Från 07 jul 2015
I helgen var det dags att köra Jotunheimen runt igen. Jag körde det 2007 sist och har i flera år försökt få till det igen. Nu var det äntligen dags. Jag och brorsan fräste iväg efter jobbet och tog ett nattstopp i Årjäng. Utanför hotellet stod ett jättestort troll och blängde på oss och på uteserveringen satt ett gäng fulla norska pensionärer och skrålade. Det började bra. När vi skulle ställa in GPSen på Laerdal ville den ha en gata att navigerra till. Jag hade läst namnet nånstans men glömt bort det så brorsan började läsa olika gatnamn för att se om jag kände igen något. Efter ett tiotal gatunamn som inte stämde sa han ”nu har jag hittat det. Det här måste vara rätt, Lemvägen” -Låter prima, kör på det.
Loppet är väldigt välorganiserat. Man kan lämna en dropbag till varje depå utmed rundan. Man kan också lämna en väska som körs till målet. Start och mål är nämligen i olika byar. Allt detta ingår i anmälningsavgiften. Eftersom jag och brorsan är åt det blygsamma hållet så valde vi att lämna dropbagar till två depåer.
Det var strålande väder vid starten. Jag velade in i det sista hur jag skulle klä mig men till slut bestämde jag mig för att starta i min snygga långärmade Randonneur Stockholm-tröja. Jag visste att den skulle bli Galet varm i början men att det skulle vara kallt som satan på natten. Tidigare år har det varit snöstorm på fjälltopparna man cyklar över.
Efter startsignalen rullade vi iväg ut genom Laerdal och bort mot bergen. Det tog bara några hundra meter innan jag kände att nåt inte stämde. Jag fick inte ut någon kraft i benen. Jag försökte hänga med förstaklungan men släppte ganska snabbt. Det kändes som om bukfettet smälte och pressades ut i blodet och orsakade en massiv förstoppning blodomloppet. Benen kändes livlösa och jag ville bara vända och åka tillbaka till Laerdal lägga mig i ett soptunna. Jag rann genom klungan, och nästa, och nästa. Till slut låg jag bakom en gubbe med skolios. Äntligen kunde jag hänga med. Det var den enda ryggen jag kunde följa. Så krokig var jag.
Efter ett tag bet jag ihop och hängde med en grupp som kom ifatt oss. Vi höll lagom tempo och jag kände hur benen började komma tillbaka. Efter någon timme kändes det som vanligt igen. Vi jobbade oss lugnt upp för första berget, Fillefjell, och jag fick lära mig ett nytt norsk uttryck, ryckepiss. Det är när man gör ett ryck i en uppförsbacke för att hinna pinka och sedan ansluta till klungan när den cyklar förbi.
Loppet går över tre fjäll. Fillefjell, Valdresflya och Sognefjell. Vägen upp till Valdresflya är liksom Fillefjell ganska lättcyklad. Uppe på toppen lägger det fortfarande snö kvar. Jag antar att det ligger snö här året runt för det var inte så värst varmt. Någon i gruppen sa att det var två plusgrader. Det kändes när vi började cykla nerför. 85 km/h i två plusgrader gör kaos med fingrar och tår. Det var riktigt kallt. När jag tittade på de andra i gruppen så var det många som skakade så mycket så det såg ut som att cykeln vobblade. Jag hade mna långfingrade handskar i sadelväskan så jag frös duktigt om fingrarna. Av ren nyfikenhet tittade jag ner på fingrarna och de såg ut som tio skrikande danska korvar. Mitt i nerförskörningen och kylan gick solen upp och visade precis hur magisk en soluppgång kan vara. Kylan höll i sig några mil till men ibland fick man en värmande solstråle på sig och då försökte jag absorbera den så mycket som möjligt.
Milen surrade på fint och jag kände mig stark i gruppen. En fördel med att vara van vid långcykling är att man inte behöver tänka på distansen. Ett lopp på 43 mil är ”bara” 43 mil. Inte ”jävulskt långa 43 mil”. I matstationen i Lom, precis innan man börjar ta sig upp för Sognefjell, verkade det som att min grupp ville ta det lite lugnt och äta någonting så jag rullade iväg och då hittade jag några avhängda snabbingar från förstaklungan. Vi var från början 4 personer men en kille fick problem med benen och lungorna och möjligen hjärtat halvvägs upp för berget så han försvann. Vi andra tre höll ihop hela vägen upp. Jag trodde att jag mindes den här backen från förra gången. I mitt minne var det en lång slakmota som avslutades med tre-fyra svängar upp till tippen. I verkligheten var det något helt annat.
Vi skulle upp till 1400 meters höjd och i långa partier var lutningen över 10 procent. Vi hade nu kört 30 mil och mina ben började kännas rejält möra. På toppen visste jag att de bjöd på våfflor i depån. Energin var slut och jag ville verkligen komma upp till toppen nu. de där våfflorna kändes mer och mer lockande. För varje tramptag tänkte jag våffla. VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA!! När jag väl tippade cykeln över toppen så såg jag depån och siktade in cykeln på gubben med våffeljärnet. Våffelfest och en snabb pink på en glasiär, sen drog vi vidare. Nu var det bara tio mil kvar. På vägen upp till toppen hade vi kommit ifatt en avhängd elitkille. Han hängde med oss efter våffelfesten så nu var vi helt plötsligt fyra. Från de sista svängarna i den skarpa nerförskörningen från Sognefjell såg jag en liten by som såg ut som en överdrivet söt by i en Merklin-katalog. Solen sken och vi susade fram i fin fart utmed Sognefjorden mot Sogndal. Det spelade ingen roll att det brann om benen, vyerna var så vackra så de dämpade det värsta.
Efter femton timmar och tre minuter rullade jag över mållinjen. Nöjd som fan. Det räckte till en 57:e plats totalt. Från att ha kännt mig som en säck skit till att ha kört riktigt bra i bergen. I målet stod brorsan och såg nöjd ut. Med all rätt. Han hade hängt med förstaklungan till mitten av Sognefjell där han hade fått släppa. Sen hade han kört solo de sista nio milen och kommit in på en hedersvärd 13:e plats. Han lyckades också sätta ett nytt svenskt rekord. Sven-Erik Viks gamla rekord på 14:06 är nu sänkt till 13:19.
Jag kan verkligen rekommendera det här loppet. Stämningen och organisationen är suverän. Norrmännen är stenhårda och det är race på fullt allvar om man vill. Även om man inte vill tävla så får man sig en rejäl utmaning och en upplevelse som slår det mesta. Vi kommer tillbaka det kan jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar