sin mest grandiosa sida igår.
Jag har nog fått soffspecifika muskler. Hela rundan var magisk. Det kändes som att det var kväll hela vägen.
Peter Agelii är från Bro och tävlar för vilda väsby, är nästan grannar.
Jag hade för mig att han bodde i Bro, men jag vågade inte skriva det om han skulle ta det som en förolämpning. :D
Skicka en kommentar