Då var det äntligen dags för en lite längre runda. Under påskhelgen bjöd Södertälje upp till en 30-milare i strålande väder. Henrik och Åsa tog emot oss i klubbkontoret vid kyldisken på OK/Q8 i Östertälje. Henrik har under vintern sparat ut till ett lika ståtligt som yvigt randoskägg som man kan tänka blir fullt av rester av äggmackor och energidricka efter en riktigt lång dag på cykeln.
Efter en evighetslång väntan på toaletten på OK/Q8 var det äntligen dags att sticka iväg. Var var ett trettiotal cyklister som hade samlats för dagen. De flesta ansiktena var bekanta men det var även några nya. Jag, Calle och Toni hade snackat om att ta det lite lugnt och koncentrera oss på att se läckra ut. Starten gick och superrandonneuren Adam drog upp ett stadigt tempo från första metern. Jag var först lite osäker på om jag skulle hänga med eller om jag skulle släppa och ta det lite lugnare istället. Men när jag ändå var kvar i klungan efter någon timme så lät jag det vara.
Vi rullade på i bra tempo och ganska snart var det dag för dagens första kontroll i Åkers styckebruk. Vi kilade snabbt in på Ica och fick varsin stämpel. Det var tydligen powerrando som gällde idag för ingen köpte något utan alla stod direkt efter stämpling redo vid cykeln igen. Lika bra fart till nästa stopp i Stigtomta där även det stoppet flöt på lika bra. Nu var det varmt och soligt så både långtröjan och västen åkte av. Kort-kort minsann!
Strax efter Stigtomta var det dags för stämpling på Oscarshälls café med strålande utsikt över Bråviken. Stämplingar på caféer tar alltid lite längre tid men i solskenet gjorde det inte så mycket att stå och vänta lite extra. Vid Bråviken har man kommit halvvägs. Härefter svänger man upp genom Kolmården och vidare mot Nyköping. Gruppen hade kapats av en del och tempot hade satt sig. Det tar oftast 10-15 mil innan folk har trampat bort det värsta sprättet i benen. Det var två tjejer med i gruppen som jag inte sett tidigare. De såg obesvärade ut på cyklarna och var grymt starka. De pratade engelska, osäker på om båda pratade engelska eller om det bara var en av dem. Eftersom det inte var så snackig stämning i klungan så var det omöjligt för mig att lista ut hur det låg till. Imponerande starka var de ändå.
Då och då noterade jag att vår grupp hade blivit mindre. Folk måste ha släppt utmed vägen. Det smidiga var att de hade släppt i tysthet och bara singlat iväg mot ensamheten utan att göra något väsen av sig. Eftersom ingen riktigt bryr sig så är det ingen vits att göra någon större scen när man tackar för sig och släpper gruppen. På den sista sträckan från Vagnhärad fick vi medvind från sidan. Ni som hänger på Happyride.se vet att detta är det värsta man kan utsättas för som cyklist i klunga. Även om jag tycker sida-mot är värre så blev ändå den här vinden i kombination med gruppens fartökning dödsstöten för mina ben. I en uppförsbacke med en mil kvar till mål tog det bara slut. Jag gjorde som de tidigare avhopparna och lät gruppen segla vidare utan att behöva höra mina dödsvrål. Som sagt, ingen hade brytt sig ändå.
Några minuter efter förstagruppen hade stämplat kom jag in på OK/Q8 i Östertälje. 9:45 stannade klockan på och jag kände mig supernöjd. Kroppen hade känts riktigt bra hela vägen och jag är nu ett steg närmare Paris-Brest-Paris. Tack alla för en strålande dag på cykeln!
Naturupplevelsen blir maximerad när man cyklar. Sånt här upplever man knappast i en bil.
Utsikten vid Bråviken var bedårande. En fröjd för ögat helt enkelt.
En rovfågel cirklade vid stranden och letade efter ett byte. Magisk naturupplevelse.
Trion från Belleville. Oui baguette!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar