Mälaren runt, bärsärk!

Jag cyklade runt en sjö och bonkade som en klubbad sälunge med två mil kvar, and all I got was a tygmärke and a varmkorv. Men fan vad kul det var!

Jag körde som ledare för Bärsärkargruppen. Det fanns 4 fartgruppen man kunde välja mellan; Audaxgruppen, Mellangruppen, Snabbgruppen och Bärsärkargruppen. Vår grupp var 25 man stark varav tre var utsedda ledare. Toni, Lars-Erik och jag. 

Väckarklockan rasslade igång 04:30. När jag samlat ihop mig själv och det jag skulle ha med så cyklade jag till Barkarby där start och målområdet var. Det var redan fullt med folk på plats. Stämingen och vädret var på topp. Jag hälsade och morsade på folk jag kände och hämtade ut min startlapp. En stund senare gick starten. Vi rullade i samlad klunga in mot stan samtidigt som ett par motorcyklar stoppade all trafik på vägen. De gjorde ett strålande jobb. Vid Botkyrka kyrka stannade hela gruppen och motorcyklisterna vinkade hejdå. Vi samlade ihop Bärsärkargruppen och gick igenom hur vi tänkte lägga upp rundan med lunchstopp och så. Sen satte vi fart. Full fart. 

Det kördes som att det inte fanns någon morgondag tills vi stannade i Läggesta för att fylla på vatten. Kiosken var stängd men Lars-Erik passade på att läxa upp oss och lyckades styra upp en roterande kedja. Det var nog bra det. Gruppen hade antagligen legat spridd över hela Mälardalen om vi hade fortsatt på det sättet. Men kul var det. Vi hade snittat 40 km/h till Läggesta och efter uppläxningen så höll vi nästan samma fart men med mindre arbetsinsats. Milen rullade på riktigt fint och vi kom till Torshälla golfklubb en halvtimme för tidigt. Men de lyckades ändå lassa ut mat åt oss. Fyrtio minuter senare satt vi på cyklarna igen.

Vädret var verkligen på topp. Aningens varmt kanske om man får gnälla lite. Framåt Västerås så började vi leta efter ett bra ställe att äta på. Lars-Erik var hungrig och ville helst äta på Mc Donalds men han blev nedröstad och istället stannade vi på en mack där han stressåt en macka. 5 kilometer senare bonkade han och släppte gruppen. Inte ens Tonis förslag om att köra upp en tempopinne i rektum fick fart på honom. Sen östes det vidare. 

Fler och fler la sig bakom klungan. Till slut var det bara halva gänget som drog. Eftersom jag var ledare så bestämde jag mig för att vara med i rotationen hela vägen. Med facit i hand så kanske jag skulle gått ner och vilat en stund. När vi började närma oss Bålsta började jag få svårt att hålla farten. Till slut blev varje rotation en kamp. Men jag gnetade vidare. Värmen gjorde också så jag blev extra tilltygad. I en backe mellan Bro och Kungsängen tog kraften slut. Helt och hållet. Jag sjönk som en sten genom klungan och kunde bara titta på när de andra susade upp för backen. Jag gjorde några tafatta försök att komma ifatt men benen var helt värdelösa. I vanliga fall kan man oftast skärpa till sig och tvinga benen att arbeta. Det gick inte igår. Jag bara hängde över styret och drägglade med öppen mun. 

Det gjorde inte ett smack att jag bonkade. Jag blev nästan glad av det. Känslan att köra sig helt fördärvad är oslagbar. Man hittar alltid nya sidor hos sig själv. Så länge lidandet inte blir för långvarigt. Nu hade jag bara två tragiska mil kvar så det var inget problem. Den sista biten körde jag tillsammans med en annan kille som hade fått kramp. Han verkade också vara nöjd med dagen trots allt.    

Efter 33 mil och 11 timmar staplade jag äntligen över mållinjen. Helt förstörd. Jag stod först och glodde som nyuppdragen brax sen hittade jag en dunk med kall saft och fick en varmkorv som jag tryckte in i ansiktet. När jag hade hämtat mig så pass att jag kunde konversera tackade jag gruppen för att de hade haft sönder mig sen gick vi till baren och beställde varsin öl. Jag var inte ensam om att vara trött för en stund senare svimmade en i sällskapet. På kvällen hade vi kräftskiva, jag bonkade där också. 

Tack Fredrikshof, Tell Hermanson och Bärsärkargänget för en strålande dag!

Hovet gillar dubbla led.

Salt kille från Swedbank.

Slut som artist.

Recovery!