Tankar och funderingar om sovutrustning

Nu är ju inte jag någon expert på bikepacking direkt men jag har testat några olika uppsättningar med sovprylar det senaste året inför Sverigetempot. Det har varit allt från tält med sovsäck och liggunderlag till nöd-bivy i folie direkt på asfalten. Den senaste använde jag på Sverigetempot. 

Nu klurar jag på hur jag ska tänka inför liknande lopp. Man vill ju alltid vrida och vända på saker så man hittar den bästa lösningen. Utrustningen beror såklart på vad man har tänkt göra. Men rent generellt ska det vara så lätt som möjligt och ge så bra sömn som möjligt. Man har ju såklart olika krav beroende på om man ska cykla ett långlopp så fort som möjligt eller om man ska ut på en lite lugnare, eller längre, bikepacking-tripp. Eller om man vill ha så mycket komfort som möjligt på det långa randoloppet.

De tre olika alternativen jag har kikat på är tält med liggunderlag och sovsäck (lyx-alternativet), sovsäck på liggunderlag eller nödbivy. Tältet är såklart bekvämast men det tar mycket plats och tar ganska lång tid att slå upp och ta ner. Det passar bäst för bikepacking eller där komfort är hög prio. Absolut inte på ett lopp där man ska vara så effektiv som möjligt. 

Tält, liggunderlag och sovsäck

Det måste ju såklart vara smidigt på cykeln också. Här är några exempel på hur det blir när man packar det på cykeln. Med rätt grejer så går det att packa det riktigt bra på cykeln. 

Liggunderlag, tält och sovsäck

Liggunderlag, tält och sovsäck i styrväskan

Nackdelen med det är att det blir ganska klumpigt vid styret. Om man inte vill ha så stor styrväska kan man packa sovsäcken i sadelväskan och klara sig med en mindre styrväska. Nackdelen är förstås att det tar plats från den andra packningen sadelväskan, tex förstärkningskläder eller om man vill ha kök med sig.

Tält och liggunderlag i styrväskan

En nöd-bivy väger knappt någonting och tar väldigt lite plats. Det funkar om man bara har tänkt att krascha någon timme per natt. Det funkar några dagar men blir lite väl spartanskt i det långa loppet. Säcken blir väldigt fuktig och det saknas myggnät och möjlighet att dra ihop den vid huvudet. Det finns flera olika modeller att välja mellan. Den jag har testat var en lite bredare variant. Jag är rätt liten så kunde ha tagit den minsta och lättaste.

Min väger 150 gram. Den smalare väger endast 100 gram.

I veckan fick jag tips om ett riktigt rando-life-hack. Man klipper ut lämplig storlek bubbelplast och har det som en luffarvariant av liggunderlag. Det var precis den lilla bekvämligheten jag hade tänkt mig. Jag kan verkligen se det framför mig att ligga i en sopsäck med bubbelplast som madrass. 

Det finns många olika varianter av bubbelplast att välja mellan. Här gäller det bara att testa sig fram och hitta sin favorit. Min favorit är den med små bubblor. Främst för att den är mest lik Champagne som bonus blir den minst när man viker ihop den också. Den tunna täta plasten tog mest plats. Ingen av dom väger mer än vad man kan räkna på tre fingrar.

Hitta din favorit-bubbelplast

Nödbivy och bubbelplast

Både sopsäck och bubbelplast får plats i burriton.

Någonstans mittemellan kanske kan vara lösningen. En lätt bivy som andas, en som är vattentät men samtidigt släpper ut fukt, tillsammans med ett liggunderlag. Jag tror det skulle räcka med ett sånt där halvt liggunderlag. Eller så sparar man en slant på liggunderlaget och kör på luffar-varianten med bubbelplast. 

Sen är det många som förespråkar hängmatta och tarp eller att bara köra sovsäck och liggunderlag för att slippa böka med tältet. Det måste såklart testas innan jag kan yttra mig. Jösses vad jag längtar redan till nästa långcykling. Fram med sopsäcken, här ska det sovas!

Sverigetempot den långa texten.

Hoppsan, det kom visst en film och ett byggprojekt i vägen för skrivandet. Hoppas ni kan förlåta mig för att ni har fått vänta på texten. Filmen verkar ha blivit uppskattad så det är ju jättekul. Jag väntar ivrigt på inbjudan till Cannes.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

Som jag tjatat om tidigare så har jag klurat på det här loppet i över 10 år. Nu fick jag äntligen tummen ur och gjorde det. Samma sekund som jag anmälde mig slog ångesten till. Det är ju jättelångt! Skulle det här loppet bli det loppet som dödade min långcyklarkarriär? 

Det fanns tre olika startgrupper att välja mellan. Jag och Calle hade inga planer på att slå rekord eller liknande så vi valde mellangruppen. Bröderna Mellanmjölk. Vår plan var att klara av det på 5 dagar plus moms, vilket blir 120-130 timmar. Då räknade vi med att cykla så länge vi orkade på dagarna och sova i våra sopsäckar nån timme per natt. 

Vi tog flyget upp till Kiruna och buss därifrån till Riksgränsen. Den som planerade bussturerna till Riksgränsen från flygplatsen var antagligen full eller hade riktig otur när hen tänkte. Vi landade, som enda plan den dagen, klockan 10:00. Bussen till Riksgränsen, som enda buss den dagen, gick 15:30. Det gav oss några timmar att utforska parkeringen utanför flygplatsen och konstatera att det inte fanns något fik eller något att köpa. Roger, starkingen från Sumo kom med samma plan. Han skulle starta dagen efter oss så han passade på att cykla från Kiruna till Riksgränsen, 15 mil. Det skulle visa sig vara motvind hela vägen. 

När vi kom till hotellet fick vi reda på att restaurangen var stängd och att den lokala Coop stängde om 5 minuter. Vi sprang in och greppade varsin burk ravioli och en fruktyoghurt sen stressmekade vi ihop cyklarna som skulle besiktas ungefär samtidigt som vi kom dit. Vi hämtade ut startlappar och stämpelkort och avnjöt varsin burk ravioli i lägenheten på Arctic lodge. I brist på hotellbar somnade vi tidigt. 

Direkt från burken. Det blir inte färskare än så

Dagen efter vaknade jag 06:00 och väckte brorsan. Starten skulle gå 09:00. Vi satt i vår lilla soffa i lägenheten och drack varsin liter fruktyoghurt samtidigt som vi plockade med kläder och prylar. Några sista nervösa ändringar och fix med cykeln och velande fram och tillbaka om man skulle ha underställströja på sig eller inte. Sen gick vi ner till parkeringen utanför där starten skulle gå och snackade med de andra som skulle starta. 

Dag 1.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

Fem minuter innan start. Av någon anledning hamnar jag längst fram på startlinjen. Vi körde nån typ av Corona-anpassad start så vi stod på led istället för att klumpa ihop oss. Vi rullar iväg och jag ligger längst fram. Jag hinner se Mitchell Docker, proffscyklist i EF Education, och hans polare susa förbi i första backen när jag märker att min bakväxel inte fungerar. Lätt frustrerad rullar jag in till vägkanten och Calle stannar bakom. 

Vi försöker se vad som har blivit fel och plockar bort alla väskorna runt styret. Efter en stund funkar det. Vi rullar iväg och märker igen att det inte alls funkar. Jag tar ett snabbt psykbryt inombords och samlar ihop mig igen. Vad har jag lossat eller ändrat när jag packade ner cykeln i väskan? Till slut kommer jag fram till växelörat. Det är en ny tvådelad variant av växelöron på cykeln. Calle har likadan cykel så där kunde jag se hur det skulle se ut. Den ska stå bakåt, inte rakt ner som det alltid har gjort tidigare. 

20 minuter efter vi stannade första gången rullar vi iväg igen. Klungan är långt borta. Vi enas om att det nog var det bästa som kunde hända. Vi hade ändå tänkt att cykla själva och hålla oss till vår plan. Vyerna från Riksgränsen till Kiruna var helt magiska. Det är något jag kommer minnas livet ut. Vi hade strålande sol och medvind. 

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

De håller på och flyttar på Kiruna så om vi hade följt GPS-spåret så skulle vi missa hela stan. Vi tråcklade oss in i Kiruna för att äta lite och fylla vatten. Det var 15 mil dit och ungefär 10 mil kvar till Gällivare där nästa tillfälle för mat och vatten fanns. Det var varmt så det behövdes vatten. 

Någonstans efter Kiruna går vägen över till en sån där vidrig 2+1 väg. Där ser vi en kille i en vit-gul Sverigetempo-tröja sitta i vägkanten och se helt less ut. Han vinkade inte eller visade att han behövde hjälp så vi cyklade vidare. Jag skulle tro att han hade missat att Kiruna var flyttat så han hade gått tom i värmen. Rätt drygt att bonka när det är 190 mil kvar liksom.

De 10 milen till Gällivare blev riktigt varma. Vi sladdade in på den första bensinmacken vi såg och köpte några drickor som vi hällde i oss innan vi beställde mat. Vi beställde ha varsin tunnbrödsrulle men de hade slut på tunnbröd så vi fick ta korv och pommes istället. 

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

Nästa stopp var Jokkmokk. Här stannade vi på en mack och åt försökte beställa tunnbrödsrulle igen. De hade slut på mos så det blev något annat från korv-menyn. Från Jokkmokk skulle det bli kvälls och nattcykling. Vi fyllde fickorna med snickers och vingummin och gav oss iväg. Det blev aldrig natt. Vi stannade till vid monumentet vid Polcirkeln vid 11-tiden på kvällen. Det var fortfarande strålande sol.

Strax innan Arvidsjaur hittar vi Sven C, som jag cyklade 100-milaren med, liggandes på vägrenen. Eller rättare sagt, han hörde oss när vi kom så han hoppade upp och hängde med. Vi enades om att stanna i Arvidsjaur. Nu hade vi cyklat 50 mil. Jag har för mig att vi tyckte att det var för långt till Storuman utan att äta eller fylla vatten. Vi rullade in i Arvidsjaur klockan 05. Macken öppnade 07:00 så vi rullade ut våra sopsäckar och la oss på uteserveringen på Frasses burgare och sov en stund. När vi vaknade hade det kommit två tyska cyklister, Frank och hans polare som jag inte minns vad han heter. 

Dag 2. 

Jag, Calle och Sven lämnar Arvidsjaur och tyskarna efter en härlig bensinmacks-frukost. Det är riktigt varmt redan efter 07 på morgonen. Det kommer bli en varm dag. Vägen till Storuman var rätt kämpig i värmen. När vi kommer dit vill Sven vila en stund så vi delar upp oss igen. Jag och Calle äter en räkmacka på en bensinmack, Din X tror jag. De är ju kända för sina räkmackor tänkte jag. Det var faktiskt gott så jag ska inte raljera för mycket. 

Efter Storuman är det dags för Vilhelmina. Det var 7-8 mil dit. Det skulle visa sig bli en rätt bra utmaning. Det var galet varmt, ganska seg motvind och backarna avlöste varandra. I varje backe blev man dessutom omsvärmad av bromsar. Jag har aldrig sett så stora förut. De måste livnära sig på renarna som strövar fritt i skogen. De var vidriga. Om de hade bitit så hade man med all säkerhet förlorat ena armen eller tappat så mycket blod så man var tvungen att bryta. Det var så det kändes i alla fall.

Vi rullar in i Vilhelmina, halvt fördärvade. Vi börjar med att köpa några drickor på macken för att kyla ner oss. Sen går vi till Frasses och köper en torr hamburgare. Efter det köper vi några drickor till som vi toppar upp kropparna med innan vi ger oss iväg mot Östersund. Det var 30 mil dit så vi räknade med att komma dit någon gång på morgonen. 

Natten gick bra trots att vi inte hittade något ställe att köpa mat på. Vi fick nöja oss med de snickers vi hade i ryggfickorna. Nu hade vi kommit en bit söderut så den här natten var lite mörkare än natten innan. Den var också mycket kallare. När vi började närma oss Östersund slogs vi helt plötsligt av en rejäl trötthet. Det var kallt och disigt och vi vinglade omkring på vägen med 4 mil kvar. Vi tog beslutet att lägga oss utanför en bensinmack och sova en timme. Fram med sopsäckarna!

Dag 3.

Frukosten bestod av en halv snickers från ryggfickan. Vi rullade de sista milen in till Östersund och kommer till den bemannade kontrollen. Vi hade ju precis sovit så vi passade på att tvätta av oss på vandrarhemmet och sen stack vi iväg igen. Frukost nummer två blev på en mack. Dagarna går ihop lite när man sitter på cykeln 23 av 24 timmar om dygnet. 

Vägen till Åsarna har jag cyklat tidigare. Förra gången var när vi cyklade till Åre. Den är backig och ganska dryg. Då hade vi motvind och tyckte att det sög rätt hårt. Nu kom vi från andra hållet och lyckades få värre motvind så nu sög det faktiskt ännu mer. 

På väg mot Åsarna

När vi väl kom fram till Åsarna var vi helt slutkörda. Vi började få ont lite här och där. Fram till Östersund hade gått förvånansvärt smidigt. Jag hade inte ont någonstans. Nu hade knäna börjat värka och kroppen började kännas sliten. Vi beställde varsin tunnbrödsrulle, mest på chans, och fick de minsta rullarna jag sett. Nåväl, de satt rätt fint ändå. 

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

Mot Vemdalen! Vi hade hört talas om backen till Vemdalen. Den skulle vara ordentligt lång och dryg så vi lämnade Åsarna med ett enda mål. Att fixa backen till Vemdalen. Sen skulle vi ju bara rulla hem. Mitt i skogen kommer vi in i en rejäl backe. Det var lite väl långt till Vemdalen så det borde inte vara den. Så var det, det var backen till Klövsjö. Efter en lång brant backe fick vi en härlig nedförskörning. Sedan började nästa backe. Den var om möjligt ännu längre. 

Vi fick en lång nedförskörning ner till Vemdalen. Där stannade vi på en Ica och läskade upp oss med Cola och en påse chips. Chipsen gifte sig inte så bra mot mina sönderbrända läppar. Det sved vid varje tugga så jag fick motvilligt lämna halva påsen. Sen rullade vi ner från Vemdalen och hamnade i motvinden igen. 

Motvinden hängde med hela vägen till Sveg. Det blev några ganska dryga timmar innan vi var framme i Sveg. Där åt vi middag på Sibylla och gjorde oss klara för nattkörning till Älvdalen. Vi hade ett problem. Vi räknade med att komma till Älvdalen vid 3-4 på morgonen. Då skulle allt vara stängt. Efter Älvdalen skulle vi inte hitta mat förrän vi kom till Vansbro 20 mil senare. 

Romantisk middag i Sveg

Vi gav oss av mot natten och tänkte att vi kör så länge vi orkar och löser de problemen som dyker upp.  Vi måste ju ändå ta oss framåt. Mellan Sveg och Älvdalen finns det tydligen en väg med tusen backar. Den tog vi. Den här natten blev det lite mörkare och ännu fler mygg, knott och bromsar. Så fort vi stannade så hade man en svärm i ansiktet. När vi rullade ner från den högsta och sista backen ner mot Älvdalen kom tröttheten krypande igen. Eller krypande, den hoppade på oss som en flock vargar. 

Fantastiska nätter

Vi bestämde oss för att sova en timme när vi kom till Älvdalen. Vi skulle bara hitta något vettigt ställe. Efter att ha yrat omkring inne i byn en stund hittade vi till slut ett vindskydd i en lekpark. Vi bäddade vant ut våra sopsäckar och Calle somnade direkt. Jag kunde inte somna trots att jag var galet trött. 

Glamour-randonné

En halvtimme senare tänkte jag att det fick räcka. Jag började prassla med min sopsäck tills Calle vaknade. Sen rullade vi iväg. Klockan var nu 4 på morgonen. Vi var fortfarande galet trötta. Båda två hade en känsla av att vi hade haft en tredje person med oss på natten. Mycket märkligt. Efter en lång backe var vi uppe vid backpriset i Evertsberg. Därifrån åkte vi vidare in i skogen på en liten knagglig väg. Någon timme senare började solen kika fram. Ett tag senare hittar vi en liten butik som inte har öppnat än. Morgonsolen strålar mot husväggen så vi sätter oss där en stund och somnar direkt. 

Dag 4.

Vi lämnade den soliga husväggen bakom oss och cyklade vidare mot Vansbro. Jag hade fått för mig att vi skulle cykla på 26:an genom Lesjöfors. Det är en relativt snabb och lättcyklad väg där vi hade kunnat rassla av många mil. Något jag verkligen såg fram emot. När vi sitter på macken i Vansbro och njuter av en glass och en pucko kommer Nazar, en medcyklist som hade övernattat i Vansbro. Han visade sig vara en riktigt trevlig prick. 

En stund senare lämnade vi Vansbro för att susa fram på Inlandsvägen, trodde jag. Istället drogs vi in på en riktig pissväg norrut. Den var lappad och lagad så det såg ut som att den hade fått fläcktyfus. Det fanns inte en platt meter utan det gick antingen upp eller ner. Mest upp. Snittfarten och mungiporna sjönk i botten. Sen började det regna. När allt var som sämst kom vi fram till en liten by som heter Fredriksberg. Där hittade vi en thairestaurang som vi sladdade in på. Gubben i kassan hade lite svårt att hänga med så vi fick beställa våra maträtter flera gånger för att det skulle gå in. En nr 17 och en nr 23 och varsin Cola. Det var lite i klurigaste laget. Det var trots allt ganska roligt. Gubben var segare i bollen än en nattkomig randonnécyklist. Maten var i alla fall god. 

Deppig lunch på thaien

Utanför thairestaurangen träffade vi Anton och hans gäng. Jag var fortfarande sur för den dåliga vägen så jag gnällde och gnällde men den positiva Anton tyckte bara att jag var onödigt gnällig. Med all rätt. Någon timme senare hade thaimaten gjort susen och det mesta av gnället var avklarat. Nästa stopp var Hällefors. När vi kom dit så hade jag bara siktet inställt på kaffe och bulle. Jag tog nån liten mumiebulle och den största kaffen de hade på macken. Helt plötsligt sammanstrålade flera olika ST-gäng. Anton och hans killar, Wei och Eyvind och deras gäng och en hel drös cyklister till. Det var riktigt kul. Stärkt av jättekoppen kaffe gav vi oss iväg mot Karlskoga. Föga förvånande gick inte vägen raka spåret till Karlskoga utan vi drogs ner på en supermullig väg som gick förbi Rockesholm. 

Precis när vi rullade in på den lilla vägen blev vi ikappcyklade av Wei och gänget. Vi hängde på men fick släppa efter ett tag. Mitt vänsterben svullnade upp och kändes alldeles konstigt. De hade planerat att sova på hotell i Karlskoga och vi hade tänkt att fortsätta genom natten så det var inte riktigt läge att spränga benen nu. När vi väl kom till Karlskoga var vi rätt trötta. Vi började fundera på hur vi skulle orka cykla genom natten och antagligen sova i sopsäckarna en natt till. Nej fan det är inte värt det tänkte vi och ringde ett hotell och bokade ett rum. 

Bröllopssviten på hotellet

Vilket jäkla genidrag. Vi somnade ovaggade och vaknade efter en helt drömlös natt. Det kändes som att jag vaknade på uppvaket efter en operation. Wow vad hände? Vi packade ihop våra grejer och gick ner till frukosten där vi träffade hela gänget från Hällefors igen. Planen var nu att riva av de resterande 55 milen och gå i mål innan lunch på femte dygnet. 

Dag 5.

Nu var vi mellan Vänern och Vättern på härliga vägar. Nattsömnen hade gjort susen för både benen och moralen. Nu var det riktigt kul igen. Vi stannade på Moholms pizza, kebab och sallad och åt varsin pizza. Den kan rekommenderas. Riktigt god. Efter Moholm kom regnmolnen efter oss. Vi lyckades smita förbi precis innan vi dränktes men bakom oss såg vi hur det mörkblå molnet släppte allt den hade över Moholm och Tidan. Regnmolnen jagade oss resten av dagen. 

Moholms pizza, kebab och sallad

Efter Skövde bar det upp för Billingen. Det var rätt coolt för uppe på toppen fanns en badsjö. Vi tog ett stopp på torget i Falköping för att fylla på vätska. Utanför Ica sålde de jordgubbar så det slank ner varsin låda sånt också. Direkt efter Falköping drogs vi in på en nedlagd banvall. Den var helt magisk. Vi hade tyvärr fortfarande motvind annars hade det blivit 10 guldstjärnor av 10. Vid middagstid efter några mil på banvallen rullade vi in i Ulricehamn. När vi stod på macken och avnjöt en dubbelpipig french hotdog kom tysken Frank och hans namnlösa polar in. Precis innan vi skulle lämna rullade Jonathan Sigemo in. Han hade startat ett dygn efter oss och var på bra väg att slå banrekordet. Han började se rätt mosig ut.  

Dubbelpipig french hotdog

Ut på banvallen igen och de resterande milen till Tranemo. Precis samtidigt som banvallen tog slut kom regnet. Regnet höll i sig hela natten och i närheten av Hyltebruk började Calle få problem med sömnen igen. Det var mörkt och regnigt och vi var mitt ute i skogen. Jag fick lotsa honom till första bästa skydd så han kunde sova. Vi hittade en busskur och Calle somnade samma sekund som han satte sig. En halvtimme senare var vi på väg igen. Nu såg vi fram emot stoppet i Laholm där det skulle finnas en bensinmack. Natten var riktigt kämpig med tröttheten och regnet så kaffe och bulle i Laholm var det som drev oss. 

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

Frukost i Laholm

Macken i Laholm var inte nattöppen. Den skulle öppna en timme efter vi kom dit. Jag fick en mental härdsmälta men lyckades skaka bort den efter en stund. Vi hade dock tur och kunde fylla flaskorna i vattenskåpet. Några mil senare kom vi fram till en Ica som just hade öppnat. Nu var det inte långt kvar. Bara 10-12 mil. Det går dock att göra 10 mil ganska jobbiga. Det vi hade framför oss nu var Hallandsåsen och Söderåsen. Där hade vi att göra ett ganska bra tag. Precis när vi hade kommit ner för Söderåsen kom Sven C ifatt oss igen. Efter en stund kom även Sigemo. Vi fyra slog följe och vi turades om att ta förningar så Sigemo skulle få en behagligare resa. Han såg helt färdig ut men han kämpade på som den tävlingscyklist han är. 

Nu ville vi bara komma i mål men det kändes som att vi cyklade i cirklar på kullarna ut mot kusten. Jag började tappa tron på att vi någonsin skulle komma fram. Var det här ett prank och vi skulle snurras omkring på de Skånska fälten tills vi dog? Helt plötsligt dyker en skylt upp, Smygehuk 4 km. Wow! Det är på riktigt alltså, vi kommer ta oss igenom det här!

Den sista kilometern utmed Smygehamn kändes fantastisk. Vi svänger in mot vattnet och Smygehamn och ser Skylten och gänget som tog emot i målet, fotografen Jonas och Marie som skötte målgången. Vilken känsla! Vi hade fixat det! Vi stämplade in på 124:53. Ganska precis som vi hade planerat. 

I mål efter 124 timmar och 52 minuter

Hela loppet gick över förväntan. Jag hade räknat med att lida mycket mer. Vi hade faktiskt kul nästan hela vägen. Jag är däremot väldigt tveksam till om jag kommer köra det igen. Nu har jag gjort det och det var fantastiskt. Tack Calle för grymt sällskap och tack Peter för att du arrangerar så här roliga saker. 

/Johan 

Filmen från Sverigetempot!!

Jag klippte ihop en film från vårt äventyr genom Sverige. Det var inte helt lätt att göra en film av 5 dygns cykling utan att det alldeles för utdraget. Det här kan ses som ett koncentrat av de dagarna. 

Ett kort inlägg om Sverigetempot innan filmen!

 Men jösses. Nu är det klart. Jag har haft det här loppet i huvudet i över 10 år men av olika anledningar har det inte blivit av. I år var det äntligen dags. Sverigetempot, 210 mil från Riksgränsen till Smygehuk nonstop utan support.

 

 

Det här loppet ska man inte blanda ihop med  ”Treriksröset” – Smygehuk som har blivit populärt som rekordsträcka genom Sverige den senaste tiden. Vid rekordförsöken tar de den snabbaste sträckan genom landet, såklart. Oftast med följebil och support. De gör det på makalösa tider och det är grymt imponerande att de kan hålla sånt tryck under så lång tid.

 

 

På Sverigetempot har arrangören Peter Tonér letat upp de finaste och mest krävande vägarna. Om det finns ett berg i närheten kan man ge sig fan på att man får ta en omväg och köra dit. Tex körde vi över både Klövsjöbacken och Vemdalsskalet. Vi körde upp för Billingen 2 eller 3 gånger och såg till att pricka alla de finaste backarna på Hallandsåsen och Söderåsen. Kort och gott, om du har tänkt att slå rekord genom Sverige, använd inte Sverigetempots gps-fil.

 

 

Jag och brorsan Calle har pratat om loppet nästan varje dag det senaste året. Vårt mål har varit att komma i mål. Vi satte en tidsplan på 120-130timmar (5 dagar) eftersom vi hade bokat hotell i Smygehuk på onsdagen. Vi flög upp till Kiruna och tog en buss till Riksgränsen. Starten var precis utanför hotellet. På grund av Covid så var restaurangen stängd men vi hade tur och kunde köpa middag och frukost på Coop som stängde 5 minuter senare. Sen blev det en lugn kväll och vi kom i säng tidigt.

 

 

Starten gick och vi rullade iväg. Jag hamnade längst fram av någon anledning. Efter 500 meter märker jag att min bakväxel inte fungerar. Den står helt still så jag får rulla in till vägkanten och se klungan susa vidare. Calle stannar också. En kvart senare fick vi ordning på det. Det visade sig att jag hade skruvat på växelörat fel. Det är nya växlar på hojen där växelörat är tvådelat. När jag fick ordning på det var gruppen långt bort. Det passade oss perfekt eftersom vi vill köra själva.

 

 

Vi höll vårt eget tempo och planerade rundan så som vi ville. Vi susade genom magiska vyer,  ändlösa vidder och härliga vägar. Solen var uppe dygnet runt och myggen och knotten var på hugget. Dagarna gick och milen tickade på. Vi hade ingen plan för hur vi skulle sova utan tänkte krasha i våra foliefiltar när det blev panik. Vi skalade bort all bekvämlighet för att öka incitamentet att cykla mer.

 

 

Vilken otrolig runda det blev. Vi kom i mål efter fem dagars cykling. Vi höll ihop hela vägen och hade det kul varje dag. Det går inte att undvika svackor. Vi hade såklart några såna också. Tex på sträckan mellan Vansbro och nån by som jag tror hette Fredriksberg. Det var min absolut lägsta. Istället för att dundra fram på Inlandsvägen mellan Vemdalen och Lesjöfors så hade vi dragits ut på nån riktig skitväg som gick upp och ner och hit och dit. Det var tjälskott och gropar i asfalten och både snitthastigheten och mungiporna drogs ner i botten.

 

 

Nästa svacka kom i Laholm där vi hade räknat med att fanns en nattöppen mack eftersom det var kontroll där. När vi kom fram dit efter 18 mil i regn, mörker och motvind välkomnades vi av en stängt bensinmack. Nästa chans till mat var 6 mil senare. Det fanns inget annat att göra än att bryta ihop en stund och sen ta sig i kragen och cykla vidare.

 

 

Efter 125 timmar och 216 mil var vi äntligen framme i Smygehuk. Vi åt middag på hotellet med Sven. Sen gick vi direkt därifrån till en pizzeria för middag nummer två, där vi träffade resten av de som hade gått i mål. Vi fick till en riktigt bra afterbike och jag somnade ovaggad när vi kom tillbaks till hotellet.

 

 

Jag är supernöjd med att vi höll ihop hela vägen och att vi gjorde det precis så som vi hade tänkt det. Cykla tills vi inte orkade cykla mer, sova i en sopsäck i vägkanten och sen kliva på det någon timme senare. Sjukt nöjd över att kroppen och huvudet höll hela vägen. Nöjd att vara hemma nu och bara kunna ha semester och göra de sakerna jag har skjutit på under våren. Långcykling liksom, livets elixir. Ur armod föds stordåd. Det är sällan man känner sig så tacksam som när man har tagit ut sig ordentligt.

/Johan

Snart dags för Sverigetempot!

 Nu på torsdag går första starten på Sverigetempot. Starten är uppdelad på tre dagar med en startgrupp per dag. De som har tänkt att ta längre tid på sig startar på torsdag, de som tar det lite lagom startar på fredag och stressputtarna startar på lördag. Jag och brorsan startar på fredag i lite lagom-gruppen.

 

Vårt mål är att cykla loppet på 130 timmar, alltså lite drygt 5 dygn. Då räknar vi med att cykla runt 40 mil per dygn. Det kan låta rätt lite eftersom man oftast sveper av en 40-milare på 15 timmar. Man skulle kunna tro att vi kommer ha gott om tid att till att sova och ta det piano och sippa cafélatte när andan faller på men vi kommer ha jämnt skägg att få ihop de milen som behövs. Vi räknar med att sova 1-2 timmar per dygn och sitta på cyklarna resten av tiden.

Vi har klurat och trixat ganska länge med hur vi ska lägga upp loppet. Hur ska vi packa, vad ska vi ta med, hur ska vi sova, hur ska vi tänka för att genomföra det på bästa sätt. Till slut kom vi fram till ju enklare desto bättre. Vi packar som på en 60-milare men vi tar även med en sopsäck att sova i. I värsta fall kommer vi frysa men det ger också ett bra incitament för att cykla snabbare.

 

I sadelväskan har jag förstärkningskläder. Reflexväst , värmeväst, tjocktröja, 2 buffar, regnjacka, 2 underställströjor, skoöverdrag, benvärmare, handskar och en tunn cykeltröja om det skulle bli jättevarmt.

 

De här trasorna kommer hänga på kroppen, som kommer vara ännu trasigare. Cykeln är nerpackad, gps:en är laddad och jag hoppas att gubbkroppen är redo för ett ordentligt äventyr. Jag tror jag har förberett mig så bra jag kan. Jag kan inte göra så mycket mer nu än att dricka öl och vänta på starten.

 

Om ni vill följa mig på resan så ska det tydligen finnas något på Sverigetempots hemsida eller så följer ni mig på Instagram @bigmollo där jag kommer försöker uppdatera när det går. Den bästa uppdateringen får ni på Happyride.se när Göran S sätter igång långcyklar-rapporteringen. Den officiella hashtagen på sociala medier är #sverigetempot2021 Det är också rätt troligt att jag gör Insta-takeover på Bicyclings Instagram under resan.

Ja ja, vi får se hur se hur det går. Nu kör vi!

/Johan

Grus med KBCK!! Filmtajm!

Film från Södertäljes 20-milare, Slottsrundan.

 

20 dagar till Sverigetempot

Det närmar sig. Eller som han som hade ätit laxermedel sa, snart smäller det. 20 dagar kvar till Sverigetempot nu. Jäklar vad jag har gått omkring och ältat och klurat och planerat sen jag anmälde mig. Vad ska vi ha för upplägg, hur ska vi packa, hur ska vi sova? Hur gör cyklisterna när de måste bajsa? Nä den sista frågan har jag faktiskt inte klurat så mycket på. Vi gör som de gjorde på stenåldern, vi väntar tills vi kommer till en bensinmack som har WC.

Planerna har ändrats kontinuerligt under tiden. Man skulle kunna säga att vi har jobbat agilt med planen. Eller att den första planen var dålig så vi fick göra om den. Och sen en gång till, tills det inte finns något att göra om. Första planen var att ha med tält och kök och grejer så vi skulle kunna sova skapligt varje natt. Vi testade det upplägget under Åre-helgen. Det funkade bra men det tog för mycket tid att packa upp och ner tälten. Det var också helt onödigt med kök eftersom du blir beroende av vatten för att kunna koka ihop något. Plus att man skulle känna sig som en idiot när man cyklar förbi en pizzeria för att en kvart senare sitta i ett dike och värma sin frystorkade mat som har legat i sadelväskan i 180 mil.

 

Förra helgen på 100-milaren så packade jag enligt vår nya plan. Jag skippade tältet och köket och behöll sovsäck, innersovsäck (för att höja värmen i sovsäcken), liggunderlag och en bivy av plastfolie. Det funkade fint men det kändes ändå onödigt att släpa med sig en hel säng när man ändå bara ska cykla. Jag brukar oftast klara mig utan att sova på två dygn. Under den rundan bestämde jag mig för att vi ska skala bort all komfort. Även om vi inte siktar på något rekord så cyklar vi inte Sverigetempot för att sova skönt.

 

Man ska packa så snålt att det bästa alternativet är att sitta kvar på cykeln och trampa. Om du fryser, fortsätt trampa. Om du är trött, bit ihop. Om du vill sätta dig i värme och vila, skärp dig. Om vi fullständigt tvärkroknar eller håller på att frysa ihjäl så får vi sova på en bensinmack eller i värsta fall ta in på hotell. Annars är det bara att bita ihop. Den nya planen går under namnet KBK, Kör Bara Kör, och går ut på att packa likadant som när man kör en 60-milare. Alltså att man ska klara sig i ett dygn. Förstärkningskläder, benvärmare, skoöverdrag och regnjacka. Om det skulle skita sig så har jag med en sopsäck som jag kan sova i. Det här kommer garanterat bli något som jag kommer få ångra.

Cykeln och packning har jag bantat ner från 20 kilo, med sovsäck och kök, till strax under 15 kilo med två fulla vattenflaskor. Gubbjäveln som ska cykla har gått ner från 70 vid nyår till 62,5 imorse. Jag tror nog att det här kommer funka.

100 mil över trädgränsen. Köpings 100-milare.

 

Filmen från Åre!

 

Vad gör man inte för en öl i Åre?

 Sedan jag cyklade downhill i Åre första gången för 20 år sen har jag haft en idé om att cykla upp dit och ta en öl på Broken. Det har av olika anledningar inte blivit av, förrän nu.

Jag är mitt i uppladdningen för Sverigetempot och håller på att trimma långcyklarbenen och testar utrustningen och planeringen för loppet. Om ni har läst bloggen eller sett mina tramsiga youtubefilmer tidigare så har ni sett att jag har testat köket och tältet och all utrustning på olika rundor. Den här rundan skulle bli 60-65 mil.

Den här helgen var det dags att sy ihop alla delarna. Bikepackväskorna, övernattning i tält, koka mat på köket och cykla långt. Skulle det funka att få med allt på cyklarna eller skulle det bli kaos av allt? Skulle vi spränga köken och somna gråtande till knastret av våra nedbrunna tält?

Eftersom alla brevetloppen är inställda i Stockholmsområdet får man hitta sina egna utmaningar. Nu var det äntligen dags att plocka fram den där gamla idén om ölen i Åre. Calle och Jocke nappade direkt. Tyvärr fick Jocke förhinder så det slutade med att det blev jag och Calle som körde.

