I fredags var det dags för Barkarbys 40-milare. Det här är min favoritrunda från Barkarby. Starten går 23:00 så man börjar med nattcykling upp till Gävle. Dit brukar man komma lagom till solen går upp. Sedan har man hela dagen på sig att ta sig tillbaka till Barkarby igen lagom till Lilla Barkarby öppnar. Förväntningarna var höga, men oj vilken runda det blev!
Det var hela 40 startande. Det är ganska mycket för en 40-milare med kvällsstart. Vi rullade ut genom Barkarby, Stäket och Upplands Väsby. Tempot var sansat så det var inga problem att hänga med. Mellan Upplands Väsby och Märsta delades klungan upp till några mindre grupper. Vår grupp var fortfarande stor. Natten susade på utan några konstigheter. Vi hade vinden i ryggen och gamla E4-an från Uppsala bjuder sällan på några större överraskningar. Framförallt inte när det är mörkt. Den här gången blev vi dock lite överraskade av regn. Något som SMHI hade missat helt. För min del gjorde det ingenting. Nu fick jag chansen att testa min nya regnjacka och de nya väskorna. Väskorna höll tätt och jackan var supermullig.
När vi kom till Circle K-macken i Gävle stod det redan ett gäng där. De hade smitit vidare vid ett bajsstopp tidigare under natten. När vi hade fikat klart så rullade vi vidare i samlad grupp igen. Mot Sandviken. Nu märkte vi att vinden hade vänt så vi hade medvind på tillbakavägen också. Helt magiskt. Efter sandviken är det några mil på helmulliga vägar. Med vinden i ryggen blev det 10 poäng. Eller vänta, 12 poäng! Douze points!
När solen gick upp kom värmen tillbaka. Regnet hade spolat bort all pollen och morgonluften var full av syre. Vi stannade och tog av oss nattkläderna. Strålande sol, kort-kort och efter ett tag var det dags för kontroll och fikastopp i Östervåla. En halvtimme senare satte vi fart mot Uppsala. Fortfarande vinden i ryggen. Jag var fortfarande pigg. Det kändes inte att vi hade cyklat 35 mil. Allt bara rullade på.
Gruppen höll ihop den sista biten mellan Uppsala och Barkarby. Några få utbrytningsförsök gjordes men de hämtades in. Jensa försökte sticka i Märstabacken men han blev stoppad vid ett vägbygge några kilometer senare. När det började närma sig skyltspurten vid Barkarbyskylten stack Mange iväg tätt följd av Jensa. Jag var inte på hugget så la mig inte i spurten. Däremot kom Toni bakifrån med full fart. När han smet förbi så hakade mitt styre fast i hans sadelväska så mitt framhjul tvärställdes. Kraschen var oundviklig. Jag flög upp nån meter i luften och landade hårt på gräset bredvid cykelbanan. Det gjorde makalöst ont i högerlåret och när jag tittade på det så såg det helt missformat ut. Första tanken var att lårbenet var av. En stund senare konstaterade vi att det bara var en lårkaka och skrapat.
Axeln och nacken hade fått sig en ordentlig smäll. Jag visste inte riktigt hur det stod till så jag började tänka på alla cykelplaner som kanske hade gått upp i rök. När vi rullade de sista 500 metrarna till Barkarby gjorde det ont överallt i kroppen. Jag snackade inte så mycket utan såg nog mest sur ut. Sur för att den här perfekta rundan skulle få ett sånt snöpligt slut och sur för att det hade kunnat gå riktigt illa. Efter några Belpils på Lilla Barkarby så kom humöret tillbaka. Vilken superrunda vi fick!
/Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar