Upp som en sol ner som en pannkaka.

Idag var det meningen att jag skulle få köra skiten ur mig på GIHs testlabb. Jag fick i och för sig skiten körd ur mig men inte riktigt så som jag hade tänkt. Det började rätt bra med invägningen. 63 kilo. Fetman verkar vara under kontroll. Sen fick jag för mig att mäta hur lång jag var och fick veckans chock. 167 cm. Vafan! Jag ska ju vara 170 det har jag alltid varit. Jag kommer självklart fortsätta att hävda att jag är 170.

Sen körde vi igång testet. Det var ett Padilla-test där man börjar på 100 watt och ökar med 50 watt var fjärde minut. Mellan intervallerna går det ner till 100 watt och sen ökar det till nästa nivå. Jag märkte ganska snabbt att det var nåt knas med masken när vi satte på den. Luften gick inte ur ordentligt så andningen blev väldigt ansträngd. Det kändes som att jag bara fick ner luften till halva lungorna. Det var säkert lite ovana att andas i mask också. Hur som helst så bröt jag ganska tidigt. Det visade sig sedan att en ventil satt lite fel så jag kommer få chansen att köra testet igen senare.

Jonas tog en fin bild på mig som ni kan printa ut och hänga på kylskåpet eller ha under kudden, men då bör ni laminera den först. 

Foto: Jonas Larsson

Långspinning igen.

Körde väl Amris 3-timmars spinning igår. Har inte mer att skriva om det än att jag körde mig sönder och samman. Det var verkligen tur att det bara var tre timmar. Om vi hade kört en timme till hade de andra fått se mig i fosterställning gråtandes så där snorigt och dramatenaktigt som Helena Bergström alltid gör.

I fredags drack jag ett av de godaste vinerna nånsin. Det var första gången jag testade Sforzato. Det är ett vin från norra Italien som görs på samma sätt som Amarone. Inte billigt men fan så gott.

Det fanns inte mycket kvar på sista blocket.

Mors!

HTFU gubbe!

Sjuka ungar, trött och ont om tid? På med HTFU-kepsen och kör ba! Det hade varit så lätt att ge upp och skita i det men det spar jag till en annan dag.

Dags att vrida upp.

Jaha nu sitter jag här med ansiktet fullt av godis igen. Körde igenom benen i 40 minuter utan att döda dem. Det får vänta till imorgon. Det börjar nämligen bli dags att höja effekten och gå över mot Vo2-träning. Men först två veckor invänjning med tior. Bring it!

Tour de Ötzi randonné! Storartad succé!

I lördags tog KBCK det stora steget ut i randonnévärlden med sin egna officiella 20 mils-brevet. Sexton cykelsugna gubbar hade tagit sig till Welcome Hotell för att cykla varvet runt Mälaren. Efter inskrivning och uthämtning av stämpelkort så rullade gruppen iväg någon minut efter åtta. De första milen genom stan gick ryckigt på de bitvis sorgligt underhållna cykelvägarna. När vi väl kom ut till Bergslagsvägen, som var snöfri och fin som ett vardagsrumsgolv, hade vi redan tappat en kille. Han hade fått punka i Spånga och stod där utan vettig pump och svor. Efter ett tag fick jag ett sms att han hade åkt hem istället. I Södertälje fyllde vi fikadepåerna med mumiebullar och redbull. Det här var dagens första stämpling och cyklist nummer två valde att åka hem.

Den riktiga cyklingen börjar efter Södertälje. Nu sträckte vi ut på landsvägen och njöt av knastret från dubbdäcken. Milen rullade på i bra fart och vips så var vi i Strängnäs. Här tog vi en stå-fika på kiosken där vi brukar fylla vatten och äta glass på sommaren. Uteserveringen såg inte lika lockande ut nu. Några stunder av tid senare cyklade vi genom Enköping och fortsatte mot Bålsta. Gruppen höll fortfarande ihop och tempot var bra. Imponerande att folk är så starka redan nu. Det hördes inte ett enda gnäll och hela gänget såg ut att trivas.

Det finns bara en enda skylt som betyder något när man cyklar runt Mälaren, Barkarbyskylten. Någon mil innan Barkarby höjdes tempot en aning. Jag låg ganska långt bak och började ta mig framåt i gruppen. Samtidigt såg jag hur Markus gjorde detsamma lite längre fram. I svackan vid Shurgard gick han och Daniel loss och gjorde en stöt i backen. Markus hade varit helt dockad innan Bålsta så han försökte sig antagligen på en långspurt. Så lätt ska han inte få den tänkte jag och satte fart efter honom. I rondellen kom jag upp bakom och tog mig förbi på vänster sida precis när man svänger ur. Sen var det bara fullt spett som gällde. Jag visste att det var folk bakom mig som var minst lika sugna på den skylten så det fanns inget utrymme att slå av på farten. Som en blandning av Mark Cavendish och Peter Sagan passerade jag den åtrovärda Barkarbyskylten som första man. Jag VANN! Hela skiten. Uppslag till Västerortstidningen: Spurtfenomenet från Hässelby har gjort det igen! Jerringpriset, Nobels spurtpris och UCIs hedersmedalj. Så stort är det.

I Barkarby stod Hanna i baren och väntade och vid KBCKs egna bås satt Tille, Jan, Jans polare, Jonas, Micke och Gurra. Tolv skitiga gubbar haltar in och slår sig ner och beställer varsin Belpils. Sen var afterbiken igång. Nu skulle det dunkas ryggar och historier om hårda förningar och krampande ben kryddades efter varje klunk öl. Under kvällen rasslade det in fler för att hjälpa till med afterbikandet. Det sista jag minns är att Hanna kom ut med några Gregorius och att Toni dansade in med famnen full av Rochefort tior. Sen var det ridå. Tack och adjö. Precis som det ska vara.

Vi hade i alla fall tur med vädret.

Första stoppet i Södertälje.

Pinkstopp innan Strängnäs.

Finfika i Bålsta.

Nämen skål då!

Tille sköter sekretariatet.

Får det lov att vara några Gregorius?

Tack alla som var med och gjorde detta till en av vinterns bästa dagar.
/Johan

En måndag i förorten.

Jaha vad har hänt hos tönten Mölleborn ikväll då? Jo ser ni, ikväll njöt jag av 70 minuter på Moanarken varav 50 av de på 90% av maxpuls. Under tiden kollade jag på klassikern Road to Roubaix. Snart är det dags för vårklassikerna och några snippiga polare ska åka ner och både cykla och kolla på loppen. Sånt blir man så sjukt lack på. Denna orättvisa! Varför får aldrig jag göra nåt kul? Buhu...

Långspinning igen.

Igår var det dags för Amirs långspinning igen. Den här gången hade marknadsföringen på obskyra cykelforum och gubb-bloggar gjort susen. Ca 20 gubbar av olika längd och densitet hade släpat sig till Forma i snömodden. Bjorre hade lyckats få med sig xc-fenomenet Ville som självklart hade badshorts på sig. Till och med KBCKs egen surfinne hade hittat hit. Det tog inte lång tid innan Bjorre tog av sig tröjan och visade hud. Mycket uppskattat.

Passet var som vanligt jättejobbigt. De sista korta intervallerna tog verkligen det sista jag hade i benen. Efter passet åkte jag och Nypan upp till Vällingby. Jag skulle köpa en present till Viktor och Nypan skulle köpa nåt stärkande till sig själv. Jag fick tag på ett lasersvärd och Nypan fick snopet systembolagets dörr i ansiktet när de stängde för helgen. Sen åkte jag hem och löste av morsan som hade passat ungarna och började fixa med det som skulle fixas, typ middag, popcorn och film. Några timmar senare somnade jag tillsammans med ungarna i soffan.
Nästa helg är det dags för KBCKs första officiella brevet. Missa inte det!

Jag och Maximus.

Idag skulle jag inte gå på samma mina som igår. Så därför hoppade jag över lunchträningen och lade krutet på ett sweetspot-pass istället. Den sista halvan på Gladiator fick vara underhållning. Alldeles lagom till Maximus körde ner en dolk i halsen på Commodus så var jag klar. 40 minuter på 90% av max satt som en smäck. Varken för mycket eller för lite. Bli inte för förvånade om det blir nåt likna de imorgon.

80 dias kvar till Mallis!

Idag är det 80 dagar kvar till Mallorca 312. Det känns som att det var igår jag skrev det här inlägget om att det var 120 dagar kvar. Nu kanske ni undrar varför jag håller på och obsessar över den här Mallorca-resan. Men det är bara så enkelt att jag inte riktigt trivs när det är sånt här väder ute. Så när jag sitter på Moanarken på kvällarna så måste jag ha nåt att se fram emot. En resa eller ett lopp eller som nu, både och.

På bilden står vi på "kustvägen" på Mallis på väg mot Andratx. Den här vägen kommer vi dundra förbi på Mallorca 312. Fast då lär det inte finnas tid för fotografering. Härifrån är det ca 20 mil kvar. Fan vad läckert det ska bli.

 



Mallorca 2008



Jag har satt upp lite mål inför resan. Ett viktmål och ett wattmål. Nu får ni plocka fram anteckningsblocket igen. Vikten ska ligga på 62 kilo och jag ska kunna klämma 300 watt i 30 minuter. För att nå målen så är det egentligen bara att sluta äta och ta i lite mer på Moanern. Lätt som en plätt alltså.

Missa inte långspinningen på lördag. Ni som vill vara med mailar Amir:

amirnazari65@yahoo.com det kostar 100.- per pass.

Vi ses!

/J

Skitkorvspass.

Det är svårt att prestera när blodet känns tunnt som räkspad och benen är som bajskorvar. Planen var att köra skiter ur mig med Staffans styrkepass och nåt sweetspottigt efteråt men jag fick ge mig redan efter de fem första intervallerna. Nä lite salta pinnar och en Staropramen på det här så ska jag nog kunna topprestera imorgon igen.

Sweet heaven!

En solig vinterdag som den här skulle man egentligen varit ute. Men eftersom jag har varit lite halvkrasslig i halsen så bestämde jag mig för att köra inomhus istället. Sweetspot kändes lämpligt. Topprullen Gladiator fick vara underhållning tillsammans med Tiesto i högtalarna. Trance, gladiatorvåld och Monark. Vilken oslagbar kombination. Efter tio minuters uppvärmning drog jag igång. Efter 90 minuter på 250 watt varvade jag ner i tio minuter och kände mig riktigt nöjd. Under tiden jag cyklade så hade Maximus hunnit slå ner det Germanska upproret, nästan blivit avrättad, ridit ner till Spanien, blivit tillfångatagen som slav, gjort succékarriär som gladiator och träffat kejsaren Commodus på Colloseum för att sedan döda honom, fast dit kom jag aldrig. Det är fantastiskt vad vi människor kan göra om vi bara lägger manken till.

Ser ju ut som att jag ruskar tupp!