Efter Tonis monsterinlägg om Sverigetempot känns det lite jönsigt att skriva om att jag har kört Mälaren runt, igen. Men jag tänker göra det i alla fall. Nu har jag gått och ruvat på texten en hel vecka och känner att jag måste skriva nåt innan jag glömmer bort det helt. För jag vet ju hur ni suktar efter att läsa om när en trött gubbe cyklar runt en sjö.
Jag fick förtroende och äran att leda Bärsärkargruppen även i år. Jag ledde snabbgruppen några år innan Tell kom på idén att ha en Bärsärkargrupp som ska köra snabbare än snabbgruppen och frågade om jag var intresserad av att leda den och det har jag gjort sen dess. I år var det tredje året. Vi kör så snabbt som gruppen mäktar med och man får räkna med att bli avhängd om man inte orkar, även ledarna. Det är ingen tävling så vi stannar och äter lunch på Torshälla golfklubb. Sedan har vi minst två stopp för vattenpåfyllning och snabbfika.
Om ni har hängt med i bloggen under sommaren så har ni sett att jag har gått ner mig i radhusträsket och blivit tjock och slö. Motivationen har runnit ur mig på samma sätt som livslusten rinner ur en när man tvingas titta på fotboll på tv, förutom när svenska damerna kickar ass i Rio förstås.
I lördags var jag lika omotiverad som vanligt. Jag vaknade och släpade mig till köket. Klockan var strax innan fem på morgonen. Om jag hade jag hade kunnat så hade jag krälat tillbaka till sängen och legat kvar där hela veckan. Så trött var jag. Men nu var jag ju ledare och då förväntar sig folk att jag ska vara på plats så de kan hänga av mig under rundan. Jag tvingade i mig frukost och pressade ner min feta kropp i cykelkläderna. Sen hävde jag upp mig på cykeln som knakade och gnydde av fetknoppen som satte sig på den.
När jag väl kom till Barkarby så blev jag på lite bättre humör av att träffa alla jag känner och folk som jag cyklat med tidigare. Det var färre deltagare än vanligt men i Bärsärkargruppen var det ungefär som tidigare. 10-15 pers. Jag och Amir var ledare. Stefan Jonsson skulle också varit med men han fick ryggskott några dagar innan. De första milen går i makligt tempo med motorcyklar som leder oss från Barkarby till Botkyrka. Där delas grupperna upp och själva loppet börjar.
Vår grupp rullade på i fin fart. Det blåste ordenltigt och självklart rakt i fejset på oss. Det visade sig att motvinden skulle hålla i sig ända till Köping. Det regnade också för att förhöja misärkänsland. Vi höll ändå ett bra tempo och gruppen jobbade fint tillsammans. Konstigt nog kände jag mig relativt pigg och energisk hela vägen. Lunchen i Torshälla satt lika bra som vanligt. Det är skönt att sätta sig ner och ladda batterierna lite. Jag åt fyra potatisar och lite sås och en cola. Det var tjock, varm och tung luft så det behövdes ganska mycket vätska för att inte krampa ihop helt.
Efter lunchen fortsatte vi i samma tempo mot vinden. Nästa stopp var den obligatoriska kontrollen i Köping. Jag tog en snabb cola och fick ner kroppstempraturen från 55 grader till höga 37. En av Södertäljekillarna tryckte en tunnbrödrulle på fem minuter. Klart bra randonnématerial det där. Som jag nämnde tidigare så fick vi medvind från Köping och hela vägen hem. Nu var det bara att surfa med. Gruppen susade fram i 40+ och alla timmarna i motvinden var glömda. -Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!
Köping, Munktorp, Västerås, Enköping, Bålsta. Orterna slukades som korvar på en korvätartävling. Efter ett kort stopp i Bålsta spände vi vaderna och tog oss an den sista sträckan till Barkarby. Här brukar tempot höjas och det börjar stötas och ställas i de sista backarna. Cementbacken, Kungsängsbacken, Dalkarlsbacken och Stäketbacken. Efter 30 ganska platta mil radas fyra backar upp på raken. Efter Dalkarlsbacken är det perfekt läge att splittra gruppen så man får riktigt jobbig cykling in i mål. Tyvärr fastnade vi i broöppning i Stäket så hela gruppen samlades igen. Efter det höll vi ihop hela vägen till Welcome Hotel i Barkarby. Rullsnittet slutade på 35,1 vilket är helt godkänt. Jensa hade nybörjartur och tog Barkarbyskylten. Hörde du det Jensa, NYBÖRJARTUR!!
Tack alla inblandade för en riktigt härlig dag. Mälaren runt är ett av årets höjdpunkter och att leda Bärsärkargruppen är nästan att likställa med att bära svenska flaggan på OS-invigningen eller cykla sista etappen i Tour de France i gul tröja. Nästa år tar jag tillbaka Barkarbyskylten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar