Dagarna man minns och tiden som inte finns.

Det verkar skölja en våg av missnöje och tidsbrist över cykelbloggvärlden just nu. Jag trodde först att det bara var jag som kände mig pressad men när man kikar runt så verkar det vara så lite över allt. December är väl den sämsta månaden för att hitta träningstid när man har familj, barn, jobb och någon sorts ambition att hitta vettiga julklappar till alla som som förväntar sig det. Men istället för att ge upp och lägga sig i badkaret med en brödrost så får man se framåt och försöka komma på varför man envisas med att träna och gnida de där timmarna på Monarken. Det är inte träningen i sig som är problemet, den är precis lika kul som tidigare. Jag gillar verkligen att vrida lungorna ur mig på Monarken. Det är tiden som är problemet, eller avsaknaden av den.

Det som håller mig flytande just nu är de sakerna jag har att se fram emot nästa år. Förutom mitt bröllop så har jag ett par roliga cykelaktiviteter också. Redan i februari så arrangerar vi i KBCK vår första brevet. Om man gillar att frysa så kan det bli jättekul. Sen får jag vänta fram till slutet av april när jag ska köra Mallorca 312. Några veckor senare är det dags för Vätternrundan med Conti igen. Distansen är inga problem, men med ett tidsmål på under sju timmar så kommer det krävas att jag är i absolut toppform. Med lite tur kan jag följa upp den formen med Jotunheimen runt eller Tour de Montblanc några veckor senare. Det är det som motiverar mig under träningspassen just nu. Men man ska inte glömma det man har gjort tidigare heller. Det är nu det är kul med en blogg så man kan gå tillbaka och läsa om tidigare äventyr och vad man faktiskt har gjort under året.

En sammanfattning av svamlet ovan då: Bada inte med brödrosten i december, sätt upp mål, gift er, skaffa en blogg, ta det piano och träna som att det inte finns nån morgondag. Det blir bättre!

Jag och Ari någonstans i Toscana. Foto: John Barkman