Vätternrundan 2013

Oj vilket episkt lidande det blev. Våren har, som jag har gnällt om tidigare, inte riktigt gått som planerat på cykelfronten. Krascher och bröllop hade gjort kaos med den viktiga vårträningen. Jag visste redan innan att jag inte riktigt hade det som krävdes för att kunna hjälpa till hela vägen så när Leo frågade om någon kunde tänka sig att ta rollen som grindvakt så sträckte jag upp handen. Jag märkte ganska snart att grindvakt är inte detsamma som att ligga längst bak i klungan och fisa och äta snickers.

Vi visste att vi skulle få motvind hela vägen till Jönköping och trodde att vi skulle få medvind upp på västsidan. Innan start planerade vi att om vi kunde hålla strax under 40 km/h i snitt ner till Jönköping så skulle vi kunna jobba ikapp det i medvinden upp. Allt gick enligt plan förutom att medvinden byttes mot kantvind. På västsidan kom vi inte upp i det tempot som krävdes. Vi lyckades höja totalsnittet till 41 km/h men det var långt kvar för att komma upp i de 43 km/h som behövdes för att komma in under 7 timmar. När vi hade 10 mil kvar räknade vi ut att om vi höll 45 km/h hela vägen in i mål så skulle det gå. Men då hade vi 10 mil kantvind och motvind kvar och många av de starkaste gubbarna som skulle göra grovjobbet var redan slutkörda.

Där gick luften ur oss lite. Men vi gnetade vidare i samma fart och jobbade hårt mot målet i Motala. Den sista halvmilen slog vi av på takten och samlade ihop de som var kvar av oss. Nån kilometer innan mål blev vi omkörda av rekordklungan. De höll ett imponerande tempo. Nu var det bara de sista svängarna kvar till målet. Genom några rondeller och ner mot hamnen. Precis som förra gången jag körde så respekterade de som låg i svansen att det var Conti som skulle ligga först även över mållinjen. Sånt känns riktigt snyggt. De som hade fått draghjälp visade sitt tack genom att låta oss köra samlat och snyggt hela vägen in i mål. Sluttiden blev 7:17 vilket jag är riktigt nöjd med. Enligt resultatjakt räckte det till en 27:e plats och SNABBAST I HÄSSELBY BA! Det var helt ointressant att försöka kapa nån eller några minuter på slutet när vi ändå inte klarade 7 timmar. Jag hade ändå inte kunnat göra nåt mer. Jag tog självklart förningar i olika omgångar men jag var verkligen inte en av de tongivande i klungan.

Hur kändes det då? Ja, vad ska jag skriva. Det var svinjobbigt och totalt supervidrigt. Men ändå kul på något sjukt sätt. Jag fick övertala mig själv att inte släppa en gång varje minut, i 7 timmar. Jag fick kramp i benen redan efter en mil. Men det släppte efter ett tag. Sen började de krampa igen efter 15 mil. De sista 5 milen var totalt vidriga. Ögonen började klippa av trötthet och magen kändes som att den var ut och in. Benen var helt förstörda men nu var det så nära mål och tempot var mer sansat än innan så det höll hela vägen. Sjukt nöjd och sjukt trött staplade jag av cykeln i målområdet. Vid kravallstaketet stod Amir och hurrade. Han hade klarat sitt mål och kommit in under 8,5 timmar. Grymt bra kört! Ja, bra kört av alla som tog sig runt.

Ett stort tack till alla i Contigänget och ett stort tack till Leo och Natasja som har fixat och donat med allt. Tack också till Duells och Maxim för all support. Och tack till Henrik och Pontus och grabbarna för att vi fick krascha hos er på lördagen.
/Johan

Hyffsat nöjd att var i mål.

Skål!