Nästa år, då jävlar!

Mina bokstavskombinationer tillåter inte ett planlöst cyklande. Jag måste ha ett stort lopp eller utmaning för att tycka att det är värt att sticka ut tidiga helgmornar och cykla dygnet runt. Annars bryter jag ihop. Även om jag verkligen tycker om att cykla så hittade jag för många ursäkter för att inte göra det. Utan mål så sätts allt ur spel och jag tappar lusten till allt. Jag visste inte hur viktigt det var för mig innan, men tydligen är jag en sån där allt eller inget-människa som inte klarar av att göra något halvdant.

Linda tycker att jag borde kunna cykla som "vanliga gubbar" gör. Inte för att jag vet hur vanliga gubbar cyklar, men det låter inte särskilt lockande. Jag vill ju cykla långt, bli svintrött, grina i regn och pissväder, se nån annan bryta ihop, känna mig som utskiten äppelmos, fundera på vad fan jag håller på med, bita ihop, komma i mål och känna mig som kingarnas kingking!

I år blev det bara pannkaka av alltihop. När jag inte ens har lust att cykla så är det inte någon vits att blogga heller. Ingen vill läsa om gnäll och självömkan. Men efter regn kommer sol som de säger. Det kommer ju förhoppningsvis en sommar till nästa år. Nu har jag i äntligen fått tillbaka lusten och kommit på vad jag ska göra nästa år. Då är det Sverigetempot som gäller, äntligen! Och äntligen kommer det vara långcykling för hela slanten Igen. Men innan dess kommer det bli väldigt mycket nakencykling på Monarken. Det lovar jag!

Man blir ju så glad av att cykla!