Då Calle bor i Bålsta så bestämde vi att vi skulle starta därifrån. Det var två fördelar med det. Det är snäppet närmare och man kommer snabbt ut på fina vägar. Planen var att cykla 40 mil första dagen så vi skulle ha max 25 mil dag två. Vi bestämde att vi skulle starta 05:00 för att inte behöva cykla hela natten. Sagt och gjort. 03:20 ringde väckarklockan och någon minut efter 05 rullade vi från Bålsta. Mot äventyret!

 

Cyklarna kände riktigt bra trots att de vägde 20 kilo med all packning. Det var såklart både tyngre och långsammare men så länge man inte försökte spurta eller sprätta i någon backe så märktes det inte så mycket.

 

Jag hade lagt upp spåret i Komoot. Som vanligt hade jag inte dubbelkollat vägarna utan räknade med några överraskningar på vägen. Jag hade däremot kollat hur det låg till med butiker eller bensinmackar utmed vägen. Man blir lätt bortskämd när man cyklar omkring i Mälardalen eller söderut. Här finns det alltid någon nattöppen mack att handla på. Däruppe, norr om muren, finns ingenting. Bara vildlingar och järv.

Milen rullade på riktigt bra. Vi hade fint väder så vi kunde köra kort-kort. Komoot drog oss på supermulliga vägar och vi var på gång mot äventyret. I Gävle guidades vi helt suveränt genom stan. Det hade varit svårt att fixa själv utan lokalkännedom. Just här älskade jag Komoot. Den tog oss på småvägar genom byar som säkert inte hade sett folk på flera år. Byar där tiden stod still. Där man fortfarande mjölkade korna för hand och barnen sprang i träskor till folkskolan. Tänk Emil i Lönneberga.

Min rosaskimrande Komoot-kärlek fick sig en törn när den drog ut oss på E4:an mot Tönnebro. Där stod vi snopna och undrade hur fasen vi skulle komma runt det. Att cykla på E4:an var en säker död och att försöka runda det skulle ta halva dagen. Då kom det en snäll man i en bil och tipsade om en grusväg från Axmar bruk någon mil bort som skulle ta oss dit vi skulle. Det var en jäkla fin grusväg och vädret var fortfarande bra så det var inget att hänga läpp för. Stort tack till dig bilgubbe. Du räddade oss från en rejäl omväg.

 

Ljusdal passerades. I Bollnäs åt vi en tunnbrödsrulle och kände oss nöjda. Ronny och Ragge med bikepackingcyklar liksom. Det var stora fina vägar att sträcka ut på. Såna där vägar som man skulle vilja ha en riktigt bra ljudbok i öronen. Några mil till rullade på. Strax var vi i Järvsö.

 

Tack vare butikskollen så visste vi att det sista stället för att fylla vatten och mat var i Järvsö. Om vi hade missat det så hade vi inte hittat något förrän i Åsarna klockan 09 dagen efter. Då hade vi med all säkerhet blivit järvmat innan solen gick upp. Vi fyllde lite extra vatten och drog på oss kvällskläderna. Sen iväg mot de okända vidderna.

 

Vid tiotiden började det bli lagom att leta efter ett nattställe. Det hade just börjat regna också så det skyndade på det beslutet. Istället för att ta natt efter 40 mil så stannade vi vid 37 mil. Vi hittade en undanskymd plats vid en grusväg som verkade vara ett populärt toalettstopp. Skogen var full av små vita pappertussar. Vi tog seden dit vi kom och pinkade mot varsitt träd innan vi slog upp våra tält och kokade mat. Sen somnade vi snabbt i duggregnet.

 

 

 

03:00 tickade mitt randonnéhjärta igång igen. Upp och hoppa alla bagarbarn, det blir randofest hela dan! Vi kokade lite frukost och rullade ihop våra tält och sovsäckar och rullade vidare mot den första öppna butiken i Åsarna. Dit var det ca tre timmar. Nu följde vi inlandsvägen. Även den en sån där ljudboksväg.

 

 

Tre timmar senare staplade vi in på Tempo i Åsarna. Nu såg vi så där härligt härjade ut. Påsiga ögon och fiskmås-uttryck i ansiktet. Efter frukosten i Åsarna kände vi oss genast på bättre humör. Nu var det bara 16 mil kvar. 16 mil i motvind skulle det visa sig.

Jag vet inte riktigt vad som hände men vi stannade inte något mer innan vi kom till Åre. Med tanke på det så var det inte så konstigt att vi höll på att svimma av utmattning och hunger de sista dryga milen innan Åre. Motvinden var som klister. Tungan var som sandpapper och magen knorrade som en snarkande ölgubbe.

 

Strax innan 16 kom vi äntligen fram till Åre torg. Broken höll just på att öppna. Vi ställde cyklarna mot staketet och beställde varsin öl och en hamburger-tallrik. Sen slank det ner en öl till innan vi cyklade ner till hotellet.

 

 

Jäklar vilken resa det blev. Riktigt läckra vägar som inte ber om ursäkt för sig. Här kan man bonka sig till stenåldern om man slarvar eller inte är förberedd. Vi fick med oss en massa lärdomar till Sverigetempot. Att packa med tält och grejer gav en ny dimension på långcyklingen och att sova på en improviserad grusvägstoalett gav det ännu en dimension till.

Fem veckor kvar till Sverigetempot nu..

Snart kör vi!

/Johan