Från 04 aug 2016 av Toni Arndt
Här kommer ännu en gästbloggning från Toni Arnt som har cykla Sverigetempot igen. Varsågoda och stort tack Toni för att du delar med dig av upplevelsen!
Efter att min första Sverigetempot i 2012 hade gått så bra, trots att jag egentligen var ganska naive och bara körde med, hade kul och lyckades, tillsammans med Jonas Nilsson vara ”last man standing”, har jag haft ett särskilt intresse för detta fascinerande, utmanande och litegrann äckliga, över 210 mil långa jättelopp genom hela landet från nord till syd. Då lyckades Jonas och jag slå till med en ny rekordtid på 106:20 timmar.
Sedan blev jag kaxig och trodde jag skulle kunna lätt slå 100 timmar i 2014, men solokörningen, temperaturen och regnet ställde till det och jag fick åka hem med svansen mellan benen efter ett oglamoröst DNF. Efter att min son blev så förvånad över att pappa bröt ett cykellopp, väcktes redan då revanschsuget för ett till försök på Sverigetempot 2016.
Liksom innan Paris-Brest-Paris 2015, hade min träningsmängd reducerads pga ökade krav på jobbet och ökad lust att göra andra saker med familjen. Fast PBP lärde mig att det kan kompenseras till viss del med erfarenhet och smart körning. Fram för allt korta, kloka pauser. Dessutom gick jag in i denna satsning med en inställning att det skulle bli roligt att köra, att på ett mycket mera medvetet sätt ta in allt som hände och vara mindre fastlåst med något tidsmål. Prioriteringar var att 1. Fullfölja, 2. Försöka komma in under vårt gamla rekord och 3. Skulle möjlighet finnas, cykla på under 100 timmar.
Som tidigare tog jag nattåget från Stockholm till Katterjokk på torsdag, träffade några andra som skulle cykla på tåget och tiden rann iväg med cykelsnack, lite läsning, en Tour de France etapp (Chris Froome springandes(!) upp för Mont Ventoux) på mobilen och lite hackig sömn i en delad sovvagn. I Katterjokk kunde några av oss som var anmälda i söndagsstarten cykla upp till starten av lördagsgruppen vid norska gränsen. Det känns inte bara trevligt att heja på alla dessa fantastiska cyklister som skulle dem närmaste dagarna sprida sig över hela landet, men även skönt att känna av starten själv litegrann. Efter 2 km vek jag av och satt mig i solen i Katterjokk igen och hörde rapporter om ett helt dygn med regn och motvind som denna första startgrupp fick kämpa med.
Spänning, ovisshet, nerver och förväntningar inför starten vid norska gränsen. Lördagsgruppen.
Det var optimalt att ha en hel, ledig dag med cykelförberedelser, men ännu bättre att både Oscar Hellström och Ian To redan var på plats och vi kunde i lugn och ro ”känna av varandra” och våra målsättningar och vi kom snabbt fram till att vi hade liknande sådana och skulle försöka cykla ihop. Ian kände jag inte sedan tidigare, men han hade precis kommit från två segrar i lopp i Italien (220 mil) och Kroatien (140 mil). Oscar och jag hade varit i virtuell kontakt genom happyride.se och hade föraningar att vi skulle passa bra ihop i ett sådant lopp. Lördagen avslutades med en god öl i rummet med Oscar och sista taktiska funderingar och allmänt skitsnack.
Testcykling på lördagen. Japp – den där vägen i bakgrunden ska cyklas på riktigt imorgon!
På söndagsstarten stod sedan 10 cyklister och starten prick kl 09.00 kändes redan som rutin. När sedan Oscar fick en punktering redan efter några mil kändes även det som ett bra tecken som påminde om en liknande tidig punktering 2012 som på något sätt lugnar ner hetsen och svetsar ihop gruppen. Den spektakulära sträckan innan Kiruna avslutades med några helt idiotiska mil med en belgisk kedje, där pulsen inte kom under 90% max.
Dem första milen i lite större grupp. Otroliga vyer längs Torneträsk och med Lapplandsporten i bakgrunden. Lite känsliga tankar i skallen att det kanske blir sista gången jag upplever detta.
Jag hade i förväg förväntad mig (hoppats på) att Krister Jönsson, Stefan Englund, Mikael Nornvik och Peter Lundgren skulle vilja vara med, men eftersom dem hade olika målsättningar/taktik, så var det enkelt att redan i Kiruna fortsätta bara med vår trio. Det gick hur smidigt som helst till Gällivare, där vi bara snabbt fyllde på med vatten, registrerade vår position och fortsatte. På cyklingen till Jokkmokk började rutinerna falla på plats och efter många ca 10 minuters förningar, höjde Ian ribban och började med en 1 mils förning. Oscar och jag kunde inta vara sämre, så på dem allra mest effektivaste sträckorna försökte vi hålla oss till denna rotation. På en elak grussträcka fick Oscar två och jag en punktering och det tog naturligtvis sin tid att fixa alla. Vi var dock glada att detta hände medans vi var på gott humör, solen sken och vi var fortfarande pigga.
En glad randonneur!
Jag tittar på och njuter av solen medan Oscar fixar punka nr 2 eller 3 eller…
I Jokkmokk blev det en mosbricka med två korv. Peter Lundgren, Josef Wiklund och Martin Nilsson dök upp och det var trevligt att träffas sådär ”random” på vägen. Vi diskuterade med lokalbefolkningen kring sträckan till Arvidsjaur och cykelbelysning. De tyckte inte så mycket att det var konstigt att cykla så långt, vilket visar inställningen till distanser däruppe. För mig var det som en frisk fläkt att ha sociala kontakter. Mina ”lagkompisar” var oftast upptagna med social media under pauserna, vilket inte var negativt alls, eftersom vi ju hade tillräckligt med tid annars att snacka, men då var det trevligt att leta upp andra som jag inbillade mig ville ta ett snabbt snack med mig. Efter Polarcirkeln blev denna nattsträcka äckligare och äckligare, kändes som mer och mer uppför HELA tiden och kallare och kallare. Alla tre blev mindre kaxiga här och det gick inte fort. Vid högersvängen innan Arvidsjaur väntade dock Peter Tonér med lite kaffé och bullar vilket piggade oss upp litegrann. Sedan kom dock 8 mil till innan
Sorsele som jag tror var min värsta fysiska svacka. Det var redan ljust och började värma upp, men jag hade ändå ingen kraft i benen och började undra hur i hela världen jag skulle kunna cykla 150 mil till!
Min kompis från 2012, Kalle Norlund, hejade på oss i Sorsele och hade kaffe, saft och någon macka till oss. Dessa var helt magiska och all misär släppte på en underbar cykling till Storuman där jag hade lovat att det fanns ett stort hotell frukostbuffé till oss. Väl framme var vi dock för sent. Ian hade en plan med 5-minuters sömnpauser och detta testade vi för första gången på en solig gräsplätt här. Ian och Oscar lyckades sova en snabbis, medans jag var för uppe i varv – jag hade överlag ingen särskilt nytta av dessa 5-minuters varianter under hela loppet. Men det var skönt att lägga sig en kort stund och vi cyklade pigga vidare mot Vilhelmina. Här blev det vår första stora måltid, sedan direkt vidare mot Dorotea, en Frasses skrovmål i Strömsund (jämfört med långa, restaurang middagar där tidigare år). Efter det blev jag lätt sömnig och Ian visade sig vara en mästare på ”hålla bort sömnen” diskussioner. Jag bad honom berätta några jokes och efter en liten stund drängde han till med: ”OK; what’s brown and sticky?” Jag klurade lite på det, svarade efter en stund tveksamt ”Don’t know” (or don’t want to say the obviously wrong answer). “A stick of course”. Hahahaha, underbart!
Jag upplevde backarna in till staden som mycket trevligare än tidigare, men oj vilka jobbiga navigeringar och branta backar det var in till kontrollen! Vi kom dit vid ca midnatt och där var det utmärkt organiserad med sängar, mat, dusch osv. Vi hade planerat att sova 2 timmar men Ian vägrade och ville ha 3. Så blev det alltså. Jag tyckte det var riktigt kul att träffa en hel drös med cyklister från lördagsstarten, som alla tog det betydligt lugnare än vi och ville gärna prata av sig. Häftigt! Jag sov mina första 2,5 timmar (Oscars väckarklocka plingade en halvtimme för tidigt…), vi åt så mycket som möjligt snabbt och kom smidigt ut på vägen igen.
För mycket länge sedan utbildade jag mig till biolog/zoolog och har alltid varit intresserad i landskap, geografi, flora och fauna. Det var därmed välkommen att ha Ian med som ”turist” som ofta ställde frågor kring just dessa saker. Till stor del blev det bra diskussioner (tror jag). På den kalla, men vackra morgonen när vi hade cyklat ifrån Östersund och var på väg förbi södra delen av Storsjön så frågade han mig vilket wildlife det finns i sjön. Efter mycket funderingar och en ansträngning att ge ett utförligt, informativt svar, kom jag dock bara fram med ett inte helt tillfredställande svar ”fish”. Ian verkade inte särskilt nöjd och jag märkte av en skarp nedgång i frågorna kring detta ämne i fortsättningen.
Alla var pigga och vi körde bra genom den första kylan som snabbt gav sig och blev fin solsken. Humören var på topp och vi började komma in i klättringen upp till Vemdalsskalet. Som välkänd mindre bra klättrare, och efter mina två tidigare, tuffa erfarenheter med denna stigning var jag lite orolig. Oscar och Ian kände tydligen tvärtom och varje gång det planade ut frågade Ian orolig om klättringen redan var slut? Fast det var den ju inte. Jag märkte dock att till och med mina ben hade på något magiskt sätt hittat någon slags bergsväxel och kom upp denna stigning på ett bra sätt. Det blev inte värre av nedförslöpan mot Vemdalen, där Oscar och jag körde vår första omvänt bergspris med sträckor över 75 km/h vilket var helt underbart. Vinnaren är dock lite oklart eftersom vi inte hade några regler…
Utan några som helst besvär kom vi till Sveg, åt snabbt i skuggan av världens största träbjörn och jag rullade ut lite i förväg för att ta en känsloladdad selfie i buskarna där jag 2014 tvingades bryta Sverigetempot. Skillnaden i känslorna var 100% och jag kunde stolt och skrattande fortsätta vidare därifrån.
Bättre väder och mycket gladare än i samma buske 2014 J
Lillhärdal passerades och vi visste att det var en lång tråkig sträcka framför oss som var ny för att undvika stora vägarbeten innan Älvdalen. Jag tror inte vi var riktigt förberett för hur lång och tråkig en sträcka kan vara dock. Den rödaktiga, ständiga motlut genom skog, skog, skog till Särna slog det mesta. Det var nog den sträcka där vi, utan att det var natt eller att vi var helbonkade eller att det var på annat sätt motiverat, inte lyckades hålla farten eftersom vi inte visste hur vi skulle bära oss åt. Som social media maniac hittade Oscar på den genialistiska planen att instagramma live medans vi körde. Men dem i det läget elaka cykelgudarna var emot till och med detta och slog ut täckningen på just den vägen. Men om man cyklar åt rätt håll och fortsätta trampa kommer man någon gång fram, och efter Särna blev det en snabb fin defilering längs den uppfriskande Dalälven in i det fina Älvdalen.
Sveriges tråkigaste väg. Ian och Oscar visar hur de känner.
Vi visste att vår egentligen första riktiga nattcykling låg framför oss och laddade rejält på grillstället i Älvdalen. Oscar hade den kloka idéen att vi inte bara skulle äta en måltid, men att alla skulle ta två. Det tyckte jag lät kanon och gjorde mitt bäste med både en full portion ägg och bacon och en stor kebabpizza! Det var hur mycket mat som helst, men jag klarade mig och det var ett steg i vad som skulle vara en överlag bra strategi med avvägningar kring matstopps. Som Ian formulerade det: ”instead of thinking about minutes, try and think hours”, dvs, i detta fall, att spara några snabba minuter med mindre mat är inte värt det om man sedan inte har energin att cykla under timmarna därefter.
Förrätten innan kebabpizzan. Älvdalen.
Natten längs Vasaloppspåret, förbi Vansbro och mot Lesjöfors var kanske min starkaste sträcka av hela loppet. Jag kände mig outtröttlig och, i samband med att både kompisar hade en svacka här, fick jag i princip ta hela förningen. Fast det gjorde inget och benen kunde bara trampa och trampa; en helt underbar känsla! Tyvärr tog svackorna till slut slut på Oscar och Ian. Vi försökte med en 5-minuters sömn i Vansbro för att orkar till Lesjöfors, men det räckte inte. Under smått kaotiska former lyckades vi spräcka vår lilla grupp, Oscar och jag lade oss i aluminium filtar på Sveriges mest knott- och mygtäta gräsmatta, kunde inte sova och till slut bogserade jag honom till vandrarhemmet i Lesjöfors, vilket Lennart hade varit så snällt och lämnat olåst till oss. Ian anslöt en stund senare och alla fick 1,5 timmars välbehövliga sömn till slut.
Såhär spektakulärt ser det ut med två sovande cyklister i reflexer på en parkering i Vansbro. Mer glamorös än så blir inte randonné.
En stund senare kom vi till Hällefors och där väntade som tidigare min vän Lasse och svärmor Lilian med en fika och ett riktigt trevligt bemötande. Efter att vi hade gluffsad i oss några ägg och kaviar mackor, stoppade vi ner några extra mackor i bagaget och kunde sedan äntligen lämna Inlandsvägen efter att ha i stort sett varit på den hela vägen hittills (eller så kändes det i alla fall!). Trevliga, fina mil rullade förbi och alla var glada igen efter smågnället under natten. Vi stämplade i Karlskoga och körde en riktig bra sträcka till Skövde.
Jag, Ian, Oscar. Ulf Sandberg mötte upp oss innan Skövde och tog denna bild. Tack!
Vi fortsatte starkt in i kvällen, lade oss en 5 minuters till och kom in i Ulricehamn där vi slängde i oss stora hamburgare med mos som bränsle för natten (vår sista!) framför oss. Vi körde först på en cykelväg i 3 mil och jag blev rejält sömnig men lyckades hålla mig vaken genom att irriteras av Ian och Oscar som försökte hitta på spännande diskussioner som jag bara inte orkade med!
Solnedgång innan Ulricehamn.
Det är inte ovanligt att man på dessa extremt långa rundor utan sömn börjar inbilla sig att varenda sten, stubbe eller träd är ett skräckinjagande, stort, farligt vilddjur – och så var ju fallet för mig i 2012. Med stor envishet och påtvingad verklighetsförankring lyckades jag dock överlag inse att dessa bara var sten, stubbar eller mindre, ofarliga vilddjur denna gång. Däremot verkade jag mera känslig för ljusbaserade fenomen denna gång. Det var ofta under nätterna som jag tittade in i färglös, spöklik skog med stora tallar tagen direkt från Lord of the Rings skogar blandad med mossa överväxta småträd bara gjort för en armé av orcher att gömma sig i. Och då plötsligt blixtrade det till med ett skarpt litet ljus, lite pink eller lila nyanserat, som gäckade med sinnen. Oftast tänkte jag ”wow! – men så här ska det inte vara” och fokuserade på att titta tillbaka på asfalten, men ibland ville jag försäkra mig att jag inte hade blivit helt galen och kollade på samma ställe igen. Och då var det oftast så att ljuset upprepades och jag blev på något märkligt sätt glad att det fanns små älvor där ute som övervakade vår framfart.
Och i samma skogar, fram för allt under sista natten innan Hyltebruk, så hade skogen hittat på ett nytt fantastiskt lek. Stora, mäktiga träd på var sin sida av vägen bildade en djup ogenomtränglig skugga med fantastiska silhuetter mot himmelns ljus rakt ovanför vägen. Men istället för att träden hade sin förväntad fysisk massa, så var det det tumma ljuset ovanför som bildade en tjock, fast ljuskropp, som tagen ur en jättelik katedral, som svävade över oss. Även här vågade jag ibland kolla upp igen och var inte säkert på om det var skräckinjagande eller lugnande att detta kyrkliga monster fortfarande svävade där. Jag sade såklart ingenting till Ian eller Oscar – de hade ju ändå inte förstått sådana konstigheter. Självaste träden bildade visst också spännande bilder ibland, men det blev mest människor i olika skapelse som höll på med kanske lite oväntade sysselsättningar, men jag kunde ändå finna mig i att de finns där längs vägen.
Sista milen in till Hyltebruk envisades en (relativ) pigg Oscar med att vi inte fick stanna och jag bet i bakom honom. Ibland tyckte jag det var onödigt att han delade på sig och blev två Oscars som dessutom körde på olika vägar, men överlag lyckades jag tydligen följa den riktiga och höll mig på vägen in till Hyltebruk. Vi fotostämplade, hittade lite värmande sol och fick en underbar, allra sista, 30 minuters sömn. Sträckan till Laholm kom jag ihåg från 2012 som mycket trevligt och jag blev inte besviken denna gång heller. Dessutom träffade vi några kompisar till Oscar på vägen som cyklade med en stund – med särskilda instruktioner att inte lägga sig framför oss och dra.
Efter en snabb energipåfyllning i Laholm kom snart Hallands- och sedan Söderåsen och även dessa stigningar kändes riktig bra när jag helt enkelt tog min egen takt. Och nedför är det ju alltid lika kul! Vi slängde i oss en sista glass och cola i Klippan och tog oss sedan an den vingliga, sista sträckan genom Skåne. 100 timmars gränsen hade passerad, men det skulle mycket till att vi inte skulle slå vårt gamla rekord. Så vi körde på bra och jag var på mycket bättre humör än Jonas kan bevittna jag var i 2012… Efter en allra sista Oscarpunktering med mindre än 6 mil kvar till målet, fick Ian världens värsta spratt i benen och kunde inte stoppas. Han drog och drog och Oscar och jag, eller i alla fall jag, hade fullt upp att hålla rulle. Vi förstod inte riktigt meningen med forceringen och tre trötta skallar försökte reda ut hur vi skulle egentligen bete oss. Till slut lyckades vi mer eller mindre enas om att hålla ett rimligt tempo in i mål. Efter denna sista diskussion blev sista milen lite avslagen och det så efterlängtade Smygehamnskyltet i princip ”neutraliserad” (men ja, OK, Oscar tog den ändå…).
Smygehuk, hamnen och målet nådde vi sedan gemensam med en ny rekordtid på 104:57 timmar! Den sammanlagda sovtid för min del blev 5:30 timmar. Vi var riktigt glada att ha kommit in under 105 timmar i alla fall. Målgången med tre endorfinladdade, helt slutkörda grabbar blev helt underbar kaotisk. Oscars pappa hade kommit med några kalla öl, Trelleborgs Allehanda var på plats och gjorde en intervju (http://www.trelleborgsallehanda.se/trelleborg/de-kom-i-mal-pa-snabbast-kanda-tid/) innan vi ens hade hunnit sätta oss, alla tog massor med bilder och solen sken.
Målet i Smygehuk. JAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!! Tack för fotot Oscar.
Vi hängde där i hamnen ett bra tag och begav oss sedan till Vandrarhemmet som hade bokats till oss. Där ville jag ringa min son för att berätta för honom att jag INTE hade brutit. Fast innan jag hade hunnit knappa in hela numret började jag gråta och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det fick bli ett sms istället. I mål väntade även traditionsenligt Duvel till mig: inte bara en till 2016, men även den som var kvar från 2014. Den drack jag först som revanschöl, sedan kom 2016 ölen som belöning. Jag kände mig helt obeskrivbar underbar.
Dessa var jag värd!
Det där cyklade vi.
Dagen efter loppet (det hade fortfarande inte dykt upp några andra i mål) blev det tåg till Kalmar där familjen hämtade mig för semester på Öland. Vad som händer framöver för mig på cykelsidan få jag se, men en liten nedtrappning är planerad det närmaste året.
Och så går ju Sverigetempot igen 2020…
Till slut: stort tack först och främst till min familj för allt stöd och fram för allt min son för motivationen att aldrig mera bryta. Sedan även till Peter Tonér och CK-Distans gänget för hela arrangemanget, självklart Oscar och Ian för den fantastiska resan med alla ups and downs, Kalle, Lilian och Lasse för påhejning längs vägen, bemanningen i Östersund och Lennart som tog emot oss i Lesjöfors. Och såklart Oscars pappa som hade kall öl med sig J
/Toni Arndt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar