Min version av Mallorca 312

Klockan ringde 05:30. Jag smög upp och packade tyst ihop mina grejer för att inte väcka ungarna, drog på mig cykelkläderna, pussade Linda och tassade över till hotellreceptionen där jag skulle träffa Anders klockan 6. Det var mörkt och fuktigt ute. Gårdagens regn låg kvar på gatorna och tempen var runt 15 grader.

Vi rullade till starten och kände oss riktigt crisp i våra KBCK-tröjor. De har varit med på många äventyr och min har skiftat från vitt till mer smutsgul, eller off-white som det heter. Vid startområdet var det fullt drag. Fållorna fylldes ganska snabbt och hela stället luktade liniment. Där vi stod så stod också en kille från Norrbotten, Kent, som vi började surra med. Sen gick starten.

De två första milen hölls klungan ihop med pace-bil för att hålla nere tempot nere. Jag och Kent låg brevid varann och snackade hela vägen. Sen började stigningarna.

Folk droppade från klungan och vi jobbade oss uppåt. Vi gick från grupp till grupp och efter tag var vi några stycken som höll samma fart. Benen kändes riktigt bra. I nån av backarna såg vi Oscar Freire och jag lyckades fota honom. Han polare blev mäkta imponerade, eller inte.

Den sista biten upp på Puig major gick riktigt fint. Kent hejade på bakifrån och skrek att den värsta backen var gjord. Nu skulle vi bara ta oss igenom tunneln på toppen. Sen var det fri rull ner till Soller.

Tunneln, som inte har lysen, var kolsvart. I vanliga fall ser man slutet på den men idag var det mörkt och mulet så det gick inte att se genom, i alla fall inte jag. Det blev svart som ett sotar-arsle. Mörkret slöt sig runt mig på ett läskigt sätt. Då känner jag att nån kör på mitt bakhjul. Jag blev livrädd för att dra omkull någon annan så jag fortsatte bara rakt fram. Jag hade helst stannat en stund tills ögonen vant sig vid mörkret men då hade jag blivit påkörd bakifrån. Sen känner jag hur jag åker åt höger och skrapar framhjulet i en trottoarkant och dundrar huvudet in i tunnelväggen. Jag såg stjärnor och blixtar och hörde kolfiber som slog i backen. jag skrek att jag var ok samtidigt som jag kröp ihop som en boll för att inte bli påkörd. Gruppen rullade vidare. De hade inget val.

En stund senare stannade en bil och frågade om jag var ok. Jag sa att jag inte hade brutit nåt men att jag ville kolla huvudet eftersom ansiktet kändes konstigt. Jag lutade mig framför hans framlykta och och han svarade "no more race for you". Sen rullade jag framför hans bil ut till ljuset. Där ringde han ambulans och såg till att jag fick hjälp. Vi bytte telefonnummer och han tog min cykel i sin bil.

Nu ligger jag på sjukhuset och ska vara kvar ett dygn för observation. Jag har utsikt över bergen och fri WiFi. Såret i pannan är sytt med 10 stygn och resten av kroppen, i alla fall halva, är skrapad och svullen. Linda har just hämtat cykeln från den vänliga engelsmannen Howard och hon och de andra i gänget ska gå ut och äta snart. Jag ligger nog kvar här och ser vad syster bjuder på istället.

Hoppas det gick bra för Kent och att han kom i mål ordentligt. Det var verkligen trist att inte kunna hänga med hela vägen. Det var upplagt för att bli en toppendag på cykeln. Nypan cyklade bra idag men lyckades köra omkull på vägen till hotellet. Det går bra nu.

Stay crisp
/Johan

Full fart i startfållan.

Nyvaken och laddad.

Oscar Freire till vänster.

Här tog resan slut. 

No race for you!

Mörbultad men vid liv.