Finsällskap i höstsolen.

Jag lyckades till slut smita iväg några timmar. Vädret var ju så sjukt fint så det hade varit haram att inte cykla idag. Tog räsern för att verkligen få valuta för tiden. Cyklade ut mot Bålsta och klurade på lite allt möjligt. Jag tänkte på min egen förträfflighet och att jag kanske inte skulle ha druckit det där sista vinet igår. Det går liksom inte riktigt ihop med att försöka vara bäst i VÄRLDEN på att cykla till Bålsta och tillbaks. Sen började jag tänka på min cykel och hur jävla nöjd jag är med den. Jag har haft den i 3 säsonger nu och har ingen plan på att byta ut den till nästa år heller.

När jag satt där och trampade och mös i solskenet och tänkte på mig själv och cykeln och hur fantastiska vi var så såg jag en skugga bakom mig. Nån låg på rulle. När jag efter en stund vände mig om för att se vem det var så kändes det som att nån med väldigt liten fantasi hade skrivit det här avsnittet i min Truman show. Mannen bakom var nämligen Stefan, Canyons man i Sverige. Vi hade sen sällskap ett tag och sprätte och löjlade oss tills Stefan vände hemåt. Vi hade också tillfälligt sällskap av kille från Happymtb, han med Storcken, men han försvann nånstans när vi löjlade oss. Hoppas det inte uppfattades som drygt, men det är ju så svårt att hålla igen när man producerar såna hutlösa watt.