Sverigetempot del 2

Sådär, nu är andra delen klar. Efter den här filmen har vi kommit halvvägs. Det är då utmaningen börjar på riktigt. 

Filmserie från Sverigetempot. Del 1.

Jag hade ganska mycket filmmaterial kvar från Sverigetempot som skulle vara trist om det inte kom till användning. Därför har jag börjat klippa ihop en serie på fyra filmer från vår resa genom Sverige. 

Efter jag tittat igenom alla filmklippen igen så är det en sak som slår mig, vilket jäkla äventyr Sverigetempot var! Det börjar till och med kännas lockande att köra det igen, trots att jag lovade mig själv att det var första och sista gången. 

Här är första delen, från Riksgränsen till Arvidsjaur.   

Vissa tider i filmen har blivit konstiga. Av någon anledning skiljer det två timmar mellan filmklippen och mobilbilderna från samma tillfälle. Jag kan inte lista ut varför. 

Det blev en film trots allt! Bikepacking och vinprovning vid Laxsjön.

Jag lyckades koka ihop en liten film av det som fanns kvar på kameran från förra helgen. Det blev inget mästerverk direkt men jag hoppas ni tycker det är lite sevärt ändå. Som jag skrev i förra inlägget så stack jag ut efter jobbet och cyklade till en sjö där jag slog upp tältet och åt frystorkad mat och drack vin.

 

Grus och tält en torsdag. Fäbodjäntan och ett nytt Youtube-mästerverk!

Min hjärna har gått på högvarv den senaste tiden. Jag har blivit manisk på bikepacking, grus och långcykling. Mina sociala medier är fyllda till bredden med folk som cyklar, tältar och håller på. Alla förutom jag. 

Igår (torsdag) gjorde jag slag i saken. Slog näven i bordet så att säga. Jag packade cykelväskorna med tält, kläder, mat och kök. Sen frågade jag Linda om det var ok att jag stack ut och cyklade en sväng och sov i tält. Det var ok. Hon såg nästan lättad ut. Gubbjäveln skulle äntligen lämna huset.

Packad mitt på dagen en torsdag..

Jag har lite planer för hösten som innefattar grus och tält så för att testa för kommande äventyr så bytte jag till grushjulen. Sen stack jag ut på vandringsleden som går från Ekerö och slutar längst ut på Munsö där färjan går till Adelsö. Det är en riktigt fin väg som är kul att både gå, springa och cykla på. Det är blandat stigar och grusvägar och vattnet är alltid nära till hands om man skulle bli sugen på ett bad eller bara vilja dränka sig.

Målet för dagen var Laxsjön som ligger ute på Munsö. Det är bara en liten landremsa på några meter som skiljer sjön från Mälaren. Namnet har den fått för att de har planterat in lax och öring i sjön. Jag hade en tanke att filma med min GoPro och göra världens fetaste gravel bikepacking-film. Jag har köpt en bröstsele så jag kan ha kameran på bröstet så där fräsigt så man ser två armar som håller i styret medan vägen swishar i tusen kilometer i timmen framför. Nu jäklar skulle det filmas! 

Så himla glad över bröstselen

Jag cyklade omkring och filmade för fulla muggar. Höll in magen och spände vaderna så fort jag var i bild. Cykeln kändes riktigt bra på stigarna trots packningen. Den är fan rätt bra den nya hojen. Sjukt coolt att man cykla landsväg ena dagen och sen ge sig ut i skogen och studsa på rötter dagen efter.  

Färist, javisst!

Efter en och en halv timmes intensivt actionfilmande kom jag till Laxsjön. Det var lite för tidigt att göra kväll så jag fortsatte på vandringsleden tills jag kom till färjan. Där cyklade jag tillbaka upp till Munsö-kyrka och in på grusvägen så man kommer till sjön igen. Nu var klockan halv åtta så det var lagom att slå upp tältet och laga mat. Jag tog ett halvt varv runt sjön och hittade ett bra ställe med en sån där ihop-byggd bänk och bord. 

Åh, ett bänk-bord. Här slår jag läger.

Innan jag packade upp grejerna så kom jag på att jag kunde göra en sån där video där jag visar vad jag har i väskorna. Jag skruvade på kameran på ett fäste som man har på huvudet sen körde jag igång. Jag packade ur väskorna och pratade och berättade. Så mycket underhållning. 

I en av de små väskorna som hänger på styret hade jag packat ner kvällens piece de resistance, en burk Cycles Gladiator Pinot noir från USA. Den hällde jag varsamt ner i min kaffekopp och lät den lufta ett tag så alla smakerna skulle hitta fram. Sen var det dags att slå upp tältet. Det gick utan något större gnissel. Det går liksom inte att göra fel med det tältet. Man ska vara bra kass för att inte lyckas. När det var klart så var det dags att avnjuta en portion frystorkad tikka masala. Den gifte sig nåt makalöst fint med pinot noiren. Tonerna från de mjuka tanninerna och den välbalanserade syran gick hand i hand med den kemiska currysmaken i maträtten. 

En pinot noir på väg att dekanteras

Tidigare på dagen hade jag pratat med Anders (Nypan). Han var helt begeistrad av en pod som han hade lyssnat på så han knappt kunde sluta prata om det. Den podden måste jag bara lyssna på. Den verkar ju helt amazing, skicka gärna länken. När jag var klar med middagen och smuttat det sista av vinet var det dags att krypa till kojs. Jag blåste upp liggunderlaget och rullade ut sovsäcken och kröp ner. Sen lyssnade jag på podden som handlade om Fäbodjäntan. Vilken lyssning! Jag lät mig försvinna bort i tankarna och drömmarna, bort från tältet och Munsö. Bort från bikepacking och gravel tills jag fann mig själv i Orsa på 70-talet med en näverlur i handen. Här ska blåsas i luren!

Fädbodjäntan i ett enmanstält

Vid femtiden vaknade jag. Luren var borta. Den hade aldrig funnits. Inte i mitt tält i alla fall. Jag glodde håglöst en stund sen öppnade jag tältet och kisade ut i morgonsolen. En ny dag. Det var varken kallt eller varmt, det var fredag. Jag kickade igång spritköket och bryggde mig en kopp pulverkaffe. Sen rev jag tältet och packade ihop allt på cykeln. Gopro-kameran gick varm hela vägen hem. Nya vinklar, snabba svepningar över fälten, jag berättade om vägen och de alla djuren som gömde sig i buskarna, bröstselen gick varm. Sen dog kameran. Tvärdog. Jag bytte batteri och försökte ladda och allt möjligt. Jag gjorde till och med Heimlich och HLR. Inget funkade. Död bara. 

Det luktar fredag!

Halv åtta var jag hemma igen. Jag hade precis missat Linda när hon åkte iväg, skönt. Ivrig som en panda i chokladbutik laddade jag upp filmerna på datorn. Det tog ett tag så jag hann logga in på jobbdatorn och svara på några mail under tiden. Sen var det dags att se underverket. Först hittade jag inte filerna. Efter ett tag gjorde jag det men märkte att datumet såg helt tokigt ut. Typ som att kameran hade blivit nollställd. 

Med darrande fingrar dubbelklickade jag på filen och tittade på första filmen. Bytte snabbt till nästa eftersom ljudet bara brusade. Mer brus och en gubbe. Bytte till nästa där man bara såg ett styre. Nästa, brus. Nästa, tokig vinkel. Brus, styre, gubbe, nån stig, styre. Hålögd. Stirrande på skärmen. Jag som verkligen hade lagt manken till för att göra den mest episka gravel bikepacking-filmen nånsin. Jag gråtsväljer och inser att jag har hållit in magen och putat med läpparna helt förgäves. Hela sekvensen där jag packar upp väskorna är helt keff. Kameran filmar upp i trädtopparna medan jag pratar engagerat om vad jag har i väskorna. Om jag lyckas klippa ihop något från det här så ser ni det på egen risk. Nu är det fredagkväll och jag önskar er alla en trevlig helg om ni har orkat läsa hela vägen hit. 

/Johan 

En månads paus från cyklandet och ett ryck i kalsongerna

Det blev lite längre paus efter Sverigetempot än planerat. Först för att jag hade en massa grejer som behövdes göras hemma, alltså sånt som jag hade skjutit på eftersom jag cyklade varje helg. Jag hade också lite trassel med baksidan på vänsterknät. Det svullnade upp på loppet och tog några veckor att läka ut. Nu är det mesta borta.

En månads cykelpaus gör inte direkt underverk för varken vikten eller formen. Nu väger jag nästan lika mycket som jag gjorde vid årsskiftet innan jag började gå ner. Inte för att det spelar någon roll egentligen men kroppen har en jäkla förmåga att samla på sig fett men en jäkla oförmåga att göra sig av med det. Den är som en manisk samlare på fett. Hur var det nu med jojo-bantning, var det bra eller dåligt?

Hur som helst. Nu har jag kört några kortare svängar för att hitta benen igen. De känns faktiskt inte så jättedåliga som man skulle kunna tro så det finns hopp. Idag fick jag ett ryck och körde allt vad jag hade i en lång backe. Jag avslutade någonstans strax under maxpuls med kroppen fullständigt chock-marinerad i mjölksyra. Benen gjorde bra ifrån sig. Jag har såklart ingen wattmätare så jag går på känslan. Lungorna däremot. De gick typ sönder. För att inte snacka om luftrören. De känns fortfarande som att jag har kört en toaborste upp och ner i medium pace.

När jag ser tillbaka på årets cykelträning, om man kan kalla det träning, så har jag nästan bara kört distanstempo, även på Zwift. Det har varit bra för långcyklingen men jag har tappat rätt mycket av styrkan och farten som jag hade förut. Jag kan typ cykla hur länge som helst men när farten går upp så tappar jag orken. Förr i tiden kunde jag vara med och dra sönder rando-klungor, nu är det jag som blir sönderdragen. 

Vad dillar jag om egentligen? Jo att jag måste lägga om min cykling. Jag kommer fortfarande fokusera på långcykling men jag måste lägga in några hårda pass också även om jag inte vill. Man får se det som ett äckligt penicillin, det smakar skit men om du ska bli av med urinvägsinfektionen så får du allt svälja det doktorn har skrivit ut. Och nu har doktor Mölleborn skrivit ut hårda intervallpass 1-2 gånger i veckan. 

När jag ändå håller på och lovar saker så kan jag ju lika gärna skriva att jag ska börja köra benstyrka också. Det gjorde jag förut och det funkade prima. Man kan aldrig bli för stark i benen. Jag trodde att jag skulle bli mätt på cykling efter Sverigetempot men jag är mer motiverad än någonsin. Nästa år börjar nu. 2022 ska gamla Mollo tillbaks. Men först lite rödpang.