Ett varv runt Mälaren.

Igår skulle jag köra ett varv runt Mälaren med Nypan och Axel. Men Nypan var mer sugen på att spreja toan hemma så det blev bara jag och Axel. Inte så tokigt det heller. Själva rundan är inte mycket att skriva om förutom att vi såg några hundra motorcyklar som var på väg till en träff i Strängnäs och att vi båda blev trötta i benen på slutet. Min hälsena kändes bra hela vägen. Jag har gått hos Frode nu några gånger och det verkar faktiskt göra skillnad. Idag kör vi födelsedagsfika. Jag fyller 25 om några dagar så det måste ju firas. Har tänkt att ta världsrekord i paj och tårta. 

Tack för en bra dag Axel!

Doppio Americano!

I brist på annat.

Idag gick träningscykeln på jobbet sönder. Nån sån där räsercyklist har väl trampat livet ur den. Vad gör man när man inte kan cykla till jobbet, på jobbet eller har tid att cykla ute på kvällarna? Jo, när kvällens sysslor är gjorda så drar man på sig offerkoftan och hoppar upp på Moanarken. Det är väl för härligt ändå!

Hemmakväll.

Ekerö med nya ben, och början på nåt nytt!

Jag har gått och dragits med ledsna hälsenor de senaste åren. De funkar hyfsat på vintern men så fort jag börjar köra längre lopp så gör de ont igen. Voltaren hjälper för stunden men tar inte bort orsaken till smärtan. På nätet finns flera som erbjuder hjälp mot hälseneinflamation. Jag hittade Idrottsskadeexperterna och därifrån blev jag hänvisad till Engelbrekts kiropraktorcenter och Frode Bakken. Det är inte ofta jag blir imponerad men i fredags blev jag det. Frode brinner verkligen för det här. Han berättade om hur han jobbar och att allt måste vara i balans i kroppen. I mitt fall var det många delar som behövdes redas ut. Han gick igenom hela kroppen och knäckte ut alla möjliga låsningar till och med hälarna. Ryggen knäcktes ut och vaderna fick en omgång med både nålar, massage och kinesiotejp.

Dagen efter, på lördagen, var jag och Amir ute och körde en runda på Ekerö. Helt plötsligt hade jag fungerande ben. Tejpen avlastade hälsenan så jag kunde ta i utan att få ont. Nu kunde jag spurta och sprätta så hårt jag ville. Det har jag inte kunnat förut utan har varit tvungen att hålla en jämn belastning. Det här var bara efter en behandling. Om några veckor borde jag se mer resultat. Jag ser verkligen fram emot våren nu. Funderar på att köpa tio rullar kinesiotejp och linda in hela kroppen på PBP. Det borde göra susen. Eller för att vara seriös. Har ni problem med kroppen, ta kontakt med ett proffs. Det lönar sig.

Ålderskrämpor

Hur peppar man bäst för ett riktigt tufft alplopp? Med ryggskott såklart! Igår knäppte det till i ryggen och plötsligt låg jag på marken och sprattlade. Jag vill betona att det här inte har något med ålder att göra. Det kunde lika gärna hänt en 22-åring, så det så!

Ny banner ba!

Jag tyckte att det var dags att förnya mig lite. Så idag bytte jag ut den bannern bloggen har haft de senaste 4 åren. Jag har ju en och annan bild att välja mellan med Christer Hedbergs bild från Göteborgs 100-milare satt som en smäck. Originalet ser ni nedan. Tack Christer!

Obs! Räkna inte med att bloggen kommer bli bättre bara för att jag har bytt banner. Snarare tvärtom.

Innan kräftskivan.

Idag ska vi på kräftskiva så jag ville inte köra sönder mig, plus att jag är sliten i hälsenan och ena knät. Men två timmar halvsoft cykling bjöd jag mig själv på ändå. Precis som tidigare i veckan så började det regna halvvägs.  På hemvägen började jag tänka på den klassiska filmen Gremlins. Hur skulle den upplevas idag? Har den åldrats med stil? Visst var det väl så att de inte tålde solljus och förökade sig om de fick vatten på dig? Tur att jag inte är en gremlins. Då hade Ekerö varit fullt av små GremlinMollosar i Raphatröjor och Assosbyxor. Plus att jag antagligen hade dött när solen kikade fram mellan regnmolnen.

En kilometer he ifrån blev jag omkörd och prejad av en bil trots att jag höll 40 km/h på en 30-väg. Jag gjorde inget större utspel utan pekade på huvudet som en fråga om det fanns nåt där hos bilisten. Nu ligger jag på soffan och kollar på Arctic race of Norway på Eurosport. Måste säga att jag gillar den tävlingen. Verkligen bra reklam för Norge. 

Dagens paketbild

La prima vera!

Nja nu är det snarare höst. Trots att tröjan heter La prima vera så fick jag smaka på höstregn på kvällsrundan. Men nu har jag sett till jag får en prima vår. För idag bokade jag en resa till Mallis i slutet av april. Det blir samma upplägg som i våras med Mallorca 312. Tråkigt pepp!

Selfie in the rain.

Regnglöt asfalt och stock. Randonnéromantik.

Mälaren runt, bärsärk!

Jag cyklade runt en sjö och bonkade som en klubbad sälunge med två mil kvar, and all I got was a tygmärke and a varmkorv. Men fan vad kul det var!

Jag körde som ledare för Bärsärkargruppen. Det fanns 4 fartgruppen man kunde välja mellan; Audaxgruppen, Mellangruppen, Snabbgruppen och Bärsärkargruppen. Vår grupp var 25 man stark varav tre var utsedda ledare. Toni, Lars-Erik och jag. 

Väckarklockan rasslade igång 04:30. När jag samlat ihop mig själv och det jag skulle ha med så cyklade jag till Barkarby där start och målområdet var. Det var redan fullt med folk på plats. Stämingen och vädret var på topp. Jag hälsade och morsade på folk jag kände och hämtade ut min startlapp. En stund senare gick starten. Vi rullade i samlad klunga in mot stan samtidigt som ett par motorcyklar stoppade all trafik på vägen. De gjorde ett strålande jobb. Vid Botkyrka kyrka stannade hela gruppen och motorcyklisterna vinkade hejdå. Vi samlade ihop Bärsärkargruppen och gick igenom hur vi tänkte lägga upp rundan med lunchstopp och så. Sen satte vi fart. Full fart. 

Det kördes som att det inte fanns någon morgondag tills vi stannade i Läggesta för att fylla på vatten. Kiosken var stängd men Lars-Erik passade på att läxa upp oss och lyckades styra upp en roterande kedja. Det var nog bra det. Gruppen hade antagligen legat spridd över hela Mälardalen om vi hade fortsatt på det sättet. Men kul var det. Vi hade snittat 40 km/h till Läggesta och efter uppläxningen så höll vi nästan samma fart men med mindre arbetsinsats. Milen rullade på riktigt fint och vi kom till Torshälla golfklubb en halvtimme för tidigt. Men de lyckades ändå lassa ut mat åt oss. Fyrtio minuter senare satt vi på cyklarna igen.

Vädret var verkligen på topp. Aningens varmt kanske om man får gnälla lite. Framåt Västerås så började vi leta efter ett bra ställe att äta på. Lars-Erik var hungrig och ville helst äta på Mc Donalds men han blev nedröstad och istället stannade vi på en mack där han stressåt en macka. 5 kilometer senare bonkade han och släppte gruppen. Inte ens Tonis förslag om att köra upp en tempopinne i rektum fick fart på honom. Sen östes det vidare. 

Fler och fler la sig bakom klungan. Till slut var det bara halva gänget som drog. Eftersom jag var ledare så bestämde jag mig för att vara med i rotationen hela vägen. Med facit i hand så kanske jag skulle gått ner och vilat en stund. När vi började närma oss Bålsta började jag få svårt att hålla farten. Till slut blev varje rotation en kamp. Men jag gnetade vidare. Värmen gjorde också så jag blev extra tilltygad. I en backe mellan Bro och Kungsängen tog kraften slut. Helt och hållet. Jag sjönk som en sten genom klungan och kunde bara titta på när de andra susade upp för backen. Jag gjorde några tafatta försök att komma ifatt men benen var helt värdelösa. I vanliga fall kan man oftast skärpa till sig och tvinga benen att arbeta. Det gick inte igår. Jag bara hängde över styret och drägglade med öppen mun. 

Det gjorde inte ett smack att jag bonkade. Jag blev nästan glad av det. Känslan att köra sig helt fördärvad är oslagbar. Man hittar alltid nya sidor hos sig själv. Så länge lidandet inte blir för långvarigt. Nu hade jag bara två tragiska mil kvar så det var inget problem. Den sista biten körde jag tillsammans med en annan kille som hade fått kramp. Han verkade också vara nöjd med dagen trots allt.    

Efter 33 mil och 11 timmar staplade jag äntligen över mållinjen. Helt förstörd. Jag stod först och glodde som nyuppdragen brax sen hittade jag en dunk med kall saft och fick en varmkorv som jag tryckte in i ansiktet. När jag hade hämtat mig så pass att jag kunde konversera tackade jag gruppen för att de hade haft sönder mig sen gick vi till baren och beställde varsin öl. Jag var inte ensam om att vara trött för en stund senare svimmade en i sällskapet. På kvällen hade vi kräftskiva, jag bonkade där också. 

Tack Fredrikshof, Tell Hermanson och Bärsärkargänget för en strålande dag!

Hovet gillar dubbla led.

Salt kille från Swedbank.

Slut som artist.

Recovery!

Nu spinner hon som en katt igen.

Efter två timmar och en miljon könsord och svordomar senare var äntligen resterna av växelvajern borta från handtaget. Nu sitter det en ny vajer så jag kan växla och bärsärka hur mycket jag vill på lördag. Lyckades självklart olja ner favorittröjan under operationen. Det ska nån jävel få betala för på lördag. Med mjölksyra och munnen full av styrlinda. 

En potatissticka minsann.

Den här lilla jäveln var det.

Kvällsrunda med KBCK. Nästan.

Ikväll hade vi äntligen samlat ihop ett gäng från KBCK och jag hade fått ledigt för kvällen. Men säg den lycka som varar. Efter tre mil gick växelvajern av. Den hade börjat krångla redan under 100-milaren så det var egentligen tur att det inte hände då. Nypan, Skälbys Burt Reynolds, hade vänligheten att göra mig sällskap när jag vinkade hej då till de andra. Jag skrapade i alla fall ihop 6 mil i kvällssolen så helt ledsen blev jag inte. 

Fina gubbar i kvällssolen

Bärsärk på lördag? Javisst!

Hoppla, jag tackade precis ja att leda BÄRSÄRKAGÄNGET runt Mälaren på lördag. Det är alltså Fredrikshofs Mälaren runt som är på gång. De har flera olika fartgrupper från audax till bärsärk. Det går också att köra för det prestigefyllda Rudolph Lewis award, som Bjorre och Tille gjorde så snyggt för några år sedan. Än är det inte för sen att anmäla sig. Passa på att köra ett av Sveriges äldsta lopp.

Lite bilder från helgen.

Jag hittade några bilder i telefonen. Kunde inte hålla mig från att dra de genom iPhonens fåniga filter. Det sista är dock ofiltrat. Det var bara en sån där fantastisk morgon när allt är snyggt.

Regnblöta vägar.

Jan-Erik kryssar bland stocken.

Jenny och Bengt.

07:00 nånstans utanför Trollhättan.

Göteborgs 100-milare.

Nu finns det text och bilder från helgens cykling på Bicycling-bloggen. 

Foto: Christer Hedberg

Göteborg 100 mil, sista dan.

Idag kör vi sista etappen tillbaka till Göteborg. Det blir 34 backiga mil. Kroppen känns trött och stel men det blir snart bättre. Vi håller tummarna för att vinden håller sig sansad och inte spelar över som tidigare. 

Massor av stock!