En påse blandade bittermandlar.

Jaha, nu skulle jag kunna skriva en uppsats i hur mycket jag asvkyr Lance Armstrong och hur jag skulle vilja åka hem till honom med min gamla Giro Pneumo Lone star edition-hjälm fylld med bajs och trycka den över huvudet på honom. Jag skulle kunna skriva nåt tårdrypande att han var min stora idol under många år och nu bara kommer bli ihågkommen som en simpel fuskare. Jag skulle också kunna skriva en massa dravel om hur jag tror att det här är början på något nytt inom proffscyklingen. Början på en ren sport. Att nu minsann har de lärt sig att det är fel att försöka vinna genom att fuska. Den nya generationens cyklister. Nu vänder vi blad och blickar framåt. Men det kommer jag inte, eftersom det alltid kommer finnas fusk och dopning inom proffsidrott. Det som har skrapats fram ur cyklingens rövhål är precis vad som skulle skrapas fram ur de flesta andra sporter om man bara skrapade hårt nog. Inga undantag. Så länge det finns pengar att tjäna så kommer det alltid finnas de som kommer ta genvägar. Med lite tur så hittas de snabbt och plockas bort för alltid. Den kampen får aldrig läggas ner.

Men jag kommer nog som de allra flesta fortsätta att titta på sport, och i synnerhet cykling. Jag kommer garanterat sitta bänkad framför Eurosport när nästa års Tour de France drar igång. För att inte tala om vårklassikerna. Då kommer jag sitta med ansiktet fullt med pommes och mayo och försöka trycka in en flaska Duvel till i munnen. Nog om det. Skönt att han åkte dit till slut.

My work here is done!

/Bittra gubben i Hässelby